1:a pris

Dagen spenderades på Goldenklubbens WT. Eldas debut i tävlingssammanhang och resultatet blev 89 poäng, 1:a pris och 3:e placering. Jag är så nöjd med hennes insats! Vi har hunnit väldigt lite ordentlig apporteringsträning sen snön försvann och hennes kondition har inte riktigt varit på topp efter den långa perioden då hon hade hosta/lungmask. Nu har vi börjat med lite mer fys och har en del rolig träning att se fram emot. Det här känns som en väldigt fin start på tävlingsåret!

Poängen blev 18, 18,18, 15 och 20! Hon var lite odistinkt på en markering och fick jaga lite för att komma rätt och hade lite löst grepp på en annan station. Annars vet jag tyvärr inte vad domarna drog för.

På eftermiddagen var det dags för Ruth och Ina som båda gjorde fina insatser i öppenklass. Det är så roligt att se Eldflammor ute på tävling!

GLIMMA 10 ÅR!

Du fyller år idag, 10 år. Du flyger fortfarande fram med skratt i blick och dina öron fladdrar i vinden! Du älskar den fortfarande. Farten. Pulsen. Du är så levnadsglad. Du lär mig så mycket!

Den här dagen är speciell, du är speciell.

Ja, må du leva uti hundrade år!

Grattis Gangster! Grattis Glimma!

Hipp hipp HURRA!

8 veckor och tid för hejdå

Idag fyller författarkullen 8 veckor!

Deras födelse känns långt bort men ändå har tiden gått så snabbt.

Prima har varit en helt fantastisk mamma genom hela perioden och hon har gett sina valpar den bästa tänkbara starten i livet.

Igår var vi hos vår veterinär John-Filip för besiktning, vaccin och märkning. Allt gick fint!

Vi hann ta en sväng i parken utanför kliniken i solen och Tove, som var med mig, hann knäppa några bilder i farten. Vissa valpar var för snabba för kameran, men så är det ibland.

Det kommer bli tomt (men också rent och tyst) här hemma. Tid för leverans är tid för dubbla känslor, men jag vet hur efterlängtade dessa små är i sina nya hem.

Vi önskar er stort lycka till med dessa småttingar och allt ni tar er för! Låt dem jobba ordentligt som de arbetshundar de är. Satsa högt, nå långt!

Kennelträning i april

Lördagen den 28/4 ska vi ha BPH och träff för Eldkullen.

Uppdatering: Vi siktade på att göra en kennelhelg av det med middag och boende och träning på söndagen men det var tyvärr för få som kunde just denna helgen. Hur som kommer vi att ha lite gemensam träning vid oss på söndagen för de som vill ansluta!

Alltså: öppen träning för Eldflammor söndagen den 29/4 i Ågesta! 

3 veckor!

 

Grattis författarkullen 3 veckor idag!

Valparna hör och ser, vinglar sig framåt med sina stora huvuden på små kroppar. De interagerar mer nu, skäller på varandra, leker, biter och drar. Kissar pölar överallt. I helgen ska de få flytta till större yta, vi har ställt i ordning valphagen.

 

Prima mår bra, hon är en fantastisk mamma. Det går åt mycket energi nu, hon äter mängder men så är det när man ska mätta 8 små magar.

Jag är så glad att vi fick låna Prima. Tack Marianne och hela norska familjen!

 

Lite ditt och datt

En av Malins bilder på Prima och Elda!

Elda har fått lite semester hos min mamma denna veckan då hon hade lite hosta som vi inte ville ha hemma med nyfödda valpar. Det betyder stadsliv, åka buss och spårvagn, gå på stan och att vara ensamhund. Jag tror att det är utvecklande och gott för hundar i flock att ibland få lite egentid. Tack Ewa för hjälpen!

Och så kom visst löpet igång också. Det allra första. Liten börjar bli stor!

Birk och jag var hos veterinären för återbesök i onsdags. Han ligger fortfarande lite för lågt i nivå gällande sin sköldkörtel men det går i rätt riktning och nu har vi ökat dosen lite. Hans hud är bättre och han börjar bli piggare!

Veterinären kunde även provocera svansen och ländryggen ganska mycket innan hon fick en liten reaktion. Vi skyndar långsamt. Men den träning som provstarter kräver är för mig inte värt hans hälsa. Vi kommer inte tävla mer, i alla fall inte i jakten. Det verkar som att just simning och vattenarbete har varit en trigger och det är ju svårt att undvika i just provsammanhang.

Med det sagt så måste ändå Birk få göra saker, han mår inte bra annars. I onsdags fick han leka lite lydnad i ridhuset. Han var helt färdig hela torsdagen men rörde sig bra! Idag tog vi en lugn cykeltur. Han var så lycklig och visst märker jag att hans fysik inte är vad den varit, men kroppen håller!

Jag har också fått frågor om ärftlighet. Det som hänt i hans rygg är mest troligt inget ärftlig utan det rör sig om mjukdelar, troligtvis en disk med nervrotspåverkan. På röntgenbilder ser hans rygg jättefin ut, ingen artros eller pålagringar eller annat. Angående sköldkörteln så är ärftlighet inte säkerställt men hypotyreos förekommer mer i vissa raser. Det är ju en väldigt vanlig åkomma även hos människor och enkelt att behandla. Han kommer inte släppas mer i avel men enligt veterinären finns ingen anledning till oro för hans släktingar eller anledning att exkludera dem ur aveln.

Undrar ni något så är det bara att fråga!

Valparna blev en vecka i fredags. De utvecklas i rasande fart! Prima mår bra och sköter dem med hela sitt hjärta. Jag lägger ut bilder och filmklipp på Instagram och Facebook nästan varje dag. Sök på Eldflammans (man behöver inte ha ett eget konto för att se våra sidor).

Alla valparna är fördelade nu och de kommer att döpas efter författare. Köparna har valt så fina namn av våra förslag!

Nu fortsätter vi med helg!

Hörs!

8 små underverk

Igår kväll födde Prima 8 valpar! 5 flickor och 3 pojkar blev det. Allt har gått otroligt bra och Prima är en helt fantastisk mamma.

Jag uppdaterar löpande med bilder och filmklipp på Eldflammans sidor på Facebook och Instagram, följ oss gärna där.

Jag kontaktar er som står på listan allt eftersom när vi landat lite!

Röntgen

Delade med mig av den här på Facebooksidan och instagram men missade att lägga ut den här. Förra veckan åkte Aron med Prima till veterinären för en röntgen. Tyvärr fick vi inte speciellt bra bilder. Men minst 7 kunde de räkna till. Vi får se om det är alla eller om det gömmer sig någon mer därinne…

De stökar för fullt i magen och nu känner man tydliga rörelser.

En vecka kvar…


Vi har fullt med intressenter och tar inte emot fler just nu. Skulle det födas fler valpar eller att vi får en könsfördelning som möjliggör nya köpare så skriver jag ut det här. Håll lite koll om du är intresserad.


Prima

Dessa bilder tog Malin för en vecka sedan. Jag ser så mycket av Glimma i henne här och det värmer mitt hjärta så. Här hade 6 veckor av dräktigheten passerat, nu är det bara två veckor kvar till valpning.

En blivande mammas blick

dsc_4795

Primas mage växer så mycket nu. Tyckte mig ana ett litet fladder i magen när jag klappade henne igår. Tempot sjunker såhär den sista tiden. Hon tar det lugnare. Något klokt och vacker ligger i hennes blick. Det är något speciellt med dräktiga tikar. Vi pratar om vad som ska ske, jag berättar för henne att hon ska bli mamma och att vi längtar så efter de små. Inatt sov hon hela natten i vår säng med magen i vädret.

I helgen ska vi ta fram valplådan, ge henne tid att boa in sig.

Det är drygt två veckor kvar och nästa onsdag är det dags för röntgen.

Fler bilder kommer, Malin har ett gäng i kameran som jag väntar på.

 

Att se sin egen roll i hundens prestation

Det här inlägget fick en titel redan i juli, men har sen blivit liggande i utkasten. Ingen av de jag tränat med på sistone behöver således känna sig träffad.

Jag skulle vilja lyfta det här med teamet. Hunden och föraren. För det är ju just så, att ingen prestation i hundsport står att hylla ena parten för. Man är alltid, alltid, alltid två.

Och idag vill jag att vi riktar några tankar till förarens del i prestationen.

Emellanåt möter eller pratar jag med förare som är väldigt entasuastiska och flitiga med sin träning. Men de presterar aldrig riktigt så bra som de egentligen önskar för de har fastnat i fel tänk. Ett tänk om att problem i hundens (observera, hunden inte teamets) prestation urspringer i hur hunden är och hur hunden gör. Den är si och så, den gör si och så. Hen kan inte, det fungerar inte.

Inte sällan finns det tankar om att den egna hunden är så väldigt svår eller besitter egenskaper som i princip gör det omöjligt att lyckas.

Det finns tusentals förklaringar till varför ingen lösning är den riktigt rätta. Oftast har de här förarna väldigt specifika idéer om varför träningen eller vissa moment i träningen eller prov/tävling inte fungerar och de har ofta varit hos flera olika tränare och provat en rad olika metoder. Tränar man med dessa personer finns det också många faktorer att ta hänsyn till, allt ifrån hur hunden bör förberedas, hur övningen ska designas och så vidare. Hunden fungerar, men med en väldig massa anpassning.

En anpassning som aldrig kommer finnas på prov eller tävling. Och just därför en anpassning som aldrig kommer ge resultat.

Istället för att se till hur man kan lösa problemen går man alltså runt dem. Håller sig där man är säker och genomför allt så att det fungerar. Föreslår man lösningar, eller övningar där man faktiskt utsätter hunden för svårigheterna får man ofta en väldigt tveksam respons.

Just det här fenomenet beskrev den här bloggaren alldeles utmärkt:

The handler may be quite skilled indeed and the dog appears to be relatively normal but with some random flukes or shortcomings.   My first impression is that we’ll have a fairly straightforward training progression. And then this happens:

Me: Does your dog like toys?

Handler: No.   I worked at it but he doesn’t play.

Me:  “That’s okay. We can use food and throw it.

Handler:  I can’t throw food. If I throw food then he sniffs.

Me:  If you don’t want to throw food then we could use a Manners Minder at a distance.

Handler:  He’s afraid of the sound of the Manners Minder.

By the time we’ve gotten to this point in the conversation, I know what the problem is, and it has nothing to do with the dog.

I have a “yes but ” handler.

While all of the above may be true, the dog may not enjoy toys, and the dog might sniff, and maybe the dog is sound sensitive or has some physical issue, the difference between this case and an engaged and optimistic handler is their willingness to look for solutions with me; to work with what we have and grow our success from there.

To make matters worse, some handlers seem to take a certain joy in having an “impossible” dog.   They’ve been to all of the trainers! Their situation is absolutely unique! Unfixable!  It’s not the handler’s behavior or their handling or their skills. It’s the dog. 100% the dog.  No one could fix this dog because it’s that unusual.

Now we have a “yes but” handler with a serious passive aggressive streak.

The fact is, even if the dog IS perfectly normal, if the handler is determined not to find success with their dog, then that is the way it will be.

Ni hittar hela texten här.

Och det är just där man har missat något. Hundträning handlar inte alltid om att man ska ge hunden uppdrag som den redan klarar galant. Hundträning handlar ju om att lära hunden. Och då måste problemlösning få ingå. Om man inte har en tilltro till att man som förare kan hitta lösningar som passar den egna hunden och har en mängd förklaringar till varför den egna hunden inte fungerar med olika lösningar, då kommer man heller inte lyckas lösa sina svårigheter.

Alla team har sina svårigheter. Det kan handla om hunden, föraren eller samarbetet.  Men om man har en förmåga att hitta en, eller ibland, flera förklaringar till varför man har problem och det  nästan alltid landar på hunden, yttre faktorer, omständigheter, eller tidigare erfarenheter – ja, då har man missat något väldigt viktigt.

”Det där provet förstörde honom.”  ”Han är för het.” ”Hon förstår inte sånt här.” ”Min hund är lite trög.”  ”Den här miljön fungerar inte.”

Osv. Osv. Jag säger inte att dessa påståenden är osanna. Men de är inte en del i att finna framgång.

Visst kan vi färga våra hundar med erfarenheter. Negativa upplevelser kan sätta spår och vi kan inte alltid sudda ut minnen vi, eller hunden, varit med om. Kanske var det ett väldigt svårt prov som byggde osäkerhet, frustration, ljud eller liknande. Kanske tar hunden det med sig. Kanske är hunden faktiskt lite trög. Hundar bär ju med sig egenskaper som vi inte alltid valt. De har personlighet, precis som vi människor. De är alldeles egna, unika varelser. Kanske gillar du inte alla sidor hos din hund. Men du kanske inte gillar exakt alla sidor hos din partner heller? Förhoppningsvis gillar du väldigt många. Och då kanske de där sämre sidorna inte spelar så stor roll? Ni kanske får acceptera läget och jobba utifrån det ni har och vad ni är.

Kanske har hunden sämre förståelse för just det du önskar. Men då är det ditt jobb att finna en lösning. Det var ju det som var så fiffigt att ni är ett team. Ni är två och kan hjälpa varandra. Och du är människan, faktum är att du besitter mer intelligens.

Försök åtminstone finna en lösning. Om du är en yes, but -person kommer du med all säkerhet aldrig att nå någon framgång. Oavsett hur duktig hund du har. Alla hundar har svagheter.

Vi läser och tolkar våra hundar varje dag. Men vi läser in mänskliga avsikter och förnimmelser i våra hundars beteenden. Hundar resonerar inte och känner inte exakt som vi gör. Vi är människor. Det finns ett syfte med att teamet utgörs av hund och människa. I tiotusen år har vårt samarbete utvecklats. Vi fyller olika roller och kan ge och ta av varandra.

Glöm inte bort din roll i teamet. Du människa, du som kan tänka, analysera och problemlösa. Var kreativ, var positiv!

img_5205