När något skaver

Avslutade det här tävlingsåret dåligt. Fick bryta Birk på jaktprov då han inte alls ville gå ut i vattnet. Vi har haft problem med detta hela sommaren, en ovilja att simma, en stress och oro i vattenarbete. Han simmar sakta, vänder mot land, håller sig längs kanter. Har lite svårt att komma upp på land om det är brant. Detta är nytt för i år. Birk har alltid älskat vatten. Han har aldrig betett sig såhär. Han ville inte simma med mig i sjön i sommar, började ofta klättra på mig och ville upp på land. Jagad blick, högljudda protester. Låt gå, vi pausade detta – han fick stanna på bryggan när jag simmade med flickorna. När vi sen behövde förbereda oss mer för provstarter växte problemet, han ville inte heller gå ut ordentligt på vattendirigeringarna. På förra provet fick jag med mycket (!) stöttning till slut ut honom till fågeln. Blev smått irriterad när domaren sa att han var olydig och inte tog tecknen. Jag var så glad över att Birk kämpade, simmade ut, låg i, ansträngde sig. Han ville upp ur vattnet, ville tillbaka, men gick i, låg kvar. För att jag bad honom.

Jag har haft en växande känsla av att det här inte bara varit en fråga om träningsupplägg. Absolut landat i att det inte är en fråga om olydnad. Jag ogillar generellt när man (läs domare) pratar om prestation på prov i dessa termer, man får ju liksom utgå från att hundarna allt som oftast gör sitt bästa från de förutsättningar de har, som vi ger dem. Det kan jag ta i ett annat inlägg.

Nu har jag tagit beslutet att skippa resten av provsäsongen. Det är inte värt det. Vi ska boka en veterinärtid och se om vi kan få några svar. Vi får se om vi kommer igen och när. Jag vill ju tänka att vi har många år kvar. Men det viktigaste är att min fina pojke mår bra och att jag kan ge honom stimulans. Prov är en bonus och roligt när det ger resultat. Mindre roligt annars.

Jag är verkligen inte för att ge upp. Jag tror att de flesta kan utvecklas oerhört genom att kämpa mot sina mål. Jag imponeras inte av folk som ”kasserar” hund efter hund och skyller på yttre omständigheter, händelser eller faktorer. Jag vill inte vara sådan. Jag vill ta ansvar och skyller allt som oftast på mig själv om min hund inte fixar det jag ber hen om. Men hälsa är något annat. En grundförutsättning. Och nu, ja nu är det något som skaver.

 

img_3923

 

 

 

Om jaktgolden som jakthundsras


Jag är ingen jägare. Jag är en person som brinner för hundträning och som landat med en retrieverras i mitt hjärta. Det innebär att jag har en frys med döda fåglar och kaniner hemma. Det betyder att jag simulerar jakt med dummies, skjuter med apportkastare och utmanar och stimulerar mina hundar med det de älskar allra mest: att arbeta med nos och blick för att finna och för att bära. Det betyder också att jag emellanåt deltar på jakt som hundförare. Men jag är ingen jägare. Jag kommer aldrig att bli. Mitt intresse ligger inte i jakten. Mitt intresse ligger i att jobba med mina hundar. För att avla en retrieverras måste jag givetvis kika på deras egenskaper som apportörer. Men det betyder givetvis inte att det allt och ensamt stimulerar mina hundar. Stimulerar mina hundar gör även de tricks jag lär dem. De spår vi gått. De uppletanden vi gjort. De många timmar vi lagt på att träna och tävla oss upp på elitnivå i lydnad.

Med detta lär jag mig hur man tränar hund. Hur man formar beteenden, inte enbart egenskaper. Jag vill hävda att jag haft oerhörd nytta av det i min apporteringsträning. Och jag vill hävda att de som kommer från detaljrik hundträning oftast även blir duktiga i apporteringsträning. 


Våra valpköpare stimulerar sina hundar inom lydnad, räddning, sök och spår. Även inom apporteringsträning och praktisk jakt. Jag är oerhört glad för att de allra, allra flesta av hundarna får arbeta regelbundet, med någonting.

Och jag önskar verkligen att vi kan börja erkänna och se allas våra prestationer som det viktigaste de faktiskt är: meningsfullhet genom arbete. Stimulans.

Jag fick frågan i ett samtal: varför startar inte fler Eldflammor på jaktprov? Och jag förstår den, delvis. Men den gör mig samtidigt lite uppgiven. För det är såklart inte jag som sitter på det svaret. Det här gäller hela vår ras. Ingen enskild goldenuppfödare sitter på en magisk lösning, ett enkelt svar. I så fall skulle fler goldens startas på prov. Jag försöker peppa och stötta i den mån jag kan. Men vi kan inte kräva prestationer. Vi kan genom samtal och kommunikation förmedla till våra valpköpare att det här är viktigt, för oss, vår ras och framtiden. Med det kan vi hoppas att våra köpare lär sig, om apporteringen och att de i någon utsträckning också låter sina hundar praktisera sina egenskaper och färdigheter. Men vi kan inte kräva prestationer. I slutändan hänger det på förarna, och på hundsporten som behöver vara tillgänglig, välkomnande och inkluderande. Inte dömande och hård. 


Jag vet att jag har uppfödarkollegor som önskar höja kriterierna för vilka individer som ska gå i avel. Att vi ska krävas använda hundar meriterade på jaktprov, helst med förstapris i öppenklass. Det är en god tanke, men fungerar den i praktiken? Måste vi inte först se till att fler av de hundar som faktiskt är bra faktiskt också startas och visar att de är bra? Om vi kräver starter som inte sker och meriter som inte finns så för det med sig konsekvenser. En väldigt smal avelsbas. Upprepad användning av samma, meriterade individer. Hälsosamt? Nej. 

Kan vi kanske lyfta blicken, sluta värdera och bedöma varandras intresseområden? Kan vi se vår ras fantastiska förmåga till arbete inom en mängd olika områden och med en oerhörd kapacitet att ge allt i det vi ber dem om?

Som svar på frågan om varför så få goldens startas på jaktprov så tror jag att det är såhär:

De allra, allra flesta som tränar hund satsar på något som känns tillgängligt och avancerar successivt från detta. Det är mycket möjligt att man behöver lära sig en hel del om sig själv och sin hund innan man är redo för jaktprov och ännu mer praktisk jakt, och det kan få vara så. 

Jag tror att om man kommer från en poängssport inom hund så känns jaktprov svåra och oförutsägbara. Bedömningen kan många gånger kännas ojämn och godtycklig. Jaktprov är inte lika tillgängliga som många andra tävlingar.

Idag hade vi Eldflammeträning. Vi tog med fåglar ur vår frys. Vi gjorde ett upplägg som utmanade sök, vilthantering, markeringar och dirigerbarhet. Vi fick se styrkor och svagheter, precis som det är och ska vara på träning. 

Jag tror att om vi ska göra jakt- och retriverträning mer attraktiv så måste vi göra den mindre svår. Bjuda in, bjuda till.

Jag hoppas att jaktprov kan locka fler goldens i framtiden. Jag försöker vara en del i detta, såklart. Det tror jag att de flesta seriösa uppfödare försöker.

Men jag tror också att vi måste inse att våra hundar lämpar sig för fler arbetsområden och att det är någonting bra! Vill du hävda att vi då gör avkall på egenskaperna som gör jaktgolden till just en jakthund, må så vara. Jag håller inte med, jag tror verkligen inte att det ena behöver utesluta det andra. Jag tror att många av de egenskaper vi söker i arbete är likartade även om uppgifterna skiljer sig åt.Vi behöver samarbetsvilja, vi vill ha lyhörda hundar. Vi behöver fart men också koncentration. Vi kan dra upp hundarna mer eller mindre utifrån uppgift, och vi får kanske förstå att motor och nivå av densamma handlar mycket om tycke och smak. Så vilken tur hörni, att det finns flera uppfödare, och att du kan hitta den som passar just dig bäst.

Jag imponeras av de som tränar sina hundar även när det är svårt. Som inte ger upp. Som försöker lösa sina problem. Jag imponeras givetvis också av hunden som sitter på en jakt och sköter sin uppgift med bravur. Eller den som går ett jaktprov och får ett förstapris. Som startar på WT och håller sin hund stabil mellan stationerna. Men jag imponeras också av en golden som går ett snyggt fotgående på lydnadsplanen. Som springer snabbt på inkallning och stannar och lägger sig på två röda. Jag imponeras av en jaktgolden som är räddningshund, patrullhund, som springer en agilitybana snabbt och lätt. Jag imponeras av arbetsbedrift! 

Är det då jaktgolden? Eller är det en arbetande golden?

You tell me! Och vad är skillnaden? De är alla avlade från samma bakgrund. De är avlade som jakthundsras, som apporterande hund.  Vi fortsätter bedöma, värdera och bevara egenskaper för detta. Gör vi inte det är det en helt annan diskussion. 

Givetvis blir det subjektiva bedömningar i de fall meriter saknas, men är inte avel till viss del alltid subjektiv? Jag har använt två hanar i vår avel som är jaktchampions. De är extremt olika varandra och deras avkommor likaså. En jaktmerit säger en hel del, men verkligen inte allt. Den säger inte  hur hunden arbetar. Den talar inte om för oss vad som är prestation av hund respektive förare. 

Slutligen: samma egenskaper kan användas till olika syften. 

Fel? Tycker ni? Varför?

Jag är uppriktigt intresserad! 

Sista helgen med gänget tillsammans 

Och snön kom. Yrde ner. Vägen blev spårig och allt var vitt. Två larm lyckades jag stänga av så fort att jag inte ens hann vakna imorse. Klockan 05.15 och 05.25. För att någonstans djupt i mitt sovande jag så vet jag – att de söta små hör larmet och då börjar ett larm som inte går att stänga av. Då blir söta små till ylande små, till gastande och gormande. Vi är inne i den perioden av deras 8 veckor med oss nu. Och det larmet går inte av på minst en timme. Först efter utelek, ibland i mörket och ficklampans sken. Efter att ha sopat, skurat, skakat filtar och gjort rent. Efter mat i små hungriga magar.

Imorse gick larmen tidigt och jag smög så tyst jag kunde. Imorse var det husses tur och jag och Birk skulle åka och tävla på Luciacupen. 

Dessa veckor med lantliv var inte helt rätt uppladdning för Birk. Ofokuserad och tittig. Slarvig och lite olydig. Vi fick hem några fina poäng på moment som tidigare varit svagheter. Jag gläds åt en 9:a på fjärren, det är vårt bästa någonsin i elitklass. Men någon jublande känsla var det inte idag. Ibland är det så. Tävlingen var jättefin med luciatåg, marschaller och glögg. Mindre fin var domarens utställning efter några glada skall från Birk när vi var på väg av plan. Jag trodde vi kommit ifrån det där i lydnaden, att få visa lite glädje mellan momenten eller som i det här fallet – efter att programmet var klart.

Så vi körde hem direkt därefter. Struntade i allt vad poäng och protokoll heter. Körde hem i yrande snö och efter 1,5 timme var vi hemma och öppnade dörren till valpar som varit ute, fått städat, lekt, ätit och allt det där. Som sovit en stund och nu var redo för en ny omgång.

Så vi gick ut och lekte i snön.

Och snön yrde ner och valparna yrde fram.

Man kan inte vara besviken, ledsen eller frustrerad med dessa små runt fötterna. 

Lydnadstävlande

Idag var jag och Birk i Knivsta och tävlade lydnad! Tyvärr nollade vi apporteringsdirigeringen så det blev ett andra pris men jag är så nöjd med många andra delar av programmet. Rutan fick vi en tia på och den har krånglat lite de senaste starterna så det kändes som ett fint kvitto på veckans träning! Birk har en fin känsla och fokus på tävling nu. Det har varit tydligt med just honom att han behöver tävla lite mer och regelbundet för att hitta sin koncentration. Jag tycker det är roligt att starta honom nu, men vi får se om vi når målet i år eller om vi faktiskt ska börja jobba in det nya programmet och fortsätta köra nästa år! Vi har en till tävling inbokad, men sen vill jag nog lägga lite mer tid tillsammans med valparna och husse på helgerna. Jag träffade några av er som läser här/ på facebook/ instagra på tävlingen idag och det är så kul när ni kommer och säger hej och jag får ansikten på er som hänger med oss! Det händer nästan på varje tävling. Ibland glömmer jag att det faktiskt inte bara är våra valpköpare längre som läser och har koll på oss! Eldflammans kommer alltid vara en personlig kennel men att den växer på det här sättet har vi ingenting emot! Mer goldenkärlek till hundfolket!

Duktiga Eldflammor 

När vi hade träffen för 3 veckor sedan spontanshoppade Sara och John-Filip varsin start till Goldenklubbens working test som gick i Vallentuna idag. Även Annelie hade anmält sig och Sky. Så roligt när hundarna kommer ut på tävlingar och prov. Jag tränade tillsammans med Sara och John-Filip i måndags med lite WT- upplägg med olika stationer, transporter, skott och olika markeringar. De var så duktiga så det förvånar mig inte att det gick fint idag! Ruth och Sara fick ett förstapris! Hurra! Och Coffee var inte långt därifrån på sina 67 poäng. Grym debut för både honom och husse i jaktsammanhang och jag är så stolt! Sky fick även han ett andrapris, och han har verkligen utvecklats! Jag hörde att de alla fått mycket beröm, både från domar- och publikhåll. Snabba, glada och snygga hundar! 

Fick två fina bilder på syskonen från Annelie!



Sky, Ruth och Coffee

Elitdebut

Igår debuterade jag och Glimma i elitklass på B-prov! Det var ett roligt prov i Hofors. 

Glimma var lite väl taggad och såhär i efterhand skulle jag nog kört ur henne lite mer innan. Provet inleddes med dubbelmarkering och skott mot dirigeringsområdet, som man tog senare. Dubbeln på land var i ganska dold terräng men dessa spikade hon. Sen var det dags för landdirigering som gick i gungfly med ganska hög vegetation. Jag var lite rädd att hon helt skulle tappa riktningen i detta men hon kom rätt med ganska lite stöttning. På vägen in från denna kastades en enkel på vatten, den var inga konstigheter. Dubbeln på vatten markerade hon bra men av någon anledning vek hon upp på land när hon var väldigt nära den som låg ute på vatten. Jag fick prova att styra ut henne mot den och hon lyssnade jättefint men vek av igen. Sedan var det dags för en ganska lång vattendirigering, ganska nära från den tidigare landdirigeringen. Detta drog henne lite åt fel håll men jag kunde styra henne rätt med små medel. Domaren sa att hon var väldigt lydig med signalerna och det värmer verkligen för detta har vi kämpat med, för några år sedan var hon hemskt envis och tyckte att hon kunde lösa allt själv genom att jaga.
Vi avslutade med ett sök som gick jättefint. Lite övertänd tjej resulterade i ett pip vid vattnet och lite väl mycket kvarhåll vid avlämningarna. Jag vet att dessa bitar helt har med sinnesstämning att göra så jag ska snarare se till att hon ligger på lagom nivå än att gå in och peta i symptomen. 

Vi stannade inte på prisutdelningen men jag skulle tro att vi fick en trea. Domaren tyckte att vi var ett fint par och att jag förde Glimma proffsigt samt att hon var en väldigt härlig och arbetsglad tjej, igår lite het. 

Vi är taggade för nya försök i denna klass, den känns helt rätt för oss!

Klubbmästerskapet 2016

Igår ringde klockan 4.00 och hela flocken åkte till Villingsberg och Goldenklubbens klubbmästerskap.

Jag var först ut med Birk i öppenklassen och jag är nöjd med hans prestation förutom att vi missade vattendirigeringen. Detta är andra gången vi kör ÖKL och han har helt klart blivit bättre på det vi tränat. Men jag inser ändå att vi behöver jobba mer på grunt vatten och i träsk. Man blir bra på det man tränar och det tycker jag stämde rätt bra denna gången. Vid vattendirigeringen kom han tyvärr på fel sida av fågeln och vinden gav honom istället vittring från söket. För första gången tog han faktiskt signalerna riktigt dåligt. Det var lite snöpligt, han var så nära. Men som alla vet: nära skjuter ingen hare, och inte heller några förstapris. Vi fick ett tredjepris, men jag är väldigt glad över resterande delar i provet! Han var tyst och samlad, hade ett effektivt sök och jobbade fint på mina tecken. 

Glimma gick ut i sista paret och jag var lite rädd att hon skulle vara lite väl laddad samtidigt som de ju också blir trötta av en hel dag på prov/ i bil. Men hon var i perfekt sinnesstämning! Snabb, effektiv, lyhörd och glad. Det är en sådan glädje för mig att starta henne nu, det var det sist också. Det känns som att många bitar som vi tränat på och haft som svagheter länge har fallit på plats och om jag ska vara ärlig känner jag att vi nu behöver lite mer utmaning. Vi fick ett förstapris och är nu redo för elitklass!


Igår var en underbar dag. Vi träffade både gamla och nya vänner och fick se många glada goldens.

Och klubbmästare blev ingen mindre än våra Dansbarns fina pappa Baccus med matte AnneCharlotte. Stort grattis från oss och även till klubbmästarna i de andra klasserna!

Nedan några bilder från Annelie:

1:a pris!

  
Igår fick vi ett förstapris i lydnadsklass elit! 

Vi har inte varit de flitigaste under vintern och våren men vi har satsat allt på kontinuitet. Vi har inte missat ett enda inbokat pass, och vi har lagt oss på den nivå som fungerar med livet och med jobbet. Tidigare kunde jag gå in i perioder där jag tränade som en galning inför tävlingar, för att sen halka ur lydnadsträningen. Därför att träna som en galning känns inte roligt för mig längre efter snart 15 år med hundsport. Sådan träning känns stressig och ger heller ofta inte så bra resultat. Nu växer resultaten av kontinuiteten fram. Sakta, men säkert. Och Birk, han lär mig så mycket. Om mig själv, och om honom! 

Om tävlingar i Rättvik

I helgen som var åkte jag med ett gäng tjejer och hundar till Rättvik för lydnadstävlingar. Vi har ju bara hunnit en månad med träning sen vi kom hem från vår långresa och målet har varit att få till momenten i eliten med Birk. Det blev mer än tydligt under dessa två starter att det saknades träning för miljö/ störning, uthållighet och att kunna prestera trots uteblivna belöningar. 

Jag blev överraskad över att märka att sitt i grupp inte fungerade. Det var många hundar som la sig men jag vill givetvis inte att det ska påverka. 

På lördagen hade vi inte bra förutsättningar, jag drabbades av magsjuka med kräkningar hela dagen. Det var en mardröm faktiskt, att vara på tävling i ett ridhus hela dagen och inte ens få behålla vatten, ännu mindre något ätbart. Men vi var där och vi var sist ut. Några minuter innan vi gick in på plan hängde jag över toaletten. Men jag bet ihop och i efterhand kanske det var onödigt egentligen. Jag var inte fokuserad och jag kände mig inte nöjd med hur jag förde Birk. Han fick ingen uppvärmning att tala om och jag tappade honom, framför allt i fotgåendet.

Fotgåendet var väldigt långt och Birk har alltid haft svårt att hålla fokus i fotgående på tävling. Han är störd av saker på plan och går in i en ganska hård känsla, tar inte kommunikation alls som han brukar. Min vanligtvis så mjuka pojke blir något helt annat. Det är intressant det där. Resten av momenten fungerade faktiskt okej, han klarade allt med viss hjälp men det känns som en positiv utveckling mot starten i oktober där han tog fel vittringspinne, genväg förbi hinder, omdirigeringar på apporterna osv. Vi har absolut fått bättre moment. Men jag fick tyvärr en del frustration i Birk när belöningar inte levererades men det är helt klart en träningsfråga och mitt ansvar att få ordning på.

Dag 2 var jag fortfarande inte helt hundra men kräktes inte längre, som tur var. Jag lyckades med lite bättre förberedelser inför vår start (vi var först ut) men kvarmomenten var inte heller denna dag stabila, många hundar la sig på sitt i grupp och Birk likaså, han låg inte heller med den känslan jag önskar i platsliggningen.

Programmet var bättre men inte tillräckligt bra. Jag är ändå nöjd med min egen insats, jag hade en hyfsad plan för hur jag skulle hantera situationen och såg det hela som en nyttig träning i en, för min hund, svår miljö.

Vi blev filmade under våra program och jag har dragit mig lite för att titta på dessa filmer, för jag vet att jag inte är nöjd. Men nu ska jag sätta mig och titta och analysera. Jag har redan en plan om att plocka bort mycket belöningar, för jag märker att utförandet blivit alltför beroende av dessa. Vi ska också börja kedja mer och utmana med störningar och successivt trappa upp dessa.

Vi hade på det stora hela en fin helg och jag hoppas att jag kommer iväg med detta gäng på något nytt äventyr längre fram. Helst frisk nästa gång! 

Tack gänget för all pepp och hjälp med Birk under helgen!

   

Ändå världens gulligaste. Och hem åkte jag utan hund, ja för Birk fick skjuts till sin kärlek Mynta hos Glimmas uppfödare Marit / Lisabackens kennel. Där har han spenderat veckan och nu hoppas vi på valpar i vår! Hör av er till Marit vid intresse.