Om jaktgolden som jakthundsras


Jag är ingen jägare. Jag är en person som brinner för hundträning och som landat med en retrieverras i mitt hjärta. Det innebär att jag har en frys med döda fåglar och kaniner hemma. Det betyder att jag simulerar jakt med dummies, skjuter med apportkastare och utmanar och stimulerar mina hundar med det de älskar allra mest: att arbeta med nos och blick för att finna och för att bära. Det betyder också att jag emellanåt deltar på jakt som hundförare. Men jag är ingen jägare. Jag kommer aldrig att bli. Mitt intresse ligger inte i jakten. Mitt intresse ligger i att jobba med mina hundar. För att avla en retrieverras måste jag givetvis kika på deras egenskaper som apportörer. Men det betyder givetvis inte att det allt och ensamt stimulerar mina hundar. Stimulerar mina hundar gör även de tricks jag lär dem. De spår vi gått. De uppletanden vi gjort. De många timmar vi lagt på att träna och tävla oss upp på elitnivå i lydnad.

Med detta lär jag mig hur man tränar hund. Hur man formar beteenden, inte enbart egenskaper. Jag vill hävda att jag haft oerhörd nytta av det i min apporteringsträning. Och jag vill hävda att de som kommer från detaljrik hundträning oftast även blir duktiga i apporteringsträning. 


Våra valpköpare stimulerar sina hundar inom lydnad, räddning, sök och spår. Även inom apporteringsträning och praktisk jakt. Jag är oerhört glad för att de allra, allra flesta av hundarna får arbeta regelbundet, med någonting.

Och jag önskar verkligen att vi kan börja erkänna och se allas våra prestationer som det viktigaste de faktiskt är: meningsfullhet genom arbete. Stimulans.

Jag fick frågan i ett samtal: varför startar inte fler Eldflammor på jaktprov? Och jag förstår den, delvis. Men den gör mig samtidigt lite uppgiven. För det är såklart inte jag som sitter på det svaret. Det här gäller hela vår ras. Ingen enskild goldenuppfödare sitter på en magisk lösning, ett enkelt svar. I så fall skulle fler goldens startas på prov. Jag försöker peppa och stötta i den mån jag kan. Men vi kan inte kräva prestationer. Vi kan genom samtal och kommunikation förmedla till våra valpköpare att det här är viktigt, för oss, vår ras och framtiden. Med det kan vi hoppas att våra köpare lär sig, om apporteringen och att de i någon utsträckning också låter sina hundar praktisera sina egenskaper och färdigheter. Men vi kan inte kräva prestationer. I slutändan hänger det på förarna, och på hundsporten som behöver vara tillgänglig, välkomnande och inkluderande. Inte dömande och hård. 


Jag vet att jag har uppfödarkollegor som önskar höja kriterierna för vilka individer som ska gå i avel. Att vi ska krävas använda hundar meriterade på jaktprov, helst med förstapris i öppenklass. Det är en god tanke, men fungerar den i praktiken? Måste vi inte först se till att fler av de hundar som faktiskt är bra faktiskt också startas och visar att de är bra? Om vi kräver starter som inte sker och meriter som inte finns så för det med sig konsekvenser. En väldigt smal avelsbas. Upprepad användning av samma, meriterade individer. Hälsosamt? Nej. 

Kan vi kanske lyfta blicken, sluta värdera och bedöma varandras intresseområden? Kan vi se vår ras fantastiska förmåga till arbete inom en mängd olika områden och med en oerhörd kapacitet att ge allt i det vi ber dem om?

Som svar på frågan om varför så få goldens startas på jaktprov så tror jag att det är såhär:

De allra, allra flesta som tränar hund satsar på något som känns tillgängligt och avancerar successivt från detta. Det är mycket möjligt att man behöver lära sig en hel del om sig själv och sin hund innan man är redo för jaktprov och ännu mer praktisk jakt, och det kan få vara så. 

Jag tror att om man kommer från en poängssport inom hund så känns jaktprov svåra och oförutsägbara. Bedömningen kan många gånger kännas ojämn och godtycklig. Jaktprov är inte lika tillgängliga som många andra tävlingar.

Idag hade vi Eldflammeträning. Vi tog med fåglar ur vår frys. Vi gjorde ett upplägg som utmanade sök, vilthantering, markeringar och dirigerbarhet. Vi fick se styrkor och svagheter, precis som det är och ska vara på träning. 

Jag tror att om vi ska göra jakt- och retriverträning mer attraktiv så måste vi göra den mindre svår. Bjuda in, bjuda till.

Jag hoppas att jaktprov kan locka fler goldens i framtiden. Jag försöker vara en del i detta, såklart. Det tror jag att de flesta seriösa uppfödare försöker.

Men jag tror också att vi måste inse att våra hundar lämpar sig för fler arbetsområden och att det är någonting bra! Vill du hävda att vi då gör avkall på egenskaperna som gör jaktgolden till just en jakthund, må så vara. Jag håller inte med, jag tror verkligen inte att det ena behöver utesluta det andra. Jag tror att många av de egenskaper vi söker i arbete är likartade även om uppgifterna skiljer sig åt.Vi behöver samarbetsvilja, vi vill ha lyhörda hundar. Vi behöver fart men också koncentration. Vi kan dra upp hundarna mer eller mindre utifrån uppgift, och vi får kanske förstå att motor och nivå av densamma handlar mycket om tycke och smak. Så vilken tur hörni, att det finns flera uppfödare, och att du kan hitta den som passar just dig bäst.

Jag imponeras av de som tränar sina hundar även när det är svårt. Som inte ger upp. Som försöker lösa sina problem. Jag imponeras givetvis också av hunden som sitter på en jakt och sköter sin uppgift med bravur. Eller den som går ett jaktprov och får ett förstapris. Som startar på WT och håller sin hund stabil mellan stationerna. Men jag imponeras också av en golden som går ett snyggt fotgående på lydnadsplanen. Som springer snabbt på inkallning och stannar och lägger sig på två röda. Jag imponeras av en jaktgolden som är räddningshund, patrullhund, som springer en agilitybana snabbt och lätt. Jag imponeras av arbetsbedrift! 

Är det då jaktgolden? Eller är det en arbetande golden?

You tell me! Och vad är skillnaden? De är alla avlade från samma bakgrund. De är avlade som jakthundsras, som apporterande hund.  Vi fortsätter bedöma, värdera och bevara egenskaper för detta. Gör vi inte det är det en helt annan diskussion. 

Givetvis blir det subjektiva bedömningar i de fall meriter saknas, men är inte avel till viss del alltid subjektiv? Jag har använt två hanar i vår avel som är jaktchampions. De är extremt olika varandra och deras avkommor likaså. En jaktmerit säger en hel del, men verkligen inte allt. Den säger inte  hur hunden arbetar. Den talar inte om för oss vad som är prestation av hund respektive förare. 

Slutligen: samma egenskaper kan användas till olika syften. 

Fel? Tycker ni? Varför?

Jag är uppriktigt intresserad! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s