Och snön kom. Yrde ner. Vägen blev spårig och allt var vitt. Två larm lyckades jag stänga av så fort att jag inte ens hann vakna imorse. Klockan 05.15 och 05.25. För att någonstans djupt i mitt sovande jag så vet jag – att de söta små hör larmet och då börjar ett larm som inte går att stänga av. Då blir söta små till ylande små, till gastande och gormande. Vi är inne i den perioden av deras 8 veckor med oss nu. Och det larmet går inte av på minst en timme. Först efter utelek, ibland i mörket och ficklampans sken. Efter att ha sopat, skurat, skakat filtar och gjort rent. Efter mat i små hungriga magar.

Imorse gick larmen tidigt och jag smög så tyst jag kunde. Imorse var det husses tur och jag och Birk skulle åka och tävla på Luciacupen. 

Dessa veckor med lantliv var inte helt rätt uppladdning för Birk. Ofokuserad och tittig. Slarvig och lite olydig. Vi fick hem några fina poäng på moment som tidigare varit svagheter. Jag gläds åt en 9:a på fjärren, det är vårt bästa någonsin i elitklass. Men någon jublande känsla var det inte idag. Ibland är det så. Tävlingen var jättefin med luciatåg, marschaller och glögg. Mindre fin var domarens utställning efter några glada skall från Birk när vi var på väg av plan. Jag trodde vi kommit ifrån det där i lydnaden, att få visa lite glädje mellan momenten eller som i det här fallet – efter att programmet var klart.

Så vi körde hem direkt därefter. Struntade i allt vad poäng och protokoll heter. Körde hem i yrande snö och efter 1,5 timme var vi hemma och öppnade dörren till valpar som varit ute, fått städat, lekt, ätit och allt det där. Som sovit en stund och nu var redo för en ny omgång.

Så vi gick ut och lekte i snön.

Och snön yrde ner och valparna yrde fram.

Man kan inte vara besviken, ledsen eller frustrerad med dessa små runt fötterna.