Du är det finaste jag vet

För 8 år sedan hämtade jag min Gangster-Glimma från Ljusdal. Så mycket väntan och så mycket längtan. Och på nationaldagen 2008 var det äntligen dags. Min glada lilla gullunge, vackrast i världen, skulle få flytta hem!

DSCN0127

DSCN0132

DSCN0146

I 8 år har hon varit en del av mitt liv, en stor och betydelsefull del. Hon har funnits vid min sida i medgång och i motgång. Hon har delat mina skratt och min gråt. Hon har charmat mannen i mitt liv och hon fyller våra hjärtan med ljus och kärlek.

Glimma har givit mig upplevelsen av att vara kennelmamma, jag har suttit vid hennes sida under tre valpningar och vinkat hejdå till hennes arton barn.

Vi har tränat och tävlat. Peppat och firat vinster och diskuterat och sörjt förluster. Glimma har lärt mig så mycket. Om oändligt tålamod och lojalitet. Om känslor, om vänskap och om kärlek.

Jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne. Hon är min bästa vän och jag hoppas på många, många år till.

Tack Marit för att jag fick förtroendet att förvalta denna fina tjej. Hon är allt jag kunde önska och lite därtill!

 

DSCN0158

DSCN0215

DSCN0225

Sluta stjäl mina texter!

Vid två tillfällen det senaste året har jag hittat mina texter och formuleringar på andra kennlars sidor. Andra goldenkennlar.

Det har handlat om mina tankar om avel och om beskrivningar av vår uppfödning och av våra hundar. Det här är mina ord, mina meningar och mina känslor. Jag använder inte direkt standardformuleringar.

Det är ett respektlöst och väldigt märkligt beteende från vuxna människor.

Jag blir både arg och ledsen! Man gör inte såhär. Vissa säger att jag kan ta det som en komplimang för att jag skriver bra, men det fungerar inte så. Det finns ingenting i mig som känner smicker eller stolthet. Jag känner mig rånad och lurad.

Det är jag själv som upptäckt detta båda gångerna och båda gångerna har dessa texter funnits på respektive sidor i månaders tid. Funnits där för att sälja in sin verksamhet och i förlängningen sina valpar.

Många som hör av sig till mig skriver att det känns som att de hittat rätt uppfödare i samma stund som de börjat läsa på vår hemsida. Nu är det ju inte ett blivande författarskap jag försöker sälja in här, utan våra hundar. Men jag anstränger mig för att fånga dem och oss i rätt ord, i rätt känsla. Den känslan är min och ingen annans och det blir väldigt konstigt när någon annan använder den utan att be om lov.

Jag är övertygad om att de flesta har egna tankar kring sin uppfödning. Egna känslor för sina hundar och sina valpar. Om man har svårt att klä dessa tankar och känslor i ord så är det helt okej att be någon om hjälp. Men stjäl inte!

Copyright gäller även på internet.

Jag vet att detta är ett problem för många som arbetar med text och bild. Jag har även stött på detta i mitt jobb den senaste tiden, där personer tagit delar av min fysioterapi och spridit vidare mitt material på internet. Det gör mig också irriterad men det känns inte alls lika personligt. Eldflammans är mitt hjärtebarn. Jag kastade mig in i detta själv och gjorde det helhjärtat från start. Jag har hela tiden haft en tydlig vision om hur jag vill att den här kenneln ska ta sig uttryck. Mitt uttryck!

Sluta stjäl.

Det spelar ingen roll att man ändrar lite här och lite där. Lägger in andra namn eller adderar lite. Det är fortfarande inte okej att lägga upp snarlika texter med stora delar kopierat rakt av. Jag undrar också hur man tänker när man tar en annan text och sen ändrar lite. Är man då på något plan medveten om att det inte är riktigt okej och försöker ”fixa” till det? Eller förstår man bara inte bättre?

Jag vet inte vilket som är värst.

Men sluta stjäl. Bara gör det inte.

Ökl med Birk 

I helgen startade jag och Birk i öppenklassen på Hedemoraprovet. Jag är så nöjd med honom! Vi hade 2 mål: att han skulle vara tyst och att han skulle få pris. Och vi klarade båda!

Det är inte helt lätt när man drar upp hundarna mycket i lydnaden att sen ta ner dem för stadga och det lugn som krävs i jakten. Så jag är väldigt glad att Birk klarade det så bra! Han har så fin vilthantering och är ordentlig och lämnar alla fåglar i fotposition. Jag undrar verkligen: varför tillåter så många slarv med detta? Jag blir förvånad när jag ser duktiga hundar där föraren måste kasta sig fram för att få fåglarna i hand. Jag är petig på den här punkten och är väldigt glad för det, mina hundar släpper inte innan jag säger tack. Jag är medveten om att det kräver en del träning och i prisväg spelar det ingen roll (märkligt nog), men det ser ju så stressigt/ osäkert ut när föraren slänger sig fram för att ”rädda” avlämningarna.

Birk lyssnade fint på mina signaler. Tyvärr fick vi inte in vattendirigeringen den här gången, han var i området två gånger men jag var lite fel med signalerna och min avståndsbedömning. Vi ska träna mer och ta revansch! Denna gången blev det ett 3:e pris men så är det ju om man inte får in alla fåglarna.


Trött kille!

Alla Glimmas barn är friröntgade!


Såhär glad är Glimma idag! För imorse fick vi den glada nyheten att även Beckham är friröntgad. Det innebär att alla hundar ur de tre kullar som Glimma är mamma till är friröntgade. Det känns fantastiskt och lite för bra för att vara sant. Glimma är ju själv inte från en helt ledfrisk kull, men bra har det blivit ändå. Och det är vi tacksamma för. 

HD/ ED

Ja, den här våren har kantats av några tråkiga nyheter för kenneln. Det gäller Cocktail-kullen och deras HD-resultat.

Först var det Ina som fick C på sina höfter. Det betydde att 100 % friska leder inte längre existerade i kenneln. Kändes helt okej ändå, ett C är ju inte hela världen. Sen kom Charlies resultat: D-höfter. Vi blev chockade, ledsna. Det är ingen nyhet att vår ras är en drabbad ras, och någon gång blir det ju såhär. Förr eller senare, för alla uppfödare. Men det kändes extra tråkigt att det var just Charlie, som också haft oturen att drabbas av entropion (inåtrullade ögonlock) som han behövt opereras för flera gånger. När brevet från SKK kom visade det sig att ena höften var fri (B), vilket någonstans kändes lite bättre.Sist ut i kullen var Nalle och vi höll tummar för bättre resultat. Tyvärr hjälpte inte det och faktum kvarstod: Nalle fick också D (C på den ena).

Det här skapar huvudbry. Trots friska föräldrar och släktingar slår det ibland så fel. Det genetiska lotteriet, eller vad man ska kalla det. Kombinationer som inte slår väl ut.

Vi hoppas att dessa Eldflammor får hålla och må bra i sina höfter i många år, trots HD. Ingen av pojkarna verkar ha några bekymmer alls i dagsläget. Med noggrannhet avseende vikt och muskler tror jag att man kommer riktigt långt.

Vi är också glada att alla har friska armbågar!

Som att det inte var nog kom sedan en annan tråkig nyhet. My från Beatleskullen fick en cancertumör. Som tur var hittade matte den tidigt och operationen var lyckad. Vi hoppas verkligen att det inte blir någon vidare spridning, utan att hon får vara frisk i många år till.

Det här med att föda upp hundar alltså, ibland är det lite av en berg och dalbana. Jag tror alla som läser här inne vet hur mycket jag värderar hälsa. Den är A och O. Och det är jätteviktigt att vi pratar om den. Vitt och brett och öppet. Det ligger ingen prestige i om en hund blir sjuk. Det är bara oerhört tråkigt. För hunden, för matte och/eller husse. För uppfödaren. Men vi gör alla vårt bästa.

 

 

 

 

 

 

1:a pris!

  
Igår fick vi ett förstapris i lydnadsklass elit! 

Vi har inte varit de flitigaste under vintern och våren men vi har satsat allt på kontinuitet. Vi har inte missat ett enda inbokat pass, och vi har lagt oss på den nivå som fungerar med livet och med jobbet. Tidigare kunde jag gå in i perioder där jag tränade som en galning inför tävlingar, för att sen halka ur lydnadsträningen. Därför att träna som en galning känns inte roligt för mig längre efter snart 15 år med hundsport. Sådan träning känns stressig och ger heller ofta inte så bra resultat. Nu växer resultaten av kontinuiteten fram. Sakta, men säkert. Och Birk, han lär mig så mycket. Om mig själv, och om honom! 

Hanhundar och könsdrift

Jag skulle vilja lyfta detta med hanhundar och könsdrift.

Jag var länge av den åsikten att hanhundsfasoner, som att fastna i dofter, slicka på kiss, överdrivet och buffligt uppvaktande av hundflickor och så vidare, var en träningsfråga. Och jag tror fortfarande att det i mångt och mycket går att påverka med träning. Men jag tror inte längre att det är lika lätt för alla individer.

Det här året när Birk parade två tikar har jag förstått vilka starka känslor och drifter det handlar om.

Vi hade första tiken hemma en vecka och de parade sig tre gånger. Birk var en gentleman och skötte det hela exemplariskt. Efter att tiken åkt hem var han ganska trött och kanske lite ofokuserad på träning, men det största han tog med sig efter den veckan var intresset för kiss. Hade jag honom i koppel bröt jag givetvis beteendet direkt men vi gjorde ingen stor sak av det, hade inga konflikter om det. Jag riktade mestadels om fokus genom att ge honom annat att tänka på. Det kändes inte sjyst att ena veckan uppmuntra parningar och beteenden runt dessa för att nästa bli arg på exakt samma saker.  I bilen på väg till Rättvik frågade Michelle mig om jag trodde att parningar hade betydelse för hur hanhundar sedan beter sig runt tikar efteråt. Om man väcker en björn som sover eller om det passerar obemärkt förbi. Jag svarade att jag tror att de fortsätter ungefär som tidigare, kanske till och med blir mer medvetna om löp kontra höglöp (det vill säga kanske mindre intresserade av flickor i stort, men mer intresserade när det väl gäller). Birk har aldrig brytt sig så mycket om tikar när de inte är i höglöp. Jag har aldrig haft problem att träna kring löptikar och det har inte varit svårt att ha löptikar hemma. För vissa av jaktgoldens är könsdriften lite väl låg och de parar inte alltid. Det är inte eftersträvansvärt, hur bekvämt det än må vara om din hund inte ska användas i avel.

Jag visste att Birk inte var en av dessa. Han har könsdrift. Men jag visste också att han är ganska lättsam kring allt detta. Genom träning, ja säkert. Och jag hade ingen tanke alls på att det skulle förändras.

Tävlingarna den helgen gick inget vidare men det har fler förklaringar än denna, men kanske spelade det in mer än jag förstod just då.

Sen släppte jag iväg Birk till nästa tik, han bodde då där en vecka och de parade sig ganska många gånger under den veckan. Tiden därefter förändrades. Hans intresse för kiss tog oanade höjder och han såg varje goldenflicka (och andra flickor med för den delen) som en potentiell ny fru. Jag blev förvånad men tänkte att han kommer att landa med tiden och med rätt guidning. Det blev rätt jobbigt att gå promenader för så fort han var lös fann han kissfläckar som han slickade på och gick runt med vibrerande käft. Vi försökte bryta beteendet så fort vi bara kunde vilket resulterade i en kille som blev ganska låg, samtidigt som han fortsatte. Birk är en mjuk hund så han känner in ganska snabbt om något blir fel. Men vi hade visst väckt en björn som sov. Birk var splittrad mellan drift och lydnad.

Jag har hanterat det här på olika sätt tiden som följt. Det blir hela tiden bättre men faktum kvarstår: han är inte alls som han var innan. Han är intresserad på en helt annan nivå.

Jag är en ganska slarvig person när det kommer till vissa aspekter av allmänlydnaden. Jag hämmade Glimma lite för mycket när hon var liten i vissa avseenden och märkte stor skillnad på hur hon kunde prestera i träning när hon fick vara lite mer olydig till vardags. Det betyder inte att det passar alla, men det passade oss. Jag är noggrann på vissa punkter, men mindre på andra. Jag tycker personligen inte om när hundar är för hämmade och jag hatar när de blir låga eller tappar motivationen.

Jag har fått Birk att lyssna i dessa situationer genom att ge honom annat fokus snarare än att bli irriterad. Jag har gått mindre på ställen där många hundar rör sig, det vill säga minskat kontakten med dofter som intresserar. Jag har plockat fram cykeln och är det något Birk prioriterar framför att lukta på kiss så är det att springa.

Det är dags att vi slutar lägga prestige i om vi har en hanhund med drifter.Driterna säkrar rasens fortlevnad. Självklart ska och bör vi träna på att de inte ska ge utlopp för dem, men det handlar inte enbart om träning och det går heller inte att jämföra en individ med en annan.

Birk vinter 15

Birks parningar har nu resulterat i 17 fina valpar. Att vi fått jobba lite på att hantera könsdriften är så värt det. Jag lägger ingen värdering i att vissa beteenden ökade efter parningarna. Det är mitt jobb, min uppgift att guida honom rätt i detta.

 

 

 

Glad påsk

Så härligt med långhelg!

  
Och vi har det bästa sällskapet. Stella har varit här några dagar och lever flockliv. Hon och Glimma leker mycket, ligger och biter och drar i varandra. Med Birk springer hon. Däremellan traskar hon bredvid mig. Hon springer mer nu, med de andra hundarna. Men inte så långt och bara så att det blir sådär lagom jobbigt.

Den här hunden. Lilla Blå. Hon är som en blandning av en fin dam, som inte jäktar i onödan, och en sprinter med låga i blicken. Vi har tränat lite på kul och hon ger verkligen allt och lite till. Just då. Men sen: ser på mig med undran i blick när vi ska gå sista svängen på kvällen. ”Är det verkligen nödvändigt?” Kissar inte ens. Gäspar. Vill helst bara vara, bli kliad på magen och få sprida långa och många tungkyssar.

Enklare hund får man leta efter!

Om att följa på avstånd, med spänning

Det är helt nytt för mig att vara hanhundsägaren. Att vara matte till pappahunden. Birk väntar valpar med två olika tikar, Vinna och Mynta. De är båda konstaterat dräktiga och tiden flyger fram. För när man inte själv är den som ska förbereda för valparna, utan står vid sidan av, ja då går det verkligen undan. En dräktighet hos hund är ju egentligen väldigt kort. Men det känns aldrig så när man väntar egna valpar. Då är väntan lång och långsam och man längtar något oerhört till dagen man äntligen får träffa de små. Ofta ligger det ju år och månader bakom med planer, funderingar, letande av hanhund, att träffa intressenter/ potentiella köpare och så vidare. Nu – en helt annan historia.

Jag bestämde mig för länge sen hur jag skulle vara i denna roll. Hur mycket ansvar jag vill ta, som jag tycker att man bör ta för den avel som blir resultatet. För hur jag önskar att parningar går till och hur jag förhåller mig till dessa valpar. Valpar som ju inte ingår i Eldflammans, men någonstans på ett sätt ändå gör. Det är också delvis därför som jag sagt nej till andra förfrågningar, för jag tar det inte helt lättvindigt.

Jag vet att ni är många som läser här som står på kö för Birks barn. Som hoppas och längtar. Jag vill att ni ska veta att vi finns här, och vi vill gärna följa dessa små i livet, vi också. Men det är helt upp till er. Och nu, innan de är födda, är ni hemskt välkomna med frågor och funderingar så ska jag svara så gott jag bara kan. Jag vet själv hur nyfiken man kan vara.

DSC_0781

 

 

 

 

 

 

Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick

Jag skulle vilja lyfta det här med att förlora sin bästa vän.
De flesta av oss som har hundar har någon gång varit med om det. Och det är fruktansvärt. Hemskt, svart.
Jag har förlorat två fyrbenta vänner. Den första gången kom det som en chock, det var ett akut och väldigt snabbt förlopp. Jag minns fortfarande hur jag berättade på idrottslektionen i skolan – att nu var Timmy död. Det gick inte att greppa. Han var ensam hund i familjen och tomheten, ja tomheten var oändlig  och märklig. Hur hans hörna i hallen helt plötsligt var utan hans bädd. Hur det inte gick att förstå vad som skulle kunna passa där istället. Hur djupt vissa vanor satt, att lägga undan rester eller tänka att nu är det matdags, finns det vatten i skålen är det inte dags för kvällsrastning och plats i bilen och en hund på grushögen i solen på landet.
Den andra gången förlorade jag min vackra schäfervän. Fiddeli. Det var ett långsamt, plågsamt förlopp. Hon mådde inte bra men att ta beslutet kändes omöjligt, otänkbart helt osannolikt och orimligt. Ska jag? Bestämma över liv och död? Jag hade turen att träffa en veterinär som kunde hjälpa mig, guida mig och ge mig stödet, hjälpen och ta en del av beslutet med och åt mig. Jag är evigt tacksam.
Sorgen var ofattbar och stor. Kändes som att den aldrig skulle ta slut. Saknaden var stor, men tomrummet mindre för där fanns två andra hundar vid min sida. Att lägga undan rester eller tänka nu är det matdags, finns det vatten i skålen är det inte dags för kvällsrastning och plats i bilen och en hund på grushögen i solen på landet. Var kvar. Allt var kvar och på ett sätt alldeles som innan.
Första gången förlorade vi en identitet som hundfamilj. Andra gången förlorade jag inte det. Det var lättare tack vare det. Ändå – hopplöst svårt och nattsvart. Men det blir bättre.
—————————————————————————

2011-11-13

Sista natten med världens vackraste schäferflicka, med min Fina Fiddeli. Vi ligger i sängen, Rosanna är här som stöd och det krossar mitt hjärta och ändå snuddar jag bara vid det, landar lätt vid tanken för att sen lyfta därifrån. Man kan inte, det går inte.

Du och jag, jag och du. Du är den bästa!

Kopia_av_TORSVI_2011.05.27-28_202

Jag släpper dig nu, min vackra vän.