3 veckor!

 

Grattis författarkullen 3 veckor idag!

Valparna hör och ser, vinglar sig framåt med sina stora huvuden på små kroppar. De interagerar mer nu, skäller på varandra, leker, biter och drar. Kissar pölar överallt. I helgen ska de få flytta till större yta, vi har ställt i ordning valphagen.

 

Prima mår bra, hon är en fantastisk mamma. Det går åt mycket energi nu, hon äter mängder men så är det när man ska mätta 8 små magar.

Jag är så glad att vi fick låna Prima. Tack Marianne och hela norska familjen!

 

Lite ditt och datt

En av Malins bilder på Prima och Elda!

Elda har fått lite semester hos min mamma denna veckan då hon hade lite hosta som vi inte ville ha hemma med nyfödda valpar. Det betyder stadsliv, åka buss och spårvagn, gå på stan och att vara ensamhund. Jag tror att det är utvecklande och gott för hundar i flock att ibland få lite egentid. Tack Ewa för hjälpen!

Och så kom visst löpet igång också. Det allra första. Liten börjar bli stor!

Birk och jag var hos veterinären för återbesök i onsdags. Han ligger fortfarande lite för lågt i nivå gällande sin sköldkörtel men det går i rätt riktning och nu har vi ökat dosen lite. Hans hud är bättre och han börjar bli piggare!

Veterinären kunde även provocera svansen och ländryggen ganska mycket innan hon fick en liten reaktion. Vi skyndar långsamt. Men den träning som provstarter kräver är för mig inte värt hans hälsa. Vi kommer inte tävla mer, i alla fall inte i jakten. Det verkar som att just simning och vattenarbete har varit en trigger och det är ju svårt att undvika i just provsammanhang.

Med det sagt så måste ändå Birk få göra saker, han mår inte bra annars. I onsdags fick han leka lite lydnad i ridhuset. Han var helt färdig hela torsdagen men rörde sig bra! Idag tog vi en lugn cykeltur. Han var så lycklig och visst märker jag att hans fysik inte är vad den varit, men kroppen håller!

Jag har också fått frågor om ärftlighet. Det som hänt i hans rygg är mest troligt inget ärftlig utan det rör sig om mjukdelar, troligtvis en disk med nervrotspåverkan. På röntgenbilder ser hans rygg jättefin ut, ingen artros eller pålagringar eller annat. Angående sköldkörteln så är ärftlighet inte säkerställt men hypotyreos förekommer mer i vissa raser. Det är ju en väldigt vanlig åkomma även hos människor och enkelt att behandla. Han kommer inte släppas mer i avel men enligt veterinären finns ingen anledning till oro för hans släktingar eller anledning att exkludera dem ur aveln.

Undrar ni något så är det bara att fråga!

Valparna blev en vecka i fredags. De utvecklas i rasande fart! Prima mår bra och sköter dem med hela sitt hjärta. Jag lägger ut bilder och filmklipp på Instagram och Facebook nästan varje dag. Sök på Eldflammans (man behöver inte ha ett eget konto för att se våra sidor).

Alla valparna är fördelade nu och de kommer att döpas efter författare. Köparna har valt så fina namn av våra förslag!

Nu fortsätter vi med helg!

Hörs!

8 små underverk

Igår kväll födde Prima 8 valpar! 5 flickor och 3 pojkar blev det. Allt har gått otroligt bra och Prima är en helt fantastisk mamma.

Jag uppdaterar löpande med bilder och filmklipp på Eldflammans sidor på Facebook och Instagram, följ oss gärna där.

Jag kontaktar er som står på listan allt eftersom när vi landat lite!

Röntgen

Delade med mig av den här på Facebooksidan och instagram men missade att lägga ut den här. Förra veckan åkte Aron med Prima till veterinären för en röntgen. Tyvärr fick vi inte speciellt bra bilder. Men minst 7 kunde de räkna till. Vi får se om det är alla eller om det gömmer sig någon mer därinne…

De stökar för fullt i magen och nu känner man tydliga rörelser.

En vecka kvar…


Vi har fullt med intressenter och tar inte emot fler just nu. Skulle det födas fler valpar eller att vi får en könsfördelning som möjliggör nya köpare så skriver jag ut det här. Håll lite koll om du är intresserad.


Prima

Dessa bilder tog Malin för en vecka sedan. Jag ser så mycket av Glimma i henne här och det värmer mitt hjärta så. Här hade 6 veckor av dräktigheten passerat, nu är det bara två veckor kvar till valpning.

En blivande mammas blick

dsc_4795

Primas mage växer så mycket nu. Tyckte mig ana ett litet fladder i magen när jag klappade henne igår. Tempot sjunker såhär den sista tiden. Hon tar det lugnare. Något klokt och vacker ligger i hennes blick. Det är något speciellt med dräktiga tikar. Vi pratar om vad som ska ske, jag berättar för henne att hon ska bli mamma och att vi längtar så efter de små. Inatt sov hon hela natten i vår säng med magen i vädret.

I helgen ska vi ta fram valplådan, ge henne tid att boa in sig.

Det är drygt två veckor kvar och nästa onsdag är det dags för röntgen.

Fler bilder kommer, Malin har ett gäng i kameran som jag väntar på.

 

Att se sin egen roll i hundens prestation

Det här inlägget fick en titel redan i juli, men har sen blivit liggande i utkasten. Ingen av de jag tränat med på sistone behöver således känna sig träffad.

Jag skulle vilja lyfta det här med teamet. Hunden och föraren. För det är ju just så, att ingen prestation i hundsport står att hylla ena parten för. Man är alltid, alltid, alltid två.

Och idag vill jag att vi riktar några tankar till förarens del i prestationen.

Emellanåt möter eller pratar jag med förare som är väldigt entasuastiska och flitiga med sin träning. Men de presterar aldrig riktigt så bra som de egentligen önskar för de har fastnat i fel tänk. Ett tänk om att problem i hundens (observera, hunden inte teamets) prestation urspringer i hur hunden är och hur hunden gör. Den är si och så, den gör si och så. Hen kan inte, det fungerar inte.

Inte sällan finns det tankar om att den egna hunden är så väldigt svår eller besitter egenskaper som i princip gör det omöjligt att lyckas.

Det finns tusentals förklaringar till varför ingen lösning är den riktigt rätta. Oftast har de här förarna väldigt specifika idéer om varför träningen eller vissa moment i träningen eller prov/tävling inte fungerar och de har ofta varit hos flera olika tränare och provat en rad olika metoder. Tränar man med dessa personer finns det också många faktorer att ta hänsyn till, allt ifrån hur hunden bör förberedas, hur övningen ska designas och så vidare. Hunden fungerar, men med en väldig massa anpassning.

En anpassning som aldrig kommer finnas på prov eller tävling. Och just därför en anpassning som aldrig kommer ge resultat.

Istället för att se till hur man kan lösa problemen går man alltså runt dem. Håller sig där man är säker och genomför allt så att det fungerar. Föreslår man lösningar, eller övningar där man faktiskt utsätter hunden för svårigheterna får man ofta en väldigt tveksam respons.

Just det här fenomenet beskrev den här bloggaren alldeles utmärkt:

The handler may be quite skilled indeed and the dog appears to be relatively normal but with some random flukes or shortcomings.   My first impression is that we’ll have a fairly straightforward training progression. And then this happens:

Me: Does your dog like toys?

Handler: No.   I worked at it but he doesn’t play.

Me:  “That’s okay. We can use food and throw it.

Handler:  I can’t throw food. If I throw food then he sniffs.

Me:  If you don’t want to throw food then we could use a Manners Minder at a distance.

Handler:  He’s afraid of the sound of the Manners Minder.

By the time we’ve gotten to this point in the conversation, I know what the problem is, and it has nothing to do with the dog.

I have a “yes but ” handler.

While all of the above may be true, the dog may not enjoy toys, and the dog might sniff, and maybe the dog is sound sensitive or has some physical issue, the difference between this case and an engaged and optimistic handler is their willingness to look for solutions with me; to work with what we have and grow our success from there.

To make matters worse, some handlers seem to take a certain joy in having an “impossible” dog.   They’ve been to all of the trainers! Their situation is absolutely unique! Unfixable!  It’s not the handler’s behavior or their handling or their skills. It’s the dog. 100% the dog.  No one could fix this dog because it’s that unusual.

Now we have a “yes but” handler with a serious passive aggressive streak.

The fact is, even if the dog IS perfectly normal, if the handler is determined not to find success with their dog, then that is the way it will be.

Ni hittar hela texten här.

Och det är just där man har missat något. Hundträning handlar inte alltid om att man ska ge hunden uppdrag som den redan klarar galant. Hundträning handlar ju om att lära hunden. Och då måste problemlösning få ingå. Om man inte har en tilltro till att man som förare kan hitta lösningar som passar den egna hunden och har en mängd förklaringar till varför den egna hunden inte fungerar med olika lösningar, då kommer man heller inte lyckas lösa sina svårigheter.

Alla team har sina svårigheter. Det kan handla om hunden, föraren eller samarbetet.  Men om man har en förmåga att hitta en, eller ibland, flera förklaringar till varför man har problem och det  nästan alltid landar på hunden, yttre faktorer, omständigheter, eller tidigare erfarenheter – ja, då har man missat något väldigt viktigt.

”Det där provet förstörde honom.”  ”Han är för het.” ”Hon förstår inte sånt här.” ”Min hund är lite trög.”  ”Den här miljön fungerar inte.”

Osv. Osv. Jag säger inte att dessa påståenden är osanna. Men de är inte en del i att finna framgång.

Visst kan vi färga våra hundar med erfarenheter. Negativa upplevelser kan sätta spår och vi kan inte alltid sudda ut minnen vi, eller hunden, varit med om. Kanske var det ett väldigt svårt prov som byggde osäkerhet, frustration, ljud eller liknande. Kanske tar hunden det med sig. Kanske är hunden faktiskt lite trög. Hundar bär ju med sig egenskaper som vi inte alltid valt. De har personlighet, precis som vi människor. De är alldeles egna, unika varelser. Kanske gillar du inte alla sidor hos din hund. Men du kanske inte gillar exakt alla sidor hos din partner heller? Förhoppningsvis gillar du väldigt många. Och då kanske de där sämre sidorna inte spelar så stor roll? Ni kanske får acceptera läget och jobba utifrån det ni har och vad ni är.

Kanske har hunden sämre förståelse för just det du önskar. Men då är det ditt jobb att finna en lösning. Det var ju det som var så fiffigt att ni är ett team. Ni är två och kan hjälpa varandra. Och du är människan, faktum är att du besitter mer intelligens.

Försök åtminstone finna en lösning. Om du är en yes, but -person kommer du med all säkerhet aldrig att nå någon framgång. Oavsett hur duktig hund du har. Alla hundar har svagheter.

Vi läser och tolkar våra hundar varje dag. Men vi läser in mänskliga avsikter och förnimmelser i våra hundars beteenden. Hundar resonerar inte och känner inte exakt som vi gör. Vi är människor. Det finns ett syfte med att teamet utgörs av hund och människa. I tiotusen år har vårt samarbete utvecklats. Vi fyller olika roller och kan ge och ta av varandra.

Glöm inte bort din roll i teamet. Du människa, du som kan tänka, analysera och problemlösa. Var kreativ, var positiv!

img_5205

 

2017 och en del om vad året bjöd

Året som har gått har känts så oerhört långt och ändå gått så snabbt. Det känns som en evighet sedan vi bodde i Järfälla.

Precis i början av 2017 skrev vi papper på huset. Vår dröm. Som vi letat. Till slut var det bara där, ett litet gulligt hus på en stor tomt, omgiven av skog och berg, med gångavstånd till sjön och helt rimligt avstånd in till stan.

I mars flyttade vi och i samma veva bytte jag jobb och började på inte ett, utan två nya ställen. Resten av året har jag delat min tid mellan två arbetsplatser. Det har varit både roligt, omväxlande och lärorikt.

Vår första prioritering efter flytten blev att bygga en stor hundgård och den har varit en oerhörd tillgång i vår vardag.

Under våren höll jag jaktläger i Torsvi med ett gäng blandade ekipage. Det var fantastiskt roligt! Tanken är att ordna något liknande igen till våren.

Vi pysslade med huset men framför allt i trädgården och katten Ernst flyttade in. Han blev snabbt en självklar del av flocken!

Sommaren kom och den var grön och den var ljuv. Vi njöt enormt och jag och hundarna simmade i sjön så mycket vi hann. Vi konstaterade att vi efter flera års sökande äntligen kände oss hemma.

Att kämpa för det man vill ha är nyttigt och vi kände tacksamhet varje dag.

I juli blev Birk pappa igen, denna gång föddes fyra underbara små guldvalpar hos Pernilla ute på Värmdö.

Vi hade några träningsträffar med Eldflammor. Jag satsade mestadels på apporteringen med hundarna. Elda utvecklades bra och visade väldigt fina egenskaper i arbetet.

Elin och Bounce kom och hälsade på hela vägen från Karlskrona och vi hade några härliga sommardagar tillsammans.

I augusti startade flera Eldflammor på Goldenspecialen. Glimma fick ett förstapris i elitklass, vilken lycka! 9 år och så självklar, så duktig! Med Birk gick det desto sämre och jag konstaterade att det var en dålig idé att starta två hundar på samma dag.

Under sommaren blev det tydligt att Birk inte riktigt var sitt vanliga jag. Han undvek att simma långt och höll sig helst nära land. Vi tränade på ändå och startade på två jaktprov under september. Det första gick ganska bra men lite krångel på just vattnet drog ner priset. Vattenarbetet fortsatte att stöka för oss och jag grubblade… Nästa prov bröt jag då Birk inte alls ville gå ut på vattendirigeringen och jag åkte hem med en starkt växande känsla av att något inte riktigt stämde.

September var intensiv och det största som hände var lanseringen av min bok Gravidkraft, något som krävt mycket tid och jobb under året. Bokreleasen var fantastisk och det var så många som kom! Vi åkte hem med flera sopsäckar fulla med blommor och gåvor och hjärtat fullt till bredden.

Jag bestämde mig för att låta Birk få en ordentlig vila under hösten, men tränade så mycket jag hann med tjejerna.

I månadsskiftet september/oktober reste jag med en av mina äldsta vänner till Irland. Vi red, körde bil, upplevde fantastisk natur, små städer och njöt av Irlands publiv.

Jag kom hem, vi pysslade med det vi hann hemma, satte staket och väntade på Stellas löp och planerade för parning. En liten, liten knöl satte käppar i hjulet då den visade sig innehålla elaka celler. Vi blev så oroliga men Stella opererades och allt gick bra, hon friskförklarades kort därpå men valpplanerna ströks givetvis.

I oktober byggde vi, med hjälp av mina föräldrar, tak på delar av hundgården och isolerade hundhuset och ordnade värme och belysning. Vi planterade rosor och laddade för vinter, men längtade redan efter ljuset och sommaren.

Det hann inte gå lång tid innan Prima började löpa, långt tidigare än beräknat. I samma veva fick jag reda på att vi inte kunde använda hennes tilltänkta kavaljer Snap på grund av hälsoskäl. Det blev snabba beslut men jag frågade om vi fick använda Kvick som vi först planerat att para Stella med och är så glad att vi fick!

Vi hämtade Prima och Kvick och i november parade de sig gånger tre.

Jag fick reda på att jag blivit godkänd specialistfysioterapeut inom kvinnors hälsa efter 3 års fördjupad specialistutbildning. Vilken glädje!

Aron gick ner i tid under hösten och satsade mer på sin ölbryggning. Hundarna var glada för mer sällskap i veckorna.

Vi tingade en tikvalp hos Brunnefjälls kennel som vi bestämde oss för att placera hos Josefine. Ett steg närmare möjligheten till avel på hanar från vår egen kennel.

Birk fick akut smärta i svansen och vi åkte in med honom. Veterinären konstaterade att det var ett solklart fall av vattensvans men förbättringen uteblev trots att veckorna gick. Under tiden var han hängig, rörde sig inte rent i bakbenen och fick dessutom konstiga utslag över hela kroppen.

I december hämtade vi Brunnefjälls C Potta som fick namnet Gin, en helt fantastiskt liten tjej.

Strax innan jul besökte vi en specialist på Albano djursjukhus för Birks räkning och det visade sig att att han har hypotyreos och att vattensvansen i själva verket rörde sig om ländryggsbesvär. Fortsättning följer men nu är vi på helt rätt ställe och får fin hjälp.
Det är oerhört ledsamt att han inte mår bra men det känns samtidigt skönt med svar. Min magkänsla stämde.

Och nu mina vänner är det dan före dopparedan och vi är hos Arons familj för julfirande. Alla fyra hundar är med, såklart.

Tack för att ni kikar in här!

Vi önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott nytt år!

(Obligatorisk hundbild kommer imorgon, på självaste julafton!)

Första advent

Idag är det första advent och det betyder nästan två veckor sedan parning.
Vi märker inget på Prima ännu, men under de närmsta veckorna borde vi kunna ana tecken om hon är dräktig. Vi håller tummarna helt enkelt! Vi börjar landa i lite rutiner med alla hundarna ihop och det känns som helt rätt beslut att hon fick vara kvar här.

Veckan som passerar har varit rätt tråkig för både mig och hundarna. Jag har varit helt sänkt i sjukdom och Birk fick sitt livs första tillstånd av vattensvans. Han slutade äta, låg mestadels ner och sänkte hela bakdelen. En sväng till veterinären fick det bli då jag först var rädd att det var hans rygg som bråkade. Veterinären var toppen, kände genom honom ordentligt och kunde, liksom jag, konstatera att han har en viss retbarhet i ryggen och i tassarna men att det denna gång helt klart var svansen som var boven. Vi pratade lite om sommaren som var och Birks ovilja att simma. Under hösten har han fått vara aktiv men vi har inte tränat och jag tycker att han verkar må bättre nu (bortsett svansen). Till våren blir min fina pojke 7 år och visst smärtar det att inse att hans kropp kanske inte är helt hundra men så som han rusat fram genom livet är jag inte helt förvånad.

Vi hanterar det så gott vi kan. Försöker att inte ha honom liggandes i bilen, kör inte så hård träning och har numer ett uppvärmt hundhus som de kan vara i när de är i hundgården under dagarna. Jag ska köpa ett nytt täcke till honom den här vintern.

Min barnsliga pojke med det stora hjärtat. Högt älskad och älskar högt tillbaka, det gör han. Han är en oerhört snäll kille och en väldigt lojal kompis. Alla borde ha en gyllene vän, så är det bara.

Idag var vi ute med hela flocken på en långtur i skogen och körde lite bollsök.
Lyckan med boll i mun i leriga hundars ögon går inte att ta miste på.

Hoppas ni alla haft en fin första advent!

Prima och Kvick

3 parningar fick kärleksparet till innan höglöpet var förbi. Nu hoppas vi på valpar i vinter.

Att få låna hem båda hundarna såhär har varit väldigt värdefullt, både för dem som i lugn och ro får bekanta sig med varandra och ta den tid de behöver för uppvaktning och parning, men också för oss. Jag får en mycket tydligare uppfattning om båda individerna och får se dem i många olika situationer. Kvick är en oerhört enkel kille. Han har anpassat sig så bra, boat in sig och kommit väl till ro både inne och ute i hundgården på dagarna. Han fungerar så bra med våra tjejer. På lördag åker jag och lämnar tillbaka honom i Karlskrona. Tack Pernilla för att vi fick låna hem din fina kille!

Prima är go och glad, hon är väldigt fartig och tar i för fullt i allt hon gör. Hon påminner en del om Glimma, men har högre intensitet i vardagen. Hon har väldigt fina sociala egenskaper, är väldigt gosig och vill gärna hålla runt våra händer/armar precis som sin mamma. Hon och Elda har funnit varandra och leker jättefint. Hon känns väldigt trygg och orädd i allt hon tar sig för. Vi har bestämt att hon blir kvar här tills vi ser om hon är dräktig och i så fall hela perioden. Det ska bli kul att få chans att jobba lite mer med henne och så får hon landa ordentligt med oss och i våra rutiner. Tack Marianne för förtroendet!

Är du intresserad av valp/står på listan och vill träffa Prima – hör av dig!

Jag förväntar mig fartiga, arbetsamma och sociala valpar. Det finns eventuellt möjlighet för oss att ta in ytterligare någon intressent. Hör av dig på emmaregberg@hotmail.com om du är intresserad. Vi säljer enbart för arbete, jakt, tjänst eller tävling.

 

 

 

 

PRIMA LÖPER!

Den här hösten blev ingenting som planerat men det blir bra ändå. Vi fick ställa in Stellas kull pga hälsoskäl och såg istället fram emot valpar efter Prima till våren/sommaren.

Förvåningen när Prima drog igång löp häromdagen var därför rätt stor. I samma veva fick vi veta att hennes tilltänkta kavaljer just nu tyvärr inte är tillgänglig för avel. Men tur i oturen hade vi ju en trevlig hane i tankarna. Jag hörde genast av mig till Pernilla som har Kvick.

Prima kommer nu alltså att paras med Indragårdens Kvick och jag känner mig mer än nöjd. Kvick är en fantastisk hane och jag hoppades få in honom på ett eller annat sätt. Jag är glad att det blev redan nu. Tack Pernilla för förtroendet!

Vi tar inte emot nya intressenter just nu men ni som stod på intresselista för Primas valpar får gärna höra av er om hur ni vill göra. Vi kan höras mer efter parningsvecka. Vi kommer att ta hem båda hundarna så de får bo ihop.

Håll nu tummarna för att allt går vägen!

Och enormt tack till Marianne med familj som låter oss låna in Prima för en kull. Jag är så glad för det, Glimmas sistfödda dotter och en helt underbar liten tjej.

Nu ska vi ”bara” rodda hem Prima från Norge och Kvick från Blekinge.

Har vi någon bekant därute som kör någon av dessa sträckor och kan tänka sig ta med en hund på vägen, hör gärna av er!

5 ÅR!

HURRA! Idag blir Beatleskullen 5 år. Jag minns så väl den natten. Glimma kröp/ålade/pressade sig in under sängen med sin stora mage, precis som inför första valpningen. På morgonen/förmiddagen föddes de. 7 ljuvliga små.

Glimma hade börjat löpa flera månader tidigare än beräknat. Jag satt och tittade på hanar i andra länder men helt plötsligt blev det bråttom. Jag mailade Malin. Vi bytte tankar. Vågar vi, ska vi, blir det bra? Båda hundarna behövde ny ögonlysning och Malin bodde i Leksand. Jag åkte och hämtade Filur en dag efter jobbet, sträckkörde fram och tillbaka. Ringde runt djursjukhusen i hela Stockholm för att få ögonlysningstider. Traskade in med löpande tik och förälskad hane. Friska ögon och vi åkte hem. Filur och Glimma gjorde det bra, drygt två månader senare föddes 7 små.

mammapappahund