2017 och en del om vad året bjöd

Året som har gått har känts så oerhört långt och ändå gått så snabbt. Det känns som en evighet sedan vi bodde i Järfälla.

Precis i början av 2017 skrev vi papper på huset. Vår dröm. Som vi letat. Till slut var det bara där, ett litet gulligt hus på en stor tomt, omgiven av skog och berg, med gångavstånd till sjön och helt rimligt avstånd in till stan.

I mars flyttade vi och i samma veva bytte jag jobb och började på inte ett, utan två nya ställen. Resten av året har jag delat min tid mellan två arbetsplatser. Det har varit både roligt, omväxlande och lärorikt.

Vår första prioritering efter flytten blev att bygga en stor hundgård och den har varit en oerhörd tillgång i vår vardag.

Under våren höll jag jaktläger i Torsvi med ett gäng blandade ekipage. Det var fantastiskt roligt! Tanken är att ordna något liknande igen till våren.

Vi pysslade med huset men framför allt i trädgården och katten Ernst flyttade in. Han blev snabbt en självklar del av flocken!

Sommaren kom och den var grön och den var ljuv. Vi njöt enormt och jag och hundarna simmade i sjön så mycket vi hann. Vi konstaterade att vi efter flera års sökande äntligen kände oss hemma.

Att kämpa för det man vill ha är nyttigt och vi kände tacksamhet varje dag.

I juli blev Birk pappa igen, denna gång föddes fyra underbara små guldvalpar hos Pernilla ute på Värmdö.

Vi hade några träningsträffar med Eldflammor. Jag satsade mestadels på apporteringen med hundarna. Elda utvecklades bra och visade väldigt fina egenskaper i arbetet.

Elin och Bounce kom och hälsade på hela vägen från Karlskrona och vi hade några härliga sommardagar tillsammans.

I augusti startade flera Eldflammor på Goldenspecialen. Glimma fick ett förstapris i elitklass, vilken lycka! 9 år och så självklar, så duktig! Med Birk gick det desto sämre och jag konstaterade att det var en dålig idé att starta två hundar på samma dag.

Under sommaren blev det tydligt att Birk inte riktigt var sitt vanliga jag. Han undvek att simma långt och höll sig helst nära land. Vi tränade på ändå och startade på två jaktprov under september. Det första gick ganska bra men lite krångel på just vattnet drog ner priset. Vattenarbetet fortsatte att stöka för oss och jag grubblade… Nästa prov bröt jag då Birk inte alls ville gå ut på vattendirigeringen och jag åkte hem med en starkt växande känsla av att något inte riktigt stämde.

September var intensiv och det största som hände var lanseringen av min bok Gravidkraft, något som krävt mycket tid och jobb under året. Bokreleasen var fantastisk och det var så många som kom! Vi åkte hem med flera sopsäckar fulla med blommor och gåvor och hjärtat fullt till bredden.

Jag bestämde mig för att låta Birk få en ordentlig vila under hösten, men tränade så mycket jag hann med tjejerna.

I månadsskiftet september/oktober reste jag med en av mina äldsta vänner till Irland. Vi red, körde bil, upplevde fantastisk natur, små städer och njöt av Irlands publiv.

Jag kom hem, vi pysslade med det vi hann hemma, satte staket och väntade på Stellas löp och planerade för parning. En liten, liten knöl satte käppar i hjulet då den visade sig innehålla elaka celler. Vi blev så oroliga men Stella opererades och allt gick bra, hon friskförklarades kort därpå men valpplanerna ströks givetvis.

I oktober byggde vi, med hjälp av mina föräldrar, tak på delar av hundgården och isolerade hundhuset och ordnade värme och belysning. Vi planterade rosor och laddade för vinter, men längtade redan efter ljuset och sommaren.

Det hann inte gå lång tid innan Prima började löpa, långt tidigare än beräknat. I samma veva fick jag reda på att vi inte kunde använda hennes tilltänkta kavaljer Snap på grund av hälsoskäl. Det blev snabba beslut men jag frågade om vi fick använda Kvick som vi först planerat att para Stella med och är så glad att vi fick!

Vi hämtade Prima och Kvick och i november parade de sig gånger tre.

Jag fick reda på att jag blivit godkänd specialistfysioterapeut inom kvinnors hälsa efter 3 års fördjupad specialistutbildning. Vilken glädje!

Aron gick ner i tid under hösten och satsade mer på sin ölbryggning. Hundarna var glada för mer sällskap i veckorna.

Vi tingade en tikvalp hos Brunnefjälls kennel som vi bestämde oss för att placera hos Josefine. Ett steg närmare möjligheten till avel på hanar från vår egen kennel.

Birk fick akut smärta i svansen och vi åkte in med honom. Veterinären konstaterade att det var ett solklart fall av vattensvans men förbättringen uteblev trots att veckorna gick. Under tiden var han hängig, rörde sig inte rent i bakbenen och fick dessutom konstiga utslag över hela kroppen.

I december hämtade vi Brunnefjälls C Potta som fick namnet Gin, en helt fantastiskt liten tjej.

Strax innan jul besökte vi en specialist på Albano djursjukhus för Birks räkning och det visade sig att att han har hypotyreos och att vattensvansen i själva verket rörde sig om ländryggsbesvär. Fortsättning följer men nu är vi på helt rätt ställe och får fin hjälp.
Det är oerhört ledsamt att han inte mår bra men det känns samtidigt skönt med svar. Min magkänsla stämde.

Och nu mina vänner är det dan före dopparedan och vi är hos Arons familj för julfirande. Alla fyra hundar är med, såklart.

Tack för att ni kikar in här!

Vi önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott nytt år!

(Obligatorisk hundbild kommer imorgon, på självaste julafton!)

Första advent

Idag är det första advent och det betyder nästan två veckor sedan parning.
Vi märker inget på Prima ännu, men under de närmsta veckorna borde vi kunna ana tecken om hon är dräktig. Vi håller tummarna helt enkelt! Vi börjar landa i lite rutiner med alla hundarna ihop och det känns som helt rätt beslut att hon fick vara kvar här.

Veckan som passerar har varit rätt tråkig för både mig och hundarna. Jag har varit helt sänkt i sjukdom och Birk fick sitt livs första tillstånd av vattensvans. Han slutade äta, låg mestadels ner och sänkte hela bakdelen. En sväng till veterinären fick det bli då jag först var rädd att det var hans rygg som bråkade. Veterinären var toppen, kände genom honom ordentligt och kunde, liksom jag, konstatera att han har en viss retbarhet i ryggen och i tassarna men att det denna gång helt klart var svansen som var boven. Vi pratade lite om sommaren som var och Birks ovilja att simma. Under hösten har han fått vara aktiv men vi har inte tränat och jag tycker att han verkar må bättre nu (bortsett svansen). Till våren blir min fina pojke 7 år och visst smärtar det att inse att hans kropp kanske inte är helt hundra men så som han rusat fram genom livet är jag inte helt förvånad.

Vi hanterar det så gott vi kan. Försöker att inte ha honom liggandes i bilen, kör inte så hård träning och har numer ett uppvärmt hundhus som de kan vara i när de är i hundgården under dagarna. Jag ska köpa ett nytt täcke till honom den här vintern.

Min barnsliga pojke med det stora hjärtat. Högt älskad och älskar högt tillbaka, det gör han. Han är en oerhört snäll kille och en väldigt lojal kompis. Alla borde ha en gyllene vän, så är det bara.

Idag var vi ute med hela flocken på en långtur i skogen och körde lite bollsök.
Lyckan med boll i mun i leriga hundars ögon går inte att ta miste på.

Hoppas ni alla haft en fin första advent!

Trio!

Ja, nu har vi ju landat lite i det här med att ha tre hundar hemma.

Glimma, snart nio år. Birk snart 6 år och Elda snart 6 månader.

Jag är glad att vi har lyckats pussla ihop tiden med valp, för det är inte det lättaste. Men nu börjar det kännas som att vi är på andra sidan valptiden. Elda är fortfarande ett barn, men inte längre en bebis. Mitt i allt kom flytten till huset, byte av jobb, ett nytt jobb och pusslande med pendling. Och allt annat som man vill ordna med i husliv. Måla om, bygga, plantera och planera.

Vi är tacksamma för ljuset! För våren som är i antågande och för hundgården och hundvakten.

Elda utvecklas till en fantastisk liten tjej. Hon är positiv, lyhörd, väldigt social och hon har fått sin mammas underbara förmåga till avkoppling. Jag märker ändå att hon har en gas inombords och den tar hon främst fram när vi tränar lite småtricks och konster inne.

Hon har börjat fixa avlämningarna allt bättre och jag får en del frågor från de andra i kullen. Och jag har ingen mirakelmetod. Man måste traggla. Det verkar som att den här kullen har lätt att släppa av saker i farten snarare än att vilja äga och jag har därför förstärkt Elda genom kampen, bärandet och hållaövningar nära mig.

Elda är lite spökig och det finns en osäkerhet kring saker på avstånd men hon har en utforskande sida och hon kommer snabbt över sina känslor. Det är jag glad för. Jag tycker inte om långsinthet. Jag upplever henne som mjuk, hon tar snabbt/ lätt åt sig, men hon hänger inte kvar i negativa känslor.

Vi har inte hunnit träna så mycket som jag önskat just den senaste tiden, av ovan nämnda anledningar, men jag hoppas att april månad blir en tid där vi landar lite mer i våra nya rutiner och att orken kommer för att komma iväg på mer träning.

Vi har helt fantastiska omgivningar för hund och hundträning där vi bor. Brukshundklubben 3 km bort. Sjön några hundra meter bort. Skog och ängsmark nära, helt perfekt för träning.

På lördag har vi en mindre träff för de Eldflammor som vill, med lite apporteringsträning i fokus. Jag ser så fram emot att träffa några av de vi inte sett på länge. Det är roligt att vi nu har ett gäng valpköpare som bor inom rimligt avstånd för den här typen av träffar.

 

2017, du börjar bra!

Eldflammans flyttar!

Den här lilla busungen ska växa upp i HUS! Den 1:a mars flyttar vi in i drömmen! Mot söderort, vi hamnar strax utanför Farsta i ett litet fint hus på en stor stor tomt och det känns alldeles, alldeles underbart! 

Huset ligger precis vid skogen, sist på gatan och nära vatten och natur utan att vara alldeles för långt bort. Vi är så glada och Birk är överlycklig, den där killen som helst sover utomhus när vädret tillåter.

Tänk va, att till slut blir drömmar verklighet om man jobbar hårt för dem! Ett hus i Stockholm är ingen självklarhet och i vårt letande har vi många gånger känt att det varit hopplöst, alldeles för svårt och dyrt att hitta det vi sökt. Men nu står vi här, med ett alldeles lagom stort hus på en helt perfekt tomt, med ett helt perfekt läge. 

Vi är så tacksamma, glada och förväntansfulla! 

Du är det finaste jag vet

För 8 år sedan hämtade jag min Gangster-Glimma från Ljusdal. Så mycket väntan och så mycket längtan. Och på nationaldagen 2008 var det äntligen dags. Min glada lilla gullunge, vackrast i världen, skulle få flytta hem!

DSCN0127

DSCN0132

DSCN0146

I 8 år har hon varit en del av mitt liv, en stor och betydelsefull del. Hon har funnits vid min sida i medgång och i motgång. Hon har delat mina skratt och min gråt. Hon har charmat mannen i mitt liv och hon fyller våra hjärtan med ljus och kärlek.

Glimma har givit mig upplevelsen av att vara kennelmamma, jag har suttit vid hennes sida under tre valpningar och vinkat hejdå till hennes arton barn.

Vi har tränat och tävlat. Peppat och firat vinster och diskuterat och sörjt förluster. Glimma har lärt mig så mycket. Om oändligt tålamod och lojalitet. Om känslor, om vänskap och om kärlek.

Jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne. Hon är min bästa vän och jag hoppas på många, många år till.

Tack Marit för att jag fick förtroendet att förvalta denna fina tjej. Hon är allt jag kunde önska och lite därtill!

 

DSCN0158

DSCN0215

DSCN0225