Att se sin egen roll i hundens prestation

Det här inlägget fick en titel redan i juli, men har sen blivit liggande i utkasten. Ingen av de jag tränat med på sistone behöver således känna sig träffad.

Jag skulle vilja lyfta det här med teamet. Hunden och föraren. För det är ju just så, att ingen prestation i hundsport står att hylla ena parten för. Man är alltid, alltid, alltid två.

Och idag vill jag att vi riktar några tankar till förarens del i prestationen.

Emellanåt möter eller pratar jag med förare som är väldigt entasuastiska och flitiga med sin träning. Men de presterar aldrig riktigt så bra som de egentligen önskar för de har fastnat i fel tänk. Ett tänk om att problem i hundens (observera, hunden inte teamets) prestation urspringer i hur hunden är och hur hunden gör. Den är si och så, den gör si och så. Hen kan inte, det fungerar inte.

Inte sällan finns det tankar om att den egna hunden är så väldigt svår eller besitter egenskaper som i princip gör det omöjligt att lyckas.

Det finns tusentals förklaringar till varför ingen lösning är den riktigt rätta. Oftast har de här förarna väldigt specifika idéer om varför träningen eller vissa moment i träningen eller prov/tävling inte fungerar och de har ofta varit hos flera olika tränare och provat en rad olika metoder. Tränar man med dessa personer finns det också många faktorer att ta hänsyn till, allt ifrån hur hunden bör förberedas, hur övningen ska designas och så vidare. Hunden fungerar, men med en väldig massa anpassning.

En anpassning som aldrig kommer finnas på prov eller tävling. Och just därför en anpassning som aldrig kommer ge resultat.

Istället för att se till hur man kan lösa problemen går man alltså runt dem. Håller sig där man är säker och genomför allt så att det fungerar. Föreslår man lösningar, eller övningar där man faktiskt utsätter hunden för svårigheterna får man ofta en väldigt tveksam respons.

Just det här fenomenet beskrev den här bloggaren alldeles utmärkt:

The handler may be quite skilled indeed and the dog appears to be relatively normal but with some random flukes or shortcomings.   My first impression is that we’ll have a fairly straightforward training progression. And then this happens:

Me: Does your dog like toys?

Handler: No.   I worked at it but he doesn’t play.

Me:  “That’s okay. We can use food and throw it.

Handler:  I can’t throw food. If I throw food then he sniffs.

Me:  If you don’t want to throw food then we could use a Manners Minder at a distance.

Handler:  He’s afraid of the sound of the Manners Minder.

By the time we’ve gotten to this point in the conversation, I know what the problem is, and it has nothing to do with the dog.

I have a “yes but ” handler.

While all of the above may be true, the dog may not enjoy toys, and the dog might sniff, and maybe the dog is sound sensitive or has some physical issue, the difference between this case and an engaged and optimistic handler is their willingness to look for solutions with me; to work with what we have and grow our success from there.

To make matters worse, some handlers seem to take a certain joy in having an “impossible” dog.   They’ve been to all of the trainers! Their situation is absolutely unique! Unfixable!  It’s not the handler’s behavior or their handling or their skills. It’s the dog. 100% the dog.  No one could fix this dog because it’s that unusual.

Now we have a “yes but” handler with a serious passive aggressive streak.

The fact is, even if the dog IS perfectly normal, if the handler is determined not to find success with their dog, then that is the way it will be.

Ni hittar hela texten här.

Och det är just där man har missat något. Hundträning handlar inte alltid om att man ska ge hunden uppdrag som den redan klarar galant. Hundträning handlar ju om att lära hunden. Och då måste problemlösning få ingå. Om man inte har en tilltro till att man som förare kan hitta lösningar som passar den egna hunden och har en mängd förklaringar till varför den egna hunden inte fungerar med olika lösningar, då kommer man heller inte lyckas lösa sina svårigheter.

Alla team har sina svårigheter. Det kan handla om hunden, föraren eller samarbetet.  Men om man har en förmåga att hitta en, eller ibland, flera förklaringar till varför man har problem och det  nästan alltid landar på hunden, yttre faktorer, omständigheter, eller tidigare erfarenheter – ja, då har man missat något väldigt viktigt.

”Det där provet förstörde honom.”  ”Han är för het.” ”Hon förstår inte sånt här.” ”Min hund är lite trög.”  ”Den här miljön fungerar inte.”

Osv. Osv. Jag säger inte att dessa påståenden är osanna. Men de är inte en del i att finna framgång.

Visst kan vi färga våra hundar med erfarenheter. Negativa upplevelser kan sätta spår och vi kan inte alltid sudda ut minnen vi, eller hunden, varit med om. Kanske var det ett väldigt svårt prov som byggde osäkerhet, frustration, ljud eller liknande. Kanske tar hunden det med sig. Kanske är hunden faktiskt lite trög. Hundar bär ju med sig egenskaper som vi inte alltid valt. De har personlighet, precis som vi människor. De är alldeles egna, unika varelser. Kanske gillar du inte alla sidor hos din hund. Men du kanske inte gillar exakt alla sidor hos din partner heller? Förhoppningsvis gillar du väldigt många. Och då kanske de där sämre sidorna inte spelar så stor roll? Ni kanske får acceptera läget och jobba utifrån det ni har och vad ni är.

Kanske har hunden sämre förståelse för just det du önskar. Men då är det ditt jobb att finna en lösning. Det var ju det som var så fiffigt att ni är ett team. Ni är två och kan hjälpa varandra. Och du är människan, faktum är att du besitter mer intelligens.

Försök åtminstone finna en lösning. Om du är en yes, but -person kommer du med all säkerhet aldrig att nå någon framgång. Oavsett hur duktig hund du har. Alla hundar har svagheter.

Vi läser och tolkar våra hundar varje dag. Men vi läser in mänskliga avsikter och förnimmelser i våra hundars beteenden. Hundar resonerar inte och känner inte exakt som vi gör. Vi är människor. Det finns ett syfte med att teamet utgörs av hund och människa. I tiotusen år har vårt samarbete utvecklats. Vi fyller olika roller och kan ge och ta av varandra.

Glöm inte bort din roll i teamet. Du människa, du som kan tänka, analysera och problemlösa. Var kreativ, var positiv!

img_5205

 

När något skaver

Avslutade det här tävlingsåret dåligt. Fick bryta Birk på jaktprov då han inte alls ville gå ut i vattnet. Vi har haft problem med detta hela sommaren, en ovilja att simma, en stress och oro i vattenarbete. Han simmar sakta, vänder mot land, håller sig längs kanter. Har lite svårt att komma upp på land om det är brant. Detta är nytt för i år. Birk har alltid älskat vatten. Han har aldrig betett sig såhär. Han ville inte simma med mig i sjön i sommar, började ofta klättra på mig och ville upp på land. Jagad blick, högljudda protester. Låt gå, vi pausade detta – han fick stanna på bryggan när jag simmade med flickorna. När vi sen behövde förbereda oss mer för provstarter växte problemet, han ville inte heller gå ut ordentligt på vattendirigeringarna. På förra provet fick jag med mycket (!) stöttning till slut ut honom till fågeln. Blev smått irriterad när domaren sa att han var olydig och inte tog tecknen. Jag var så glad över att Birk kämpade, simmade ut, låg i, ansträngde sig. Han ville upp ur vattnet, ville tillbaka, men gick i, låg kvar. För att jag bad honom.

Jag har haft en växande känsla av att det här inte bara varit en fråga om träningsupplägg. Absolut landat i att det inte är en fråga om olydnad. Jag ogillar generellt när man (läs domare) pratar om prestation på prov i dessa termer, man får ju liksom utgå från att hundarna allt som oftast gör sitt bästa från de förutsättningar de har, som vi ger dem. Det kan jag ta i ett annat inlägg.

Nu har jag tagit beslutet att skippa resten av provsäsongen. Det är inte värt det. Vi ska boka en veterinärtid och se om vi kan få några svar. Vi får se om vi kommer igen och när. Jag vill ju tänka att vi har många år kvar. Men det viktigaste är att min fina pojke mår bra och att jag kan ge honom stimulans. Prov är en bonus och roligt när det ger resultat. Mindre roligt annars.

Jag är verkligen inte för att ge upp. Jag tror att de flesta kan utvecklas oerhört genom att kämpa mot sina mål. Jag imponeras inte av folk som ”kasserar” hund efter hund och skyller på yttre omständigheter, händelser eller faktorer. Jag vill inte vara sådan. Jag vill ta ansvar och skyller allt som oftast på mig själv om min hund inte fixar det jag ber hen om. Men hälsa är något annat. En grundförutsättning. Och nu, ja nu är det något som skaver.

 

img_3923

 

 

 

Juli, träningens månad

Vi har semester och det är helt fantastiskt! 

Tiden känns oändlig. Vi hinner ge hundarna ordentligt med både apporteringsträning, fys och bad. Jag grundar Elda lite smått i lydnad och hon älskar det men jag vet inte om vi kommer ge oss på det ordentligt riktigt än. 

Jag har svårt att pensionera Glimma bara för att det kommer in en ung hund i flocken. Träning är det bästa hon vet. Den är en del av vårt liv tillsammans, har alltid varit. Den bygger vår relation och ger livskvalité! Jag inser såklart ändå att åren tickar på och att vi inte kommer träna som vi gör nu för alltid. Det känns ganska lagom att Elda kom in i flocken just när hon gjorde, när vi väl börjar tävla och starta prov tillsammans kommer Glimma och jag inte längre göra det. Inte helt enkelt att förhålla sig till tycker jag, det här med generationsskiften och åldrande. Men vi är tacksamma för varje frisk dag och försöker ha mycket roligt tillsammans!

Imorse ringde klockan strax efter fem, vi gick upp – packade änder och dummies i bilen och åkte till andra sidan stan. Där mötte vi Rosanna och hennes vorsteh Loke och sen körde vi vattenträning i några timmar, innan annat folk vaknat ur sina julidrömmar. 

Vi kommer starta på Goldenspecialen i augusti. Det ska bli jättekul och vi får sällskap av ett gäng Eldflammor. För två år sen vann Glimma öppenklassen. Ett fint minne. Jag hoppas att det ska gå bra i år i elitklass. Synen är inte riktigt vad den varit men Glimma är duktig på att ljudmarkera och använder sin nos effektivt, så en del svårigheter kan hon ändå lösa!

Kanske ses vi där? 

Om jaktgolden som jakthundsras


Jag är ingen jägare. Jag är en person som brinner för hundträning och som landat med en retrieverras i mitt hjärta. Det innebär att jag har en frys med döda fåglar och kaniner hemma. Det betyder att jag simulerar jakt med dummies, skjuter med apportkastare och utmanar och stimulerar mina hundar med det de älskar allra mest: att arbeta med nos och blick för att finna och för att bära. Det betyder också att jag emellanåt deltar på jakt som hundförare. Men jag är ingen jägare. Jag kommer aldrig att bli. Mitt intresse ligger inte i jakten. Mitt intresse ligger i att jobba med mina hundar. För att avla en retrieverras måste jag givetvis kika på deras egenskaper som apportörer. Men det betyder givetvis inte att det allt och ensamt stimulerar mina hundar. Stimulerar mina hundar gör även de tricks jag lär dem. De spår vi gått. De uppletanden vi gjort. De många timmar vi lagt på att träna och tävla oss upp på elitnivå i lydnad.

Med detta lär jag mig hur man tränar hund. Hur man formar beteenden, inte enbart egenskaper. Jag vill hävda att jag haft oerhörd nytta av det i min apporteringsträning. Och jag vill hävda att de som kommer från detaljrik hundträning oftast även blir duktiga i apporteringsträning. 


Våra valpköpare stimulerar sina hundar inom lydnad, räddning, sök och spår. Även inom apporteringsträning och praktisk jakt. Jag är oerhört glad för att de allra, allra flesta av hundarna får arbeta regelbundet, med någonting.

Och jag önskar verkligen att vi kan börja erkänna och se allas våra prestationer som det viktigaste de faktiskt är: meningsfullhet genom arbete. Stimulans.

Jag fick frågan i ett samtal: varför startar inte fler Eldflammor på jaktprov? Och jag förstår den, delvis. Men den gör mig samtidigt lite uppgiven. För det är såklart inte jag som sitter på det svaret. Det här gäller hela vår ras. Ingen enskild goldenuppfödare sitter på en magisk lösning, ett enkelt svar. I så fall skulle fler goldens startas på prov. Jag försöker peppa och stötta i den mån jag kan. Men vi kan inte kräva prestationer. Vi kan genom samtal och kommunikation förmedla till våra valpköpare att det här är viktigt, för oss, vår ras och framtiden. Med det kan vi hoppas att våra köpare lär sig, om apporteringen och att de i någon utsträckning också låter sina hundar praktisera sina egenskaper och färdigheter. Men vi kan inte kräva prestationer. I slutändan hänger det på förarna, och på hundsporten som behöver vara tillgänglig, välkomnande och inkluderande. Inte dömande och hård. 


Jag vet att jag har uppfödarkollegor som önskar höja kriterierna för vilka individer som ska gå i avel. Att vi ska krävas använda hundar meriterade på jaktprov, helst med förstapris i öppenklass. Det är en god tanke, men fungerar den i praktiken? Måste vi inte först se till att fler av de hundar som faktiskt är bra faktiskt också startas och visar att de är bra? Om vi kräver starter som inte sker och meriter som inte finns så för det med sig konsekvenser. En väldigt smal avelsbas. Upprepad användning av samma, meriterade individer. Hälsosamt? Nej. 

Kan vi kanske lyfta blicken, sluta värdera och bedöma varandras intresseområden? Kan vi se vår ras fantastiska förmåga till arbete inom en mängd olika områden och med en oerhörd kapacitet att ge allt i det vi ber dem om?

Som svar på frågan om varför så få goldens startas på jaktprov så tror jag att det är såhär:

De allra, allra flesta som tränar hund satsar på något som känns tillgängligt och avancerar successivt från detta. Det är mycket möjligt att man behöver lära sig en hel del om sig själv och sin hund innan man är redo för jaktprov och ännu mer praktisk jakt, och det kan få vara så. 

Jag tror att om man kommer från en poängssport inom hund så känns jaktprov svåra och oförutsägbara. Bedömningen kan många gånger kännas ojämn och godtycklig. Jaktprov är inte lika tillgängliga som många andra tävlingar.

Idag hade vi Eldflammeträning. Vi tog med fåglar ur vår frys. Vi gjorde ett upplägg som utmanade sök, vilthantering, markeringar och dirigerbarhet. Vi fick se styrkor och svagheter, precis som det är och ska vara på träning. 

Jag tror att om vi ska göra jakt- och retriverträning mer attraktiv så måste vi göra den mindre svår. Bjuda in, bjuda till.

Jag hoppas att jaktprov kan locka fler goldens i framtiden. Jag försöker vara en del i detta, såklart. Det tror jag att de flesta seriösa uppfödare försöker.

Men jag tror också att vi måste inse att våra hundar lämpar sig för fler arbetsområden och att det är någonting bra! Vill du hävda att vi då gör avkall på egenskaperna som gör jaktgolden till just en jakthund, må så vara. Jag håller inte med, jag tror verkligen inte att det ena behöver utesluta det andra. Jag tror att många av de egenskaper vi söker i arbete är likartade även om uppgifterna skiljer sig åt.Vi behöver samarbetsvilja, vi vill ha lyhörda hundar. Vi behöver fart men också koncentration. Vi kan dra upp hundarna mer eller mindre utifrån uppgift, och vi får kanske förstå att motor och nivå av densamma handlar mycket om tycke och smak. Så vilken tur hörni, att det finns flera uppfödare, och att du kan hitta den som passar just dig bäst.

Jag imponeras av de som tränar sina hundar även när det är svårt. Som inte ger upp. Som försöker lösa sina problem. Jag imponeras givetvis också av hunden som sitter på en jakt och sköter sin uppgift med bravur. Eller den som går ett jaktprov och får ett förstapris. Som startar på WT och håller sin hund stabil mellan stationerna. Men jag imponeras också av en golden som går ett snyggt fotgående på lydnadsplanen. Som springer snabbt på inkallning och stannar och lägger sig på två röda. Jag imponeras av en jaktgolden som är räddningshund, patrullhund, som springer en agilitybana snabbt och lätt. Jag imponeras av arbetsbedrift! 

Är det då jaktgolden? Eller är det en arbetande golden?

You tell me! Och vad är skillnaden? De är alla avlade från samma bakgrund. De är avlade som jakthundsras, som apporterande hund.  Vi fortsätter bedöma, värdera och bevara egenskaper för detta. Gör vi inte det är det en helt annan diskussion. 

Givetvis blir det subjektiva bedömningar i de fall meriter saknas, men är inte avel till viss del alltid subjektiv? Jag har använt två hanar i vår avel som är jaktchampions. De är extremt olika varandra och deras avkommor likaså. En jaktmerit säger en hel del, men verkligen inte allt. Den säger inte  hur hunden arbetar. Den talar inte om för oss vad som är prestation av hund respektive förare. 

Slutligen: samma egenskaper kan användas till olika syften. 

Fel? Tycker ni? Varför?

Jag är uppriktigt intresserad! 

Jaktläger i Torsvi


Vi har haft en helt fantastisk helg! Vi fick några avhopp i sista stund så vi fick ordna om lite i gruppen för att få upplägget att flyta, men det blev helt perfekt!

Vi har jobbat med många olika moment och övningar och plockat ut svårigheter och övertränat olika situationer som kan uppstå i arbetet. Jag tycker det är superspännande att dela upp apporteringen i delar och konfrontera problem. Det är då vi kan lära hunden hur de ska lösas!

Jag är så glad och stolt över mina deltagare! Att alla i slutet av helgen visade sina allra bästa sidor och kunde använda det upplägg och de idéer vi presenterat under lördagen!

Det är också oerhört givande att ha en blandad grupp med allt från valpar och nybörjare till elithundar. Vi har fått enormt mycket bra samtal och delat erfarenheter och tankar inom gruppen.

Det här vill jag absolut göra om!

Så, tack ni som kom! Tack för ert jobb, era tankar, era samtal. Tack för att ni lär mig precis lika nycket som jag lär er! Tack för att ni med öppet sinne provar mina övningar och tänk vad kul det är när det fungerar så bra!


Vi kommer ordna ytterligare några kursdagar i sommar/ höst och eventuellt ett till läger om tiden finns. Är du intresserad av att delta kan du maila mig på emmaregberg@hotmail.com redan nu och sätta upp dig på intresselista.

 img_5185




Foto: Tove Boström

Träning med Eldflammor 

Igår träffades vi ett gäng för att prata ikapp och träna lite. 


Vi hade en blandning av vuxna hundar och valpar med oss. Vi pratade lite om hur man grundar apporteringen och hur man förhåller sig till hundar som tänder mycket på situationen.

Jag hoppas att ni som var med förstod hur jag menade i mina resonemang men här kommer lite om det för er som inte var med.

Jag tycker att det är viktigt att även i apporteringen tänka färdigheter och egenskaper och förstå skillnaden. Jag tror inte på att enbart lägga locket på en kokande hund, utan snarare hitta ett verktyg som agerar ventil. Jag jobbar mycket med koncentrationskrävande moment i markeringssammanhang. Jag tycker inte att vi ska låta bli att kasta markeringar och inte heller låta bli att träna i grupp. Specifitetsprincipen som vi talar om när det gäller människor är lika aktuell för hundar. Man blir bra på det man tränar!

Vi måste alltså utsätta oss för det som är svårt för att bli bra på det. Vi måste öva. 

Däremot tror jag på att ha en plan! Gå inte ut på gruppträning med en hund som är väldigt het utan att ha tänkt ut hur du ska agera om det kokar över. 

Med Birk började jag med en tennisboll, synlig. Den skickade jag bak på antingen som belöning eller som distraktion för att ta ner honom till rätt nivå när vi jobbade med markeringar och han skulle vara passiv. Jag märkte ganska fort att om den låg svårt, där han behövde jobba lite mer för att finna den så kom han in i en ännu bättre sinnesstämning.

Det gällde även själva markeringarna. För lätta = frustration i stadgan. Våga göra det lite svårt för din hund, det kan också skapa mer koncentration. Jobba med dubbla, trippla tidigt. Jobba med ljudmarkeringar. 

Idag använder jag antingen omvänt lockande eller dirigering som vår ventil. Antingen till känt område, eller okänt. Jag kan också lägga på ett riktat sök. Det spelar mindre roll vad ventilen är, men jag har byggt in vetskapen om att den är där. Det kan jag utnyttja i alla situationer, även på prov. Det är en färdighetsträning. Jag måste lära hunden att ett visst stimuli kan innebära annat än att bara springa. Därför måste jag öva och försöka bli duktig på att se när jag behöver använda min ventil. Helst lite innan det kokar över, så jag slipper städa för mycket.

Det handlar någonstans om att lära hunden att växla mellan känslor. Mellan intensitet. Det är vårt jobb att lära dem det, för det är vår träning som tänder dem. Det finns många sätt att få hunden att gå in i fokus. Det kan vara omvänt lockande, en boll mellan tassarna, en godis på näsan, hakan i backen, eller fokus på en annan uppgift som är något svårare eller krävande än den vi laddar mot, exempelvis ett målområde.

Vi pratade också om att man kan jobba mot ett stimuli och använda det fysiska avståendes som referens för känslan. Vi testade inte detta igår men jag tänker att det är en bra övning för nästa gång. Det handlar om att hitta rätt tidpunkt för att bryta tändning mot koncentration och att utöka retningarnas grad och styrka och närheten till dem innan man behöver bryta/ skifta. 

Jag tycker det här är intressant och när det brister är det ofta det som gör att känslan av lyckande faller. Analysera din hunds sinnesstämning och förekom känslor som inte gagnar er i ert arbete.

Sen måste vi någonstans skapa respekt för uppgiften och där kommer ett visst mått av krav in. Jag tror inte vi kan arbeta med såhär tändande uppgifter utan någon form av tydlighet gällande vad som är rätt och vad som också är fel. Men jag kommer aldrig tycka att det är en bra idé att slå dummies i huvudet på en het hund. Vad skapar man för känsla då?

Om målet är en lugn hund kanske vi aldrig lyckas. Målet borde istället vara en koncentrerad hund, en kontrollerad hund. 
Det är min fasta övertygelse att vi inte kan och bör försöka förändra hundens personlighet/ motor/ energinivå/ stil. Förändra istället din träning så att den utvecklar förmågan till kontroll.

Igår körde vi en walk-up där vuxna hundar fick jobba med markeringar och valparna enbart träna på att hålla sig vid sidan. Väldigt nyttig träning och jag är väldigt nöjd med Elda som var koncentrerad och fin hela tiden. Glimma fick ta några markeringar men slarvade rätt mycket. Vi avslutade med lite viltträning, som också gick väldigt bra.

Foto: Annelie Karlsson

JAKTKURS/ LÄGER

OBS! Lägret är fullbokat! Jättekul att det blev så stort intresse! Det kommer fler kurser framöver, håll utkik här på hemsidan eller maila och meddela ditt intresse redan nu så hör jag av mig när vi planerat in datum!

Den 6-7:e maj ordnar jag en helg för en liten grupp där vi fokuserar på apportering för retrievers i två hela dagar. Vi anpassar nivån efter varje enskild deltagare. Vi går genom de färdigheter som behövs för nybörjar- till elitnivå och ni får med er vettiga övningsupplägg för att klara olika situationer i apporteringen.

Ni behöver inte ha förkunskaper men jag vill att era hundar har grundlydnad såsom inkallning, stadga och hundtolerans.
Vi håller gruppen liten för att varje ekipage ska få mycket egen träning och för att ni ska ha möjlighet att engagera er i varandra, ni kommer lära er mycket av att se andra hundar på olika nivåer men tanken är att ni ska få med er mycket egen praktisk träning för att känna er trygga och motiverade till att sedan fortsätta på egen hand! Upplägget anpassas efter er men ni ska känna att ni efter denna helg har fått en ökad förståelse för apporteringsarbetet och vad som krävs för de olika klasserna på prov. 

Vi kommer träna med dummies men möjligheten finns för de som vill prova att apportera vilt. 

Max 6 deltagare, kostnaden är 2000 kr, mat och boende ingår och vi håller till i Torsvi utanför Enköping från fredag till söndag! 

Anmäl redan nu för att säkra din plats på emmaregberg@hotmail.com

Hanhundar och könsdrift

Jag skulle vilja lyfta detta med hanhundar och könsdrift.

Jag var länge av den åsikten att hanhundsfasoner, som att fastna i dofter, slicka på kiss, överdrivet och buffligt uppvaktande av hundflickor och så vidare, var en träningsfråga. Och jag tror fortfarande att det i mångt och mycket går att påverka med träning. Men jag tror inte längre att det är lika lätt för alla individer.

Det här året när Birk parade två tikar har jag förstått vilka starka känslor och drifter det handlar om.

Vi hade första tiken hemma en vecka och de parade sig tre gånger. Birk var en gentleman och skötte det hela exemplariskt. Efter att tiken åkt hem var han ganska trött och kanske lite ofokuserad på träning, men det största han tog med sig efter den veckan var intresset för kiss. Hade jag honom i koppel bröt jag givetvis beteendet direkt men vi gjorde ingen stor sak av det, hade inga konflikter om det. Jag riktade mestadels om fokus genom att ge honom annat att tänka på. Det kändes inte sjyst att ena veckan uppmuntra parningar och beteenden runt dessa för att nästa bli arg på exakt samma saker.  I bilen på väg till Rättvik frågade Michelle mig om jag trodde att parningar hade betydelse för hur hanhundar sedan beter sig runt tikar efteråt. Om man väcker en björn som sover eller om det passerar obemärkt förbi. Jag svarade att jag tror att de fortsätter ungefär som tidigare, kanske till och med blir mer medvetna om löp kontra höglöp (det vill säga kanske mindre intresserade av flickor i stort, men mer intresserade när det väl gäller). Birk har aldrig brytt sig så mycket om tikar när de inte är i höglöp. Jag har aldrig haft problem att träna kring löptikar och det har inte varit svårt att ha löptikar hemma. För vissa av jaktgoldens är könsdriften lite väl låg och de parar inte alltid. Det är inte eftersträvansvärt, hur bekvämt det än må vara om din hund inte ska användas i avel.

Jag visste att Birk inte var en av dessa. Han har könsdrift. Men jag visste också att han är ganska lättsam kring allt detta. Genom träning, ja säkert. Och jag hade ingen tanke alls på att det skulle förändras.

Tävlingarna den helgen gick inget vidare men det har fler förklaringar än denna, men kanske spelade det in mer än jag förstod just då.

Sen släppte jag iväg Birk till nästa tik, han bodde då där en vecka och de parade sig ganska många gånger under den veckan. Tiden därefter förändrades. Hans intresse för kiss tog oanade höjder och han såg varje goldenflicka (och andra flickor med för den delen) som en potentiell ny fru. Jag blev förvånad men tänkte att han kommer att landa med tiden och med rätt guidning. Det blev rätt jobbigt att gå promenader för så fort han var lös fann han kissfläckar som han slickade på och gick runt med vibrerande käft. Vi försökte bryta beteendet så fort vi bara kunde vilket resulterade i en kille som blev ganska låg, samtidigt som han fortsatte. Birk är en mjuk hund så han känner in ganska snabbt om något blir fel. Men vi hade visst väckt en björn som sov. Birk var splittrad mellan drift och lydnad.

Jag har hanterat det här på olika sätt tiden som följt. Det blir hela tiden bättre men faktum kvarstår: han är inte alls som han var innan. Han är intresserad på en helt annan nivå.

Jag är en ganska slarvig person när det kommer till vissa aspekter av allmänlydnaden. Jag hämmade Glimma lite för mycket när hon var liten i vissa avseenden och märkte stor skillnad på hur hon kunde prestera i träning när hon fick vara lite mer olydig till vardags. Det betyder inte att det passar alla, men det passade oss. Jag är noggrann på vissa punkter, men mindre på andra. Jag tycker personligen inte om när hundar är för hämmade och jag hatar när de blir låga eller tappar motivationen.

Jag har fått Birk att lyssna i dessa situationer genom att ge honom annat fokus snarare än att bli irriterad. Jag har gått mindre på ställen där många hundar rör sig, det vill säga minskat kontakten med dofter som intresserar. Jag har plockat fram cykeln och är det något Birk prioriterar framför att lukta på kiss så är det att springa.

Det är dags att vi slutar lägga prestige i om vi har en hanhund med drifter.Driterna säkrar rasens fortlevnad. Självklart ska och bör vi träna på att de inte ska ge utlopp för dem, men det handlar inte enbart om träning och det går heller inte att jämföra en individ med en annan.

Birk vinter 15

Birks parningar har nu resulterat i 17 fina valpar. Att vi fått jobba lite på att hantera könsdriften är så värt det. Jag lägger ingen värdering i att vissa beteenden ökade efter parningarna. Det är mitt jobb, min uppgift att guida honom rätt i detta.

 

 

 

Om tävlingar i Rättvik

I helgen som var åkte jag med ett gäng tjejer och hundar till Rättvik för lydnadstävlingar. Vi har ju bara hunnit en månad med träning sen vi kom hem från vår långresa och målet har varit att få till momenten i eliten med Birk. Det blev mer än tydligt under dessa två starter att det saknades träning för miljö/ störning, uthållighet och att kunna prestera trots uteblivna belöningar. 

Jag blev överraskad över att märka att sitt i grupp inte fungerade. Det var många hundar som la sig men jag vill givetvis inte att det ska påverka. 

På lördagen hade vi inte bra förutsättningar, jag drabbades av magsjuka med kräkningar hela dagen. Det var en mardröm faktiskt, att vara på tävling i ett ridhus hela dagen och inte ens få behålla vatten, ännu mindre något ätbart. Men vi var där och vi var sist ut. Några minuter innan vi gick in på plan hängde jag över toaletten. Men jag bet ihop och i efterhand kanske det var onödigt egentligen. Jag var inte fokuserad och jag kände mig inte nöjd med hur jag förde Birk. Han fick ingen uppvärmning att tala om och jag tappade honom, framför allt i fotgåendet.

Fotgåendet var väldigt långt och Birk har alltid haft svårt att hålla fokus i fotgående på tävling. Han är störd av saker på plan och går in i en ganska hård känsla, tar inte kommunikation alls som han brukar. Min vanligtvis så mjuka pojke blir något helt annat. Det är intressant det där. Resten av momenten fungerade faktiskt okej, han klarade allt med viss hjälp men det känns som en positiv utveckling mot starten i oktober där han tog fel vittringspinne, genväg förbi hinder, omdirigeringar på apporterna osv. Vi har absolut fått bättre moment. Men jag fick tyvärr en del frustration i Birk när belöningar inte levererades men det är helt klart en träningsfråga och mitt ansvar att få ordning på.

Dag 2 var jag fortfarande inte helt hundra men kräktes inte längre, som tur var. Jag lyckades med lite bättre förberedelser inför vår start (vi var först ut) men kvarmomenten var inte heller denna dag stabila, många hundar la sig på sitt i grupp och Birk likaså, han låg inte heller med den känslan jag önskar i platsliggningen.

Programmet var bättre men inte tillräckligt bra. Jag är ändå nöjd med min egen insats, jag hade en hyfsad plan för hur jag skulle hantera situationen och såg det hela som en nyttig träning i en, för min hund, svår miljö.

Vi blev filmade under våra program och jag har dragit mig lite för att titta på dessa filmer, för jag vet att jag inte är nöjd. Men nu ska jag sätta mig och titta och analysera. Jag har redan en plan om att plocka bort mycket belöningar, för jag märker att utförandet blivit alltför beroende av dessa. Vi ska också börja kedja mer och utmana med störningar och successivt trappa upp dessa.

Vi hade på det stora hela en fin helg och jag hoppas att jag kommer iväg med detta gäng på något nytt äventyr längre fram. Helst frisk nästa gång! 

Tack gänget för all pepp och hjälp med Birk under helgen!

   

Ändå världens gulligaste. Och hem åkte jag utan hund, ja för Birk fick skjuts till sin kärlek Mynta hos Glimmas uppfödare Marit / Lisabackens kennel. Där har han spenderat veckan och nu hoppas vi på valpar i vår! Hör av er till Marit vid intresse. 

 

Repris: Om att leka och att dra hårt och mycket

Jag skrev såhär till Magda (en av våra valpköpare till en av Dans-valparna) i en konversation vi hade:

I use toys and play a lot in all our training but of course more in obedience than retrieving, that is so rewarding in itself. I also use tugging a lot and I think most trainers have understood the benefits with this as a tool for learning and motivation. In the past people were afraid of destroying the soft and gentle grip with birds when using tugging but I think that is to underestimate our dogs, of course they can distinguish between playing with a toy or retrieve a bird.

Och det här är något jag vill lyfta för jag får ofta frågan. Det vi pratar om är alltså kamplek. Det finns en föreställning sedan långt tillbaka att man inte ska kampa med en apportör.

Som jag skriver så tror jag verkligen att man underskattar hundens intellekt om man tror att kamplek med en leksak kommer ge problem med hårt grepp om fåglar.

Jag tycker kampen kan vara ett recept på så många olika problem. En hund som tuggar kan lära sig fasthållande via kamp. En hund som har lågt föremålsintresse kan värdera saker mer vid kamp. Till och med en hund som håller hårt kan lära sig ett bättre grepp efter kamp.

Kampen behöver inte alltid vara vild och innebära intensivt dragande från matte/ husses håll. Jag överlåter en stor del av kampandet till hunden. Inledningsvis, dvs med en valp/ unghund drar jag givetsvis själv i leksaken för att bygga intresse och förståelse för denna typ av lek, men sen håller jag mest emot och låter hunden ”göra jobbet”. Alternativt till detta kan man givetvis shejpa fram ett gripande och början till kamp.

Jag önskar att hunden är aktiv. Jag ser ofta personer som kampar med sina hundar som nästintill trycker in leksaken i munnen på hunden och sen drar och drar som galningar och sen dessutom lägger på belastning i olika former. En sådan kamp blir inte så mycket lek, utan mer uppgift och dessutom en rätt tråkig uppgift.

Utveckla och genomför kamplek tidigt med valpen, var inte rädd för att det ska förstöra något. Om du ska träna något mer än enbart jakt så har du stor nytta av att kunna erbjuda effektiva och åtråvärda belöningar. Jag ser en stor fördel med kamp och det är att det är en lek och en belöning som vi utför tillsammans, till skillnad från jaktbelöningar (som också fyller sin funktion) där du exempelvis kastar en boll bort från dig.

Glimma kamp

Glimma boll

Hur man lär en gammal man att sitta

 

Välkommen

Kom in

Varsågod och sitt

Här kan du sitta

Jag sätter mig här så kan du sitta där

Slå dig ner du

Om vi sätter oss och pratar lite först

Jackan kan du hänga där

Ja, ja du kan även sitta där på britsen

Okej, vad bra, då börjar vi!

 

Scenario med en patient i mitt behandlingsrum på jobbet.

 

Pratar vi likadant till våra hundar, och varför eller varför inte?

Om detaljer i apporteringsarbete och progression i träning

Ibland när jag tränar med personer som bara tränar apportering och ingen annan hundsport så tycker de att jag gör rätt svårt rätt snabbt.

Jag tror att det här är en effekt av att jag kommer från en annan hundsport från början och där tänker man progression tidigt. Om hundra delar skapar ett helt moment så ska vi träna varje del med cirka tre lyckade repetitioner innan vi avancerar. Tre, inte tjugo eller femtio.

Jag tycker att man kan se att apporteringsträning ibland handlar väldigt (för) lite om de hundra delarna utan snarare om tio delar, där vi kör väldigt många repetitioner på varje del. Inte tre, utan snarare tjugo.

Det är viktigt att grunda, men det är också viktigt att våga avancera. Att ha en planering.

Om vi inte tränar för att underhålla, utan för att utveckla så måste stegring finnas med i tanken.

Jag vill dra ett exempel som jag hör väldigt ofta.

Påstående: Kasta aldrig dummies till valpar eller unghundar. Jobba aldrig med markeringar. Du kommer få en stressad hund som piper eller knallar.

Ok, våra jaktprov innehåller markeringar. På nybörjarproven så består hälften av arbetet av markeringar. Varför skulle vi inte träna detta tidigt med våra hundar? Det låter helt omvänt för mig. Jag tror visst att vi ska träna det, men ta ner det i små delar. Tänk hundra delar, tre repetitioner på varje. Varje del har ett syfte.

Man kan dela i det i tio block där varje block består av tio övningar. För mig känns det inte svårt att tänka såhär, för jag har alltid petat i detaljer.  Men för någon som tränar apportering genom att gå ut och kasta lite hur som i skogen så kan hundra övningar för att få en markering kännas väldigt omständigt.

Om man tänker de första blocken så handlar de i mångt och mycket om grundfärdigheter, exempelvis självkontroll, förväntansplacering, det kan färdighetsmässigt handla om gripande, hållande, inlämning. Progressionen kan handla om utökad självkontroll, minnesträning, fart eller annat.

Jag förbjuder inte mina valpköpare att kasta till sina hundar. Varför inte börja med det svåra tidigt och lägga grunden för vad vi förväntar oss av hunden? Det är att nedvärdera våra egna färdigheter som hundtränare att säga att kast per automatik ger en hund utan självkontroll. Bättre än så kan vi väl?

Träna kast men tänk på hur du vill att ditt slutresultat ska se ut. Jobba med var förväntan ligger och på vilken nivå du tillåter den. Jobba med vad man gör av sin förväntan.

Jobba med allmänlydnaden och relationen till din hund. Det är oftast där det brister, inte övningarna i sig.

Jag jobbar jättemycket med externbelöningar och riktningsändringar, både i jaktträning och i lydnadsträning. Mina externbelöningar kan bestå av en skål gotte eller en markering. Jag vill att hundarna jobbar för att få det som de vill ha. Det är samma princip som att valpen ska kunna hålla en sak i munnen fast, eller just för att, jag har en godis framför nosen.