2017 och en del om vad året bjöd

Året som har gått har känts så oerhört långt och ändå gått så snabbt. Det känns som en evighet sedan vi bodde i Järfälla.

Precis i början av 2017 skrev vi papper på huset. Vår dröm. Som vi letat. Till slut var det bara där, ett litet gulligt hus på en stor tomt, omgiven av skog och berg, med gångavstånd till sjön och helt rimligt avstånd in till stan.

I mars flyttade vi och i samma veva bytte jag jobb och började på inte ett, utan två nya ställen. Resten av året har jag delat min tid mellan två arbetsplatser. Det har varit både roligt, omväxlande och lärorikt.

Vår första prioritering efter flytten blev att bygga en stor hundgård och den har varit en oerhörd tillgång i vår vardag.

Under våren höll jag jaktläger i Torsvi med ett gäng blandade ekipage. Det var fantastiskt roligt! Tanken är att ordna något liknande igen till våren.

Vi pysslade med huset men framför allt i trädgården och katten Ernst flyttade in. Han blev snabbt en självklar del av flocken!

Sommaren kom och den var grön och den var ljuv. Vi njöt enormt och jag och hundarna simmade i sjön så mycket vi hann. Vi konstaterade att vi efter flera års sökande äntligen kände oss hemma.

Att kämpa för det man vill ha är nyttigt och vi kände tacksamhet varje dag.

I juli blev Birk pappa igen, denna gång föddes fyra underbara små guldvalpar hos Pernilla ute på Värmdö.

Vi hade några träningsträffar med Eldflammor. Jag satsade mestadels på apporteringen med hundarna. Elda utvecklades bra och visade väldigt fina egenskaper i arbetet.

Elin och Bounce kom och hälsade på hela vägen från Karlskrona och vi hade några härliga sommardagar tillsammans.

I augusti startade flera Eldflammor på Goldenspecialen. Glimma fick ett förstapris i elitklass, vilken lycka! 9 år och så självklar, så duktig! Med Birk gick det desto sämre och jag konstaterade att det var en dålig idé att starta två hundar på samma dag.

Under sommaren blev det tydligt att Birk inte riktigt var sitt vanliga jag. Han undvek att simma långt och höll sig helst nära land. Vi tränade på ändå och startade på två jaktprov under september. Det första gick ganska bra men lite krångel på just vattnet drog ner priset. Vattenarbetet fortsatte att stöka för oss och jag grubblade… Nästa prov bröt jag då Birk inte alls ville gå ut på vattendirigeringen och jag åkte hem med en starkt växande känsla av att något inte riktigt stämde.

September var intensiv och det största som hände var lanseringen av min bok Gravidkraft, något som krävt mycket tid och jobb under året. Bokreleasen var fantastisk och det var så många som kom! Vi åkte hem med flera sopsäckar fulla med blommor och gåvor och hjärtat fullt till bredden.

Jag bestämde mig för att låta Birk få en ordentlig vila under hösten, men tränade så mycket jag hann med tjejerna.

I månadsskiftet september/oktober reste jag med en av mina äldsta vänner till Irland. Vi red, körde bil, upplevde fantastisk natur, små städer och njöt av Irlands publiv.

Jag kom hem, vi pysslade med det vi hann hemma, satte staket och väntade på Stellas löp och planerade för parning. En liten, liten knöl satte käppar i hjulet då den visade sig innehålla elaka celler. Vi blev så oroliga men Stella opererades och allt gick bra, hon friskförklarades kort därpå men valpplanerna ströks givetvis.

I oktober byggde vi, med hjälp av mina föräldrar, tak på delar av hundgården och isolerade hundhuset och ordnade värme och belysning. Vi planterade rosor och laddade för vinter, men längtade redan efter ljuset och sommaren.

Det hann inte gå lång tid innan Prima började löpa, långt tidigare än beräknat. I samma veva fick jag reda på att vi inte kunde använda hennes tilltänkta kavaljer Snap på grund av hälsoskäl. Det blev snabba beslut men jag frågade om vi fick använda Kvick som vi först planerat att para Stella med och är så glad att vi fick!

Vi hämtade Prima och Kvick och i november parade de sig gånger tre.

Jag fick reda på att jag blivit godkänd specialistfysioterapeut inom kvinnors hälsa efter 3 års fördjupad specialistutbildning. Vilken glädje!

Aron gick ner i tid under hösten och satsade mer på sin ölbryggning. Hundarna var glada för mer sällskap i veckorna.

Vi tingade en tikvalp hos Brunnefjälls kennel som vi bestämde oss för att placera hos Josefine. Ett steg närmare möjligheten till avel på hanar från vår egen kennel.

Birk fick akut smärta i svansen och vi åkte in med honom. Veterinären konstaterade att det var ett solklart fall av vattensvans men förbättringen uteblev trots att veckorna gick. Under tiden var han hängig, rörde sig inte rent i bakbenen och fick dessutom konstiga utslag över hela kroppen.

I december hämtade vi Brunnefjälls C Potta som fick namnet Gin, en helt fantastiskt liten tjej.

Strax innan jul besökte vi en specialist på Albano djursjukhus för Birks räkning och det visade sig att att han har hypotyreos och att vattensvansen i själva verket rörde sig om ländryggsbesvär. Fortsättning följer men nu är vi på helt rätt ställe och får fin hjälp.
Det är oerhört ledsamt att han inte mår bra men det känns samtidigt skönt med svar. Min magkänsla stämde.

Och nu mina vänner är det dan före dopparedan och vi är hos Arons familj för julfirande. Alla fyra hundar är med, såklart.

Tack för att ni kikar in här!

Vi önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott nytt år!

(Obligatorisk hundbild kommer imorgon, på självaste julafton!)

Första advent

Idag är det första advent och det betyder nästan två veckor sedan parning.
Vi märker inget på Prima ännu, men under de närmsta veckorna borde vi kunna ana tecken om hon är dräktig. Vi håller tummarna helt enkelt! Vi börjar landa i lite rutiner med alla hundarna ihop och det känns som helt rätt beslut att hon fick vara kvar här.

Veckan som passerar har varit rätt tråkig för både mig och hundarna. Jag har varit helt sänkt i sjukdom och Birk fick sitt livs första tillstånd av vattensvans. Han slutade äta, låg mestadels ner och sänkte hela bakdelen. En sväng till veterinären fick det bli då jag först var rädd att det var hans rygg som bråkade. Veterinären var toppen, kände genom honom ordentligt och kunde, liksom jag, konstatera att han har en viss retbarhet i ryggen och i tassarna men att det denna gång helt klart var svansen som var boven. Vi pratade lite om sommaren som var och Birks ovilja att simma. Under hösten har han fått vara aktiv men vi har inte tränat och jag tycker att han verkar må bättre nu (bortsett svansen). Till våren blir min fina pojke 7 år och visst smärtar det att inse att hans kropp kanske inte är helt hundra men så som han rusat fram genom livet är jag inte helt förvånad.

Vi hanterar det så gott vi kan. Försöker att inte ha honom liggandes i bilen, kör inte så hård träning och har numer ett uppvärmt hundhus som de kan vara i när de är i hundgården under dagarna. Jag ska köpa ett nytt täcke till honom den här vintern.

Min barnsliga pojke med det stora hjärtat. Högt älskad och älskar högt tillbaka, det gör han. Han är en oerhört snäll kille och en väldigt lojal kompis. Alla borde ha en gyllene vän, så är det bara.

Idag var vi ute med hela flocken på en långtur i skogen och körde lite bollsök.
Lyckan med boll i mun i leriga hundars ögon går inte att ta miste på.

Hoppas ni alla haft en fin första advent!

1-årsdag!

Idag är det Eldkullens dag! För ett år sedan idag födde Stella 8 ljuvliga små valpar.

Grattis hela gänget! Vi tänker på er och hoppas er dag varit härlig! Jag vet att era familjer är så innerligt glada för er.

Och Elda, vår Elda. Ett helt år. Fortfarande barnslig, lillungen i flocken. Men börjar bli stor nu.

Tänk att hjärtat växer för varje hund, att det inte finns någon gräns. Varje enskild individ, så högt och stort älskad!

Alla borde ha en gyllene vän!

När något skaver

Avslutade det här tävlingsåret dåligt. Fick bryta Birk på jaktprov då han inte alls ville gå ut i vattnet. Vi har haft problem med detta hela sommaren, en ovilja att simma, en stress och oro i vattenarbete. Han simmar sakta, vänder mot land, håller sig längs kanter. Har lite svårt att komma upp på land om det är brant. Detta är nytt för i år. Birk har alltid älskat vatten. Han har aldrig betett sig såhär. Han ville inte simma med mig i sjön i sommar, började ofta klättra på mig och ville upp på land. Jagad blick, högljudda protester. Låt gå, vi pausade detta – han fick stanna på bryggan när jag simmade med flickorna. När vi sen behövde förbereda oss mer för provstarter växte problemet, han ville inte heller gå ut ordentligt på vattendirigeringarna. På förra provet fick jag med mycket (!) stöttning till slut ut honom till fågeln. Blev smått irriterad när domaren sa att han var olydig och inte tog tecknen. Jag var så glad över att Birk kämpade, simmade ut, låg i, ansträngde sig. Han ville upp ur vattnet, ville tillbaka, men gick i, låg kvar. För att jag bad honom.

Jag har haft en växande känsla av att det här inte bara varit en fråga om träningsupplägg. Absolut landat i att det inte är en fråga om olydnad. Jag ogillar generellt när man (läs domare) pratar om prestation på prov i dessa termer, man får ju liksom utgå från att hundarna allt som oftast gör sitt bästa från de förutsättningar de har, som vi ger dem. Det kan jag ta i ett annat inlägg.

Nu har jag tagit beslutet att skippa resten av provsäsongen. Det är inte värt det. Vi ska boka en veterinärtid och se om vi kan få några svar. Vi får se om vi kommer igen och när. Jag vill ju tänka att vi har många år kvar. Men det viktigaste är att min fina pojke mår bra och att jag kan ge honom stimulans. Prov är en bonus och roligt när det ger resultat. Mindre roligt annars.

Jag är verkligen inte för att ge upp. Jag tror att de flesta kan utvecklas oerhört genom att kämpa mot sina mål. Jag imponeras inte av folk som ”kasserar” hund efter hund och skyller på yttre omständigheter, händelser eller faktorer. Jag vill inte vara sådan. Jag vill ta ansvar och skyller allt som oftast på mig själv om min hund inte fixar det jag ber hen om. Men hälsa är något annat. En grundförutsättning. Och nu, ja nu är det något som skaver.

 

img_3923

 

 

 

Juli, träningens månad

Vi har semester och det är helt fantastiskt! 

Tiden känns oändlig. Vi hinner ge hundarna ordentligt med både apporteringsträning, fys och bad. Jag grundar Elda lite smått i lydnad och hon älskar det men jag vet inte om vi kommer ge oss på det ordentligt riktigt än. 

Jag har svårt att pensionera Glimma bara för att det kommer in en ung hund i flocken. Träning är det bästa hon vet. Den är en del av vårt liv tillsammans, har alltid varit. Den bygger vår relation och ger livskvalité! Jag inser såklart ändå att åren tickar på och att vi inte kommer träna som vi gör nu för alltid. Det känns ganska lagom att Elda kom in i flocken just när hon gjorde, när vi väl börjar tävla och starta prov tillsammans kommer Glimma och jag inte längre göra det. Inte helt enkelt att förhålla sig till tycker jag, det här med generationsskiften och åldrande. Men vi är tacksamma för varje frisk dag och försöker ha mycket roligt tillsammans!

Imorse ringde klockan strax efter fem, vi gick upp – packade änder och dummies i bilen och åkte till andra sidan stan. Där mötte vi Rosanna och hennes vorsteh Loke och sen körde vi vattenträning i några timmar, innan annat folk vaknat ur sina julidrömmar. 

Vi kommer starta på Goldenspecialen i augusti. Det ska bli jättekul och vi får sällskap av ett gäng Eldflammor. För två år sen vann Glimma öppenklassen. Ett fint minne. Jag hoppas att det ska gå bra i år i elitklass. Synen är inte riktigt vad den varit men Glimma är duktig på att ljudmarkera och använder sin nos effektivt, så en del svårigheter kan hon ändå lösa!

Kanske ses vi där? 

HURRA!

Den här månaden fyllde världens bästa Gangster-Glimma 9 år, jag glömde att uppmärksamma det här på hemsidan men hon fick många grattishälsningar på andra sociala medier. Och idag blir Birk och alla hans syskon 6 år! Eldflammans förstfödda!

Grattis till er alla!

Och med det tar vi en liten tur längs memory lane, följ med!

 

Glimma och Odin, valparna föds. Filur kom och gästspelade två veckor och Fiddeli var fortfarande en del av flocken. Vädret var fantastiskt, våren varm. Vi hade ingen ordentlig valphage utan byggde av kompostgaller. Golvet var täckt med vaxduk. Allt var på försök, men det var fantastiskt. Första kullen, Eldflammans början. Tänk vad bra det gick ändå. 

Trio!

Ja, nu har vi ju landat lite i det här med att ha tre hundar hemma.

Glimma, snart nio år. Birk snart 6 år och Elda snart 6 månader.

Jag är glad att vi har lyckats pussla ihop tiden med valp, för det är inte det lättaste. Men nu börjar det kännas som att vi är på andra sidan valptiden. Elda är fortfarande ett barn, men inte längre en bebis. Mitt i allt kom flytten till huset, byte av jobb, ett nytt jobb och pusslande med pendling. Och allt annat som man vill ordna med i husliv. Måla om, bygga, plantera och planera.

Vi är tacksamma för ljuset! För våren som är i antågande och för hundgården och hundvakten.

Elda utvecklas till en fantastisk liten tjej. Hon är positiv, lyhörd, väldigt social och hon har fått sin mammas underbara förmåga till avkoppling. Jag märker ändå att hon har en gas inombords och den tar hon främst fram när vi tränar lite småtricks och konster inne.

Hon har börjat fixa avlämningarna allt bättre och jag får en del frågor från de andra i kullen. Och jag har ingen mirakelmetod. Man måste traggla. Det verkar som att den här kullen har lätt att släppa av saker i farten snarare än att vilja äga och jag har därför förstärkt Elda genom kampen, bärandet och hållaövningar nära mig.

Elda är lite spökig och det finns en osäkerhet kring saker på avstånd men hon har en utforskande sida och hon kommer snabbt över sina känslor. Det är jag glad för. Jag tycker inte om långsinthet. Jag upplever henne som mjuk, hon tar snabbt/ lätt åt sig, men hon hänger inte kvar i negativa känslor.

Vi har inte hunnit träna så mycket som jag önskat just den senaste tiden, av ovan nämnda anledningar, men jag hoppas att april månad blir en tid där vi landar lite mer i våra nya rutiner och att orken kommer för att komma iväg på mer träning.

Vi har helt fantastiska omgivningar för hund och hundträning där vi bor. Brukshundklubben 3 km bort. Sjön några hundra meter bort. Skog och ängsmark nära, helt perfekt för träning.

På lördag har vi en mindre träff för de Eldflammor som vill, med lite apporteringsträning i fokus. Jag ser så fram emot att träffa några av de vi inte sett på länge. Det är roligt att vi nu har ett gäng valpköpare som bor inom rimligt avstånd för den här typen av träffar.

 

Elda och syskonen 12 veckor 

Flickan med vit haka har blivit 12 veckor och en naturlig del av vårt liv.

Elda utforskar världen och tränar lite grundfärdigheter. Hon börjar få bra koll på pallen och sin bakdel. Hon har börjat lära sig handtarget. Hon kan sitt och ligg och snurra runt men nödvändigtvis inte alltid på rätt kommando. Hon kan sitt namn och det kan hon bra. Hon kommer alltid när man ropar förutom om hon hittat bajs (hej och hå och ja, det stämmer tyvärr – jag fick en till bajsätare i flocken). Hon går jättefint i koppel och hon söker mycket kontakt. Hon går inte fram till människor eller hundar och hon älskar älskar älskar att träna budföring.

Hennes största idol är fortfarande mammahund Stella! Igår spenderade de kvällen tillsammans och det är ljuvligt att betrakta dem, lekandes i timmar. Det är så tydligt att de har ett speciellt band och det är så fint att de får träffas. Stella blev så glad av en kväll med sin flock. Fyra hundar i Lindas etta och hela vägen hem pep Elda efter mamma. Då skar det lite i hjärtat men de ses redan på tisdag igen när vi har ridhusträning!

Mamma Stella

Stella är oförskämt fräsch efter valpningen. Hon födde åtta valpar på 2 timmar och 10 minuter så man kan tänka sig att hon skulle vara rätt mörbultad. Men hon är så pigg och fin! 

Vi går några lugna promenader varje dag. Idag var vi med matte Linda (som varit här både under valpningen och efter) i skogen en sväng och sen när Linda åkte hem gick vi ut på fälten. Stella ligger i lådan hela, hela tiden när hon är inne så promenaderna är verkligen viktiga. Både för rörelse och som paus och återhämtning från mammalivet. 

Som fysioterapeut, som dessutom jobbar med kvinnors hälsa och många nyblivna mammor, är jag verkligen mån om fysisk aktivitet, även för våra fyrbenta. Stella har varit aktiv hela dräktigheten med promenader men givetvis inte sprungit efter bollar eller liknande. Jag blir ibland förvånad när jag läser i uppfödargrupper hur många som inaktiverar sina tikar under och efter dräktighet. Fysisk aktivitet är viktigt för tikens välmående och ger snabbare återhämtning efter valpning. 

Tillsammans med fysisk aktivitet i lagom dos behövs mycket mat! Det är ingen omöjlighet att hålla sin tik i okej hull trots valpar, allt handlar om balans i näringsintag och utgifter. Tikar behöver mycket bra energi under digivning. Just nu får Stella mycket färskfoder då hon äter lite dåligt av torrfodret. Hon får också lite tilltugg då och då i form av människomat. Valpar vars mamma får i sig vanlig, hemlagad mat och inte enbart producerat hundfoder löper dessutom mindre risk för allergi! 

Nu tar vi fredagkväll och önskar er alla en trevlig helg! 

Oktober och tempot sjunker

Det närmar sig verkligen valpdags. Stella mår bra, hon är lite lös i magen och tar det lite lugnare på promenaderna, men kan fortfarande hoppa upp och ned från saker och är smidig i kroppen. Jag tror att det blir en liten kull denna gången med. Givetvis hoppas man som uppfödare på lite större kullar, speciellt när man har så många bra köpare. Men någonstans får man vara tacksam för det man får, det är verkligen ingen självklarhet att det alls ska fungera och jag är verkligen ödmjuk inför det faktum att det är mycket som kan gå fel och att det viktigaste är att Stella mår bra och att valparna mår bra. Och de rör sig, mycket nu. Jag tror att de har de fint i mammas mage! På ultraljudet såg vi bara tre tickande små hjärtan, men ultraljud är ju heller ingen säker metod för att fastställa antal. Vi hade tänkt göra en röntgen, men det fanns inga tider som passade hos den klinik vi brukar åka till och nu känns det som att det faktiskt kvittar. Vi ser vad som kommer ut helt enkelt, och hoppas så på att åtminstone en är en liten tjej som vi kan behålla hemma i vår flock. Vi har längtat så och planerat för dessa valpar. Det är fyra år sedan snart som Stella föddes och vi valde henne. Det kändes så självklart att hon skulle bli vår fodertik och få flytta till Linda, och jag har aldrig ångrat det beslutet. Jag tycker hon är en av de bästa goldentikar jag träffat (efter sin mor förstås).

Så håll nu en tumme för oss, för en liten Eldtjej och några därtill, och för att allt ska gå bra. Jag är ledig och hemma hela nästa vecka och valparna är beräknade till nästa helg.