Tack för att jag fick vara din matte Glimma.
I femton år har du funnits vid min sida. Nu behövde vi till slut säga vårt sista hejdå och det gör så ont. Så ont. Jag kommer aldrig mer att få hålla dig.
Din kraft har varit fantastisk. Du har varit otrolig. Du klagade aldrig. Förlåt för de gånger när jag inte lyckades vara som du; robust, tålmodig och alltid – utan ett endaste undantag – vänlig.
Lisabackens Gangster-Glimma, 080411-230720
Här kommer lite mer info från matte Malin om Eira:
Eira är en nätt liten tik på strax under 20 kg. Hon är alltid på strålande humör och låter sig inte nedslås av motgångar! Hon är väldigt lekfull och leker ingen med henne roar hon sig själv: ge henne en boll och en backe så håller hon sig sysselsatt hur länge som helst. Eira är kvick och snabb och älskar att ta i, rent fysiskt finns det nog inget stopp. Eira är trevlig med andra hundar och även med folk även om hon kan behöva lite hjälp i att finna lugnet för hon skulle nog helst krypa innanför skinnet på människor ibland. Hon vill gärna göra saker som hon själv vill, men är ändå en enkel hund att leva med i vardagen: hon har snabbt lärt sig att skvallra på vilt, lever med småbarn och är med mig på jobbet utan problem.
Eira har stor vattenpassion. Hon apporterar vilt och har ett mjukt grepp. Hon älskar mat och hackar tänderna när hon känner lukten av något smarrigt. Sammanfattningsvis en pigg hund som är positivt inställd till det mesta!
Genomfört BPH och 180,5 p i startklass lydnad
Eira är alltså ur vår Eldkull och jag har på många sätt känt att jag med dessa hundar hitta många delar som känns rätt och fått fram väldigt många fina bitar som jag gärna vill bevara och fortsätta på i mitt avelsarbete. Snabba, väldigt arbetsglada och lättmotiverade hundar men utan stress. Elda (Eiras helsyster) som vi har hemma är så lättsam som en jaktgolden bara kan blir. Eira har mer motor än Elda men när vi har haft henne och Filur hemma är det fortfarande knappt någon skillnad mot att ha bara våra egna tre, det blir inte jobbigare att ha fem hundar jämfört med tre vilket ju säger en hel del.
Som i alla fall har även solen fläckar och i detta fall blev det något sämre ledresultat i kullen än vad jag önskat. Trots det har Eira ett bra index och det betyder ju att det finns många andra friska individer i släkten. Jag har i mitt val av hane varit noggrann med detta och valt Abbe som kommer ur en oerhört ledfrisk släkt.
Eira är fortfarande ung och har därför inte hunnit tävla så mycket men hon jobbas i både apportering och lydnad och jag är övertygad om att Malin och hon kan prestera på båda fronter framöver!
Frågor är varmt välkomna för er som vill veta mer!
Är du intresserad av en jaktgolden att jobba med kan du maila mig på
emmaregberg@hotmail.com
Dagen spenderades på Goldenklubbens WT. Eldas debut i tävlingssammanhang och resultatet blev 89 poäng, 1:a pris och 3:e placering. Jag är så nöjd med hennes insats! Vi har hunnit väldigt lite ordentlig apporteringsträning sen snön försvann och hennes kondition har inte riktigt varit på topp efter den långa perioden då hon hade hosta/lungmask. Nu har vi börjat med lite mer fys och har en del rolig träning att se fram emot. Det här känns som en väldigt fin start på tävlingsåret!
Poängen blev 18, 18,18, 15 och 20! Hon var lite odistinkt på en markering och fick jaga lite för att komma rätt och hade lite löst grepp på en annan station. Annars vet jag tyvärr inte vad domarna drog för.
På eftermiddagen var det dags för Ruth och Ina som båda gjorde fina insatser i öppenklass. Det är så roligt att se Eldflammor ute på tävling!
Jag glömmer aldrig dagen då ni föddes. Mitt allra första gäng, något alldeles speciellt.
Tänk att det har gått 7 år! Må ni leva i hundra till!
Grattis Astridkullen på födelsedagen. Hipp hipp hurra!
En av Malins bilder på Prima och Elda!
Elda har fått lite semester hos min mamma denna veckan då hon hade lite hosta som vi inte ville ha hemma med nyfödda valpar. Det betyder stadsliv, åka buss och spårvagn, gå på stan och att vara ensamhund. Jag tror att det är utvecklande och gott för hundar i flock att ibland få lite egentid. Tack Ewa för hjälpen!
Och så kom visst löpet igång också. Det allra första. Liten börjar bli stor!
Birk och jag var hos veterinären för återbesök i onsdags. Han ligger fortfarande lite för lågt i nivå gällande sin sköldkörtel men det går i rätt riktning och nu har vi ökat dosen lite. Hans hud är bättre och han börjar bli piggare!
Veterinären kunde även provocera svansen och ländryggen ganska mycket innan hon fick en liten reaktion. Vi skyndar långsamt. Men den träning som provstarter kräver är för mig inte värt hans hälsa. Vi kommer inte tävla mer, i alla fall inte i jakten. Det verkar som att just simning och vattenarbete har varit en trigger och det är ju svårt att undvika i just provsammanhang.
Med det sagt så måste ändå Birk få göra saker, han mår inte bra annars. I onsdags fick han leka lite lydnad i ridhuset. Han var helt färdig hela torsdagen men rörde sig bra! Idag tog vi en lugn cykeltur. Han var så lycklig och visst märker jag att hans fysik inte är vad den varit, men kroppen håller!
Jag har också fått frågor om ärftlighet. Det som hänt i hans rygg är mest troligt inget ärftlig utan det rör sig om mjukdelar, troligtvis en disk med nervrotspåverkan. På röntgenbilder ser hans rygg jättefin ut, ingen artros eller pålagringar eller annat. Angående sköldkörteln så är ärftlighet inte säkerställt men hypotyreos förekommer mer i vissa raser. Det är ju en väldigt vanlig åkomma även hos människor och enkelt att behandla. Han kommer inte släppas mer i avel men enligt veterinären finns ingen anledning till oro för hans släktingar eller anledning att exkludera dem ur aveln.
Undrar ni något så är det bara att fråga!
Valparna blev en vecka i fredags. De utvecklas i rasande fart! Prima mår bra och sköter dem med hela sitt hjärta. Jag lägger ut bilder och filmklipp på Instagram och Facebook nästan varje dag. Sök på Eldflammans (man behöver inte ha ett eget konto för att se våra sidor).
Alla valparna är fördelade nu och de kommer att döpas efter författare. Köparna har valt så fina namn av våra förslag!
Nu fortsätter vi med helg!
Hörs!
Det här är Gin!
Tror inte jag visat upp henne ordentligt här. Hon ska såklart få en egen sida också så småningom.
Gin är vårt nytillskott i kenneln. Vi köpte henne från Linus/Brunnefjälls kennel i Jämtland men hon bor hos Josefine och Johan. Vi får se om hon i framtiden kan bli en lämplig mamma här hos oss i kenneln.
Det är tonårens tid. Spralliga, långa ben, lång hals och spretig päls på tillväxt. Men ändå. Så vacker. Inifrån och ut.
Året som har gått har känts så oerhört långt och ändå gått så snabbt. Det känns som en evighet sedan vi bodde i Järfälla.
Precis i början av 2017 skrev vi papper på huset. Vår dröm. Som vi letat. Till slut var det bara där, ett litet gulligt hus på en stor tomt, omgiven av skog och berg, med gångavstånd till sjön och helt rimligt avstånd in till stan.
I mars flyttade vi och i samma veva bytte jag jobb och började på inte ett, utan två nya ställen. Resten av året har jag delat min tid mellan två arbetsplatser. Det har varit både roligt, omväxlande och lärorikt.
Vår första prioritering efter flytten blev att bygga en stor hundgård och den har varit en oerhörd tillgång i vår vardag.
Under våren höll jag jaktläger i Torsvi med ett gäng blandade ekipage. Det var fantastiskt roligt! Tanken är att ordna något liknande igen till våren.
Vi pysslade med huset men framför allt i trädgården och katten Ernst flyttade in. Han blev snabbt en självklar del av flocken!
Sommaren kom och den var grön och den var ljuv. Vi njöt enormt och jag och hundarna simmade i sjön så mycket vi hann. Vi konstaterade att vi efter flera års sökande äntligen kände oss hemma.
Att kämpa för det man vill ha är nyttigt och vi kände tacksamhet varje dag.
I juli blev Birk pappa igen, denna gång föddes fyra underbara små guldvalpar hos Pernilla ute på Värmdö.
Vi hade några träningsträffar med Eldflammor. Jag satsade mestadels på apporteringen med hundarna. Elda utvecklades bra och visade väldigt fina egenskaper i arbetet.
Elin och Bounce kom och hälsade på hela vägen från Karlskrona och vi hade några härliga sommardagar tillsammans.
I augusti startade flera Eldflammor på Goldenspecialen. Glimma fick ett förstapris i elitklass, vilken lycka! 9 år och så självklar, så duktig! Med Birk gick det desto sämre och jag konstaterade att det var en dålig idé att starta två hundar på samma dag.
Under sommaren blev det tydligt att Birk inte riktigt var sitt vanliga jag. Han undvek att simma långt och höll sig helst nära land. Vi tränade på ändå och startade på två jaktprov under september. Det första gick ganska bra men lite krångel på just vattnet drog ner priset. Vattenarbetet fortsatte att stöka för oss och jag grubblade… Nästa prov bröt jag då Birk inte alls ville gå ut på vattendirigeringen och jag åkte hem med en starkt växande känsla av att något inte riktigt stämde.
September var intensiv och det största som hände var lanseringen av min bok Gravidkraft, något som krävt mycket tid och jobb under året. Bokreleasen var fantastisk och det var så många som kom! Vi åkte hem med flera sopsäckar fulla med blommor och gåvor och hjärtat fullt till bredden.
Jag bestämde mig för att låta Birk få en ordentlig vila under hösten, men tränade så mycket jag hann med tjejerna.
I månadsskiftet september/oktober reste jag med en av mina äldsta vänner till Irland. Vi red, körde bil, upplevde fantastisk natur, små städer och njöt av Irlands publiv.
Jag kom hem, vi pysslade med det vi hann hemma, satte staket och väntade på Stellas löp och planerade för parning. En liten, liten knöl satte käppar i hjulet då den visade sig innehålla elaka celler. Vi blev så oroliga men Stella opererades och allt gick bra, hon friskförklarades kort därpå men valpplanerna ströks givetvis.
I oktober byggde vi, med hjälp av mina föräldrar, tak på delar av hundgården och isolerade hundhuset och ordnade värme och belysning. Vi planterade rosor och laddade för vinter, men längtade redan efter ljuset och sommaren.
Det hann inte gå lång tid innan Prima började löpa, långt tidigare än beräknat. I samma veva fick jag reda på att vi inte kunde använda hennes tilltänkta kavaljer Snap på grund av hälsoskäl. Det blev snabba beslut men jag frågade om vi fick använda Kvick som vi först planerat att para Stella med och är så glad att vi fick!
Vi hämtade Prima och Kvick och i november parade de sig gånger tre.
Jag fick reda på att jag blivit godkänd specialistfysioterapeut inom kvinnors hälsa efter 3 års fördjupad specialistutbildning. Vilken glädje!
Aron gick ner i tid under hösten och satsade mer på sin ölbryggning. Hundarna var glada för mer sällskap i veckorna.
Vi tingade en tikvalp hos Brunnefjälls kennel som vi bestämde oss för att placera hos Josefine. Ett steg närmare möjligheten till avel på hanar från vår egen kennel.
Birk fick akut smärta i svansen och vi åkte in med honom. Veterinären konstaterade att det var ett solklart fall av vattensvans men förbättringen uteblev trots att veckorna gick. Under tiden var han hängig, rörde sig inte rent i bakbenen och fick dessutom konstiga utslag över hela kroppen.
I december hämtade vi Brunnefjälls C Potta som fick namnet Gin, en helt fantastiskt liten tjej.
Strax innan jul besökte vi en specialist på Albano djursjukhus för Birks räkning och det visade sig att att han har hypotyreos och att vattensvansen i själva verket rörde sig om ländryggsbesvär. Fortsättning följer men nu är vi på helt rätt ställe och får fin hjälp.
Det är oerhört ledsamt att han inte mår bra men det känns samtidigt skönt med svar. Min magkänsla stämde.
Och nu mina vänner är det dan före dopparedan och vi är hos Arons familj för julfirande. Alla fyra hundar är med, såklart.
Tack för att ni kikar in här!
Vi önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott nytt år!
(Obligatorisk hundbild kommer imorgon, på självaste julafton!)
Idag är det första advent och det betyder nästan två veckor sedan parning.
Vi märker inget på Prima ännu, men under de närmsta veckorna borde vi kunna ana tecken om hon är dräktig. Vi håller tummarna helt enkelt! Vi börjar landa i lite rutiner med alla hundarna ihop och det känns som helt rätt beslut att hon fick vara kvar här.
Veckan som passerar har varit rätt tråkig för både mig och hundarna. Jag har varit helt sänkt i sjukdom och Birk fick sitt livs första tillstånd av vattensvans. Han slutade äta, låg mestadels ner och sänkte hela bakdelen. En sväng till veterinären fick det bli då jag först var rädd att det var hans rygg som bråkade. Veterinären var toppen, kände genom honom ordentligt och kunde, liksom jag, konstatera att han har en viss retbarhet i ryggen och i tassarna men att det denna gång helt klart var svansen som var boven. Vi pratade lite om sommaren som var och Birks ovilja att simma. Under hösten har han fått vara aktiv men vi har inte tränat och jag tycker att han verkar må bättre nu (bortsett svansen). Till våren blir min fina pojke 7 år och visst smärtar det att inse att hans kropp kanske inte är helt hundra men så som han rusat fram genom livet är jag inte helt förvånad.
Vi hanterar det så gott vi kan. Försöker att inte ha honom liggandes i bilen, kör inte så hård träning och har numer ett uppvärmt hundhus som de kan vara i när de är i hundgården under dagarna. Jag ska köpa ett nytt täcke till honom den här vintern.
Min barnsliga pojke med det stora hjärtat. Högt älskad och älskar högt tillbaka, det gör han. Han är en oerhört snäll kille och en väldigt lojal kompis. Alla borde ha en gyllene vän, så är det bara.
Idag var vi ute med hela flocken på en långtur i skogen och körde lite bollsök.
Lyckan med boll i mun i leriga hundars ögon går inte att ta miste på.
Hoppas ni alla haft en fin första advent!
Idag är det Eldkullens dag! För ett år sedan idag födde Stella 8 ljuvliga små valpar.
Grattis hela gänget! Vi tänker på er och hoppas er dag varit härlig! Jag vet att era familjer är så innerligt glada för er.
Och Elda, vår Elda. Ett helt år. Fortfarande barnslig, lillungen i flocken. Men börjar bli stor nu.
Tänk att hjärtat växer för varje hund, att det inte finns någon gräns. Varje enskild individ, så högt och stort älskad!
Alla borde ha en gyllene vän!
Avslutade det här tävlingsåret dåligt. Fick bryta Birk på jaktprov då han inte alls ville gå ut i vattnet. Vi har haft problem med detta hela sommaren, en ovilja att simma, en stress och oro i vattenarbete. Han simmar sakta, vänder mot land, håller sig längs kanter. Har lite svårt att komma upp på land om det är brant. Detta är nytt för i år. Birk har alltid älskat vatten. Han har aldrig betett sig såhär. Han ville inte simma med mig i sjön i sommar, började ofta klättra på mig och ville upp på land. Jagad blick, högljudda protester. Låt gå, vi pausade detta – han fick stanna på bryggan när jag simmade med flickorna. När vi sen behövde förbereda oss mer för provstarter växte problemet, han ville inte heller gå ut ordentligt på vattendirigeringarna. På förra provet fick jag med mycket (!) stöttning till slut ut honom till fågeln. Blev smått irriterad när domaren sa att han var olydig och inte tog tecknen. Jag var så glad över att Birk kämpade, simmade ut, låg i, ansträngde sig. Han ville upp ur vattnet, ville tillbaka, men gick i, låg kvar. För att jag bad honom.
Jag har haft en växande känsla av att det här inte bara varit en fråga om träningsupplägg. Absolut landat i att det inte är en fråga om olydnad. Jag ogillar generellt när man (läs domare) pratar om prestation på prov i dessa termer, man får ju liksom utgå från att hundarna allt som oftast gör sitt bästa från de förutsättningar de har, som vi ger dem. Det kan jag ta i ett annat inlägg.
Nu har jag tagit beslutet att skippa resten av provsäsongen. Det är inte värt det. Vi ska boka en veterinärtid och se om vi kan få några svar. Vi får se om vi kommer igen och när. Jag vill ju tänka att vi har många år kvar. Men det viktigaste är att min fina pojke mår bra och att jag kan ge honom stimulans. Prov är en bonus och roligt när det ger resultat. Mindre roligt annars.
Jag är verkligen inte för att ge upp. Jag tror att de flesta kan utvecklas oerhört genom att kämpa mot sina mål. Jag imponeras inte av folk som ”kasserar” hund efter hund och skyller på yttre omständigheter, händelser eller faktorer. Jag vill inte vara sådan. Jag vill ta ansvar och skyller allt som oftast på mig själv om min hund inte fixar det jag ber hen om. Men hälsa är något annat. En grundförutsättning. Och nu, ja nu är det något som skaver.
Vi har semester och det är helt fantastiskt!
Tiden känns oändlig. Vi hinner ge hundarna ordentligt med både apporteringsträning, fys och bad. Jag grundar Elda lite smått i lydnad och hon älskar det men jag vet inte om vi kommer ge oss på det ordentligt riktigt än.
Jag har svårt att pensionera Glimma bara för att det kommer in en ung hund i flocken. Träning är det bästa hon vet. Den är en del av vårt liv tillsammans, har alltid varit. Den bygger vår relation och ger livskvalité! Jag inser såklart ändå att åren tickar på och att vi inte kommer träna som vi gör nu för alltid. Det känns ganska lagom att Elda kom in i flocken just när hon gjorde, när vi väl börjar tävla och starta prov tillsammans kommer Glimma och jag inte längre göra det. Inte helt enkelt att förhålla sig till tycker jag, det här med generationsskiften och åldrande. Men vi är tacksamma för varje frisk dag och försöker ha mycket roligt tillsammans!
Imorse ringde klockan strax efter fem, vi gick upp – packade änder och dummies i bilen och åkte till andra sidan stan. Där mötte vi Rosanna och hennes vorsteh Loke och sen körde vi vattenträning i några timmar, innan annat folk vaknat ur sina julidrömmar.
Vi kommer starta på Goldenspecialen i augusti. Det ska bli jättekul och vi får sällskap av ett gäng Eldflammor. För två år sen vann Glimma öppenklassen. Ett fint minne. Jag hoppas att det ska gå bra i år i elitklass. Synen är inte riktigt vad den varit men Glimma är duktig på att ljudmarkera och använder sin nos effektivt, så en del svårigheter kan hon ändå lösa!
Kanske ses vi där?
Den här månaden fyllde världens bästa Gangster-Glimma 9 år, jag glömde att uppmärksamma det här på hemsidan men hon fick många grattishälsningar på andra sociala medier. Och idag blir Birk och alla hans syskon 6 år! Eldflammans förstfödda!
Grattis till er alla!
Och med det tar vi en liten tur längs memory lane, följ med!
Glimma och Odin, valparna föds. Filur kom och gästspelade två veckor och Fiddeli var fortfarande en del av flocken. Vädret var fantastiskt, våren varm. Vi hade ingen ordentlig valphage utan byggde av kompostgaller. Golvet var täckt med vaxduk. Allt var på försök, men det var fantastiskt. Första kullen, Eldflammans början. Tänk vad bra det gick ändå.
Ja, nu har vi ju landat lite i det här med att ha tre hundar hemma.
Glimma, snart nio år. Birk snart 6 år och Elda snart 6 månader.
Jag är glad att vi har lyckats pussla ihop tiden med valp, för det är inte det lättaste. Men nu börjar det kännas som att vi är på andra sidan valptiden. Elda är fortfarande ett barn, men inte längre en bebis. Mitt i allt kom flytten till huset, byte av jobb, ett nytt jobb och pusslande med pendling. Och allt annat som man vill ordna med i husliv. Måla om, bygga, plantera och planera.
Vi är tacksamma för ljuset! För våren som är i antågande och för hundgården och hundvakten.
Elda utvecklas till en fantastisk liten tjej. Hon är positiv, lyhörd, väldigt social och hon har fått sin mammas underbara förmåga till avkoppling. Jag märker ändå att hon har en gas inombords och den tar hon främst fram när vi tränar lite småtricks och konster inne.
Hon har börjat fixa avlämningarna allt bättre och jag får en del frågor från de andra i kullen. Och jag har ingen mirakelmetod. Man måste traggla. Det verkar som att den här kullen har lätt att släppa av saker i farten snarare än att vilja äga och jag har därför förstärkt Elda genom kampen, bärandet och hållaövningar nära mig.
Elda är lite spökig och det finns en osäkerhet kring saker på avstånd men hon har en utforskande sida och hon kommer snabbt över sina känslor. Det är jag glad för. Jag tycker inte om långsinthet. Jag upplever henne som mjuk, hon tar snabbt/ lätt åt sig, men hon hänger inte kvar i negativa känslor.
Vi har inte hunnit träna så mycket som jag önskat just den senaste tiden, av ovan nämnda anledningar, men jag hoppas att april månad blir en tid där vi landar lite mer i våra nya rutiner och att orken kommer för att komma iväg på mer träning.
Vi har helt fantastiska omgivningar för hund och hundträning där vi bor. Brukshundklubben 3 km bort. Sjön några hundra meter bort. Skog och ängsmark nära, helt perfekt för träning.
På lördag har vi en mindre träff för de Eldflammor som vill, med lite apporteringsträning i fokus. Jag ser så fram emot att träffa några av de vi inte sett på länge. Det är roligt att vi nu har ett gäng valpköpare som bor inom rimligt avstånd för den här typen av träffar.
eldflammanskennel.se 