34 veckor med den ena, 10 år med den andra

I sommar väntar ett alldeles nytt äventyr. En helt ny liten person i vår flock.

Ingenting kommer bli som förut men allt det som är bra finns kvar.

Vi blir fler och vi gör mer och ingenting går att förbereda sig på men vi har ett gäng veckor kvar. Jag är ledig nu den sista tiden och maj bjuder alldeles strålande sommarväder.

Vi ser ju inga stjärnor där intet mörker är

Tack! För alla era kommentarer och hälsningar! För era råd och egna erfarenheter.

Vi tar oss an det här. Det blir inte helt som vi tänkt oss men vi kan tänka om.

Vi ska försöka boka en ortopedtid till Elda så vi får bolla vidare.

Jag är både ledsen, besviken och bär en del oro för framtiden men jag är också så innerligt tacksam för den här lilla stjärnan till hund. Hon förgyller verkligen livet!

Det blev inte som jag önskat, drömt och hoppats.

Förra veckan var jag på Albano för att röntga Elda. Det känns redan som en evighet sedan.

Det blev inte som jag önskat. Inte vad jag drömt om och hoppats på.

Elda har pålagringar på båda armbågarna. Vi såg det redan då. Idag fick vi SKK’s bedömning. Grad 2. Att det kunde varit värre är en klen tröst just nu.

Luften gick ur mig. Vi hade tänkt starta i lydnaden nu närmsta veckorna. Siktade mot start på b-prov till hösten. Tittade på fler working test att anmäla till. Avancera. Vidare, framåt.

Nu undrar jag vad jag ska göra, hur jag ska tänka. Inte nog med att aveln skiter sig. Det antar jag är smällar man som uppfödare får ta. Men det är också allt det andra. Måendet. Hälsan. Det allra viktigaste. Och min pärla till tjej som jag sett så fram emot att tävla till högre nivå. Hon har så många fina egenskaper. Men frågorna är ofrånkomliga. Kommer hon att hålla? Till vilket pris ska vi jaga resultat och framgång? Kommer hon må bra? Ska vi ständigt analysera eventuell stelhet, hälta?

Veterinären frågade mig om hon varit halt. Jag önskar jag kunde säga nej. Men förra året hade hon en rätt lång period med diffusa hältor fram. Bara någon vecka innan röntgen körde vi lite tuffare träning och fys och jag sa till Aron att hon såg halt och stel ut när vi kom hem.

Jag förstår att alla hundar inte kommer bli lämpligt avelsmaterial. Men här står vi nu, med tre hundar och en uppfödning med oviss framtid. Vi har alternativ, det finns andra hundar. Men tankarna snurrar.

Vi hade bestämt oss. Tre hundar är alldeles tillräckligt. Jag vill hinna med var och en av dem. Ge dem egen tid, ge dem engagemang och kärlek. Jag tror mitt hjärta rymmer hur många hundar som helst. Men vårt liv gör det inte. Jag vill inte ha en stor flock där du och du och du ersätts med ni. Vi vill kunna inkludera var och en av dem. Ta med dem, vara med dem.

Kanske får vi tänka om. En till hund. För vi hade ju också hoppats och drömt om en egen tik att använda i avel. Men det får komma sen, i så fall.

Elda är en fantastisk tjej. Aveln är sekundärt. De större frågorna återstår. Vilket liv ska vi erbjuda henne? Jag vet att vi kan ge henne en härlig tillvaro, en meningsfull vardag. Men är det moraliskt försvarbart att köra en hund in i smärtans land? Ni är många nu som skriver det. Kör på med träning och tävling så länge hon håller. Det betyder ju delvis att jag går mot bättre vetande och utsätter henne för belastning som kommer att ge henne besvär. Som gör ont. Det blir inte en fråga om om, utan när. Åtminstone när vi pratar om den nivån av träning och tävling som jag har tänkt mig. Och jag tror inte att man kommer till en magisk gräns där nog är nog utan gränserna är diffusa, luddiga. Samtidigt älskar hon att jobba. Jag förstår hur ni tänker.

Så många frågor och än så länge inga svar.

Det finns kanske inte rätt och fel.

Nu är orden slut, för nu.

GLIMMA 10 ÅR!

Du fyller år idag, 10 år. Du flyger fortfarande fram med skratt i blick och dina öron fladdrar i vinden! Du älskar den fortfarande. Farten. Pulsen. Du är så levnadsglad. Du lär mig så mycket!

Den här dagen är speciell, du är speciell.

Ja, må du leva uti hundrade år!

Grattis Gangster! Grattis Glimma!

Hipp hipp HURRA!

Kennelträning i april

Lördagen den 28/4 ska vi ha BPH och träff för Eldkullen.

Uppdatering: Vi siktade på att göra en kennelhelg av det med middag och boende och träning på söndagen men det var tyvärr för få som kunde just denna helgen. Hur som kommer vi att ha lite gemensam träning vid oss på söndagen för de som vill ansluta!

Alltså: öppen träning för Eldflammor söndagen den 29/4 i Ågesta! 

3 veckor!

 

Grattis författarkullen 3 veckor idag!

Valparna hör och ser, vinglar sig framåt med sina stora huvuden på små kroppar. De interagerar mer nu, skäller på varandra, leker, biter och drar. Kissar pölar överallt. I helgen ska de få flytta till större yta, vi har ställt i ordning valphagen.

 

Prima mår bra, hon är en fantastisk mamma. Det går åt mycket energi nu, hon äter mängder men så är det när man ska mätta 8 små magar.

Jag är så glad att vi fick låna Prima. Tack Marianne och hela norska familjen!

 

Prima

Dessa bilder tog Malin för en vecka sedan. Jag ser så mycket av Glimma i henne här och det värmer mitt hjärta så. Här hade 6 veckor av dräktigheten passerat, nu är det bara två veckor kvar till valpning.

En blivande mammas blick

dsc_4795

Primas mage växer så mycket nu. Tyckte mig ana ett litet fladder i magen när jag klappade henne igår. Tempot sjunker såhär den sista tiden. Hon tar det lugnare. Något klokt och vacker ligger i hennes blick. Det är något speciellt med dräktiga tikar. Vi pratar om vad som ska ske, jag berättar för henne att hon ska bli mamma och att vi längtar så efter de små. Inatt sov hon hela natten i vår säng med magen i vädret.

I helgen ska vi ta fram valplådan, ge henne tid att boa in sig.

Det är drygt två veckor kvar och nästa onsdag är det dags för röntgen.

Fler bilder kommer, Malin har ett gäng i kameran som jag väntar på.

 

Att se sin egen roll i hundens prestation

Det här inlägget fick en titel redan i juli, men har sen blivit liggande i utkasten. Ingen av de jag tränat med på sistone behöver således känna sig träffad.

Jag skulle vilja lyfta det här med teamet. Hunden och föraren. För det är ju just så, att ingen prestation i hundsport står att hylla ena parten för. Man är alltid, alltid, alltid två.

Och idag vill jag att vi riktar några tankar till förarens del i prestationen.

Emellanåt möter eller pratar jag med förare som är väldigt entasuastiska och flitiga med sin träning. Men de presterar aldrig riktigt så bra som de egentligen önskar för de har fastnat i fel tänk. Ett tänk om att problem i hundens (observera, hunden inte teamets) prestation urspringer i hur hunden är och hur hunden gör. Den är si och så, den gör si och så. Hen kan inte, det fungerar inte.

Inte sällan finns det tankar om att den egna hunden är så väldigt svår eller besitter egenskaper som i princip gör det omöjligt att lyckas.

Det finns tusentals förklaringar till varför ingen lösning är den riktigt rätta. Oftast har de här förarna väldigt specifika idéer om varför träningen eller vissa moment i träningen eller prov/tävling inte fungerar och de har ofta varit hos flera olika tränare och provat en rad olika metoder. Tränar man med dessa personer finns det också många faktorer att ta hänsyn till, allt ifrån hur hunden bör förberedas, hur övningen ska designas och så vidare. Hunden fungerar, men med en väldig massa anpassning.

En anpassning som aldrig kommer finnas på prov eller tävling. Och just därför en anpassning som aldrig kommer ge resultat.

Istället för att se till hur man kan lösa problemen går man alltså runt dem. Håller sig där man är säker och genomför allt så att det fungerar. Föreslår man lösningar, eller övningar där man faktiskt utsätter hunden för svårigheterna får man ofta en väldigt tveksam respons.

Just det här fenomenet beskrev den här bloggaren alldeles utmärkt:

The handler may be quite skilled indeed and the dog appears to be relatively normal but with some random flukes or shortcomings.   My first impression is that we’ll have a fairly straightforward training progression. And then this happens:

Me: Does your dog like toys?

Handler: No.   I worked at it but he doesn’t play.

Me:  “That’s okay. We can use food and throw it.

Handler:  I can’t throw food. If I throw food then he sniffs.

Me:  If you don’t want to throw food then we could use a Manners Minder at a distance.

Handler:  He’s afraid of the sound of the Manners Minder.

By the time we’ve gotten to this point in the conversation, I know what the problem is, and it has nothing to do with the dog.

I have a “yes but ” handler.

While all of the above may be true, the dog may not enjoy toys, and the dog might sniff, and maybe the dog is sound sensitive or has some physical issue, the difference between this case and an engaged and optimistic handler is their willingness to look for solutions with me; to work with what we have and grow our success from there.

To make matters worse, some handlers seem to take a certain joy in having an “impossible” dog.   They’ve been to all of the trainers! Their situation is absolutely unique! Unfixable!  It’s not the handler’s behavior or their handling or their skills. It’s the dog. 100% the dog.  No one could fix this dog because it’s that unusual.

Now we have a “yes but” handler with a serious passive aggressive streak.

The fact is, even if the dog IS perfectly normal, if the handler is determined not to find success with their dog, then that is the way it will be.

Ni hittar hela texten här.

Och det är just där man har missat något. Hundträning handlar inte alltid om att man ska ge hunden uppdrag som den redan klarar galant. Hundträning handlar ju om att lära hunden. Och då måste problemlösning få ingå. Om man inte har en tilltro till att man som förare kan hitta lösningar som passar den egna hunden och har en mängd förklaringar till varför den egna hunden inte fungerar med olika lösningar, då kommer man heller inte lyckas lösa sina svårigheter.

Alla team har sina svårigheter. Det kan handla om hunden, föraren eller samarbetet.  Men om man har en förmåga att hitta en, eller ibland, flera förklaringar till varför man har problem och det  nästan alltid landar på hunden, yttre faktorer, omständigheter, eller tidigare erfarenheter – ja, då har man missat något väldigt viktigt.

”Det där provet förstörde honom.”  ”Han är för het.” ”Hon förstår inte sånt här.” ”Min hund är lite trög.”  ”Den här miljön fungerar inte.”

Osv. Osv. Jag säger inte att dessa påståenden är osanna. Men de är inte en del i att finna framgång.

Visst kan vi färga våra hundar med erfarenheter. Negativa upplevelser kan sätta spår och vi kan inte alltid sudda ut minnen vi, eller hunden, varit med om. Kanske var det ett väldigt svårt prov som byggde osäkerhet, frustration, ljud eller liknande. Kanske tar hunden det med sig. Kanske är hunden faktiskt lite trög. Hundar bär ju med sig egenskaper som vi inte alltid valt. De har personlighet, precis som vi människor. De är alldeles egna, unika varelser. Kanske gillar du inte alla sidor hos din hund. Men du kanske inte gillar exakt alla sidor hos din partner heller? Förhoppningsvis gillar du väldigt många. Och då kanske de där sämre sidorna inte spelar så stor roll? Ni kanske får acceptera läget och jobba utifrån det ni har och vad ni är.

Kanske har hunden sämre förståelse för just det du önskar. Men då är det ditt jobb att finna en lösning. Det var ju det som var så fiffigt att ni är ett team. Ni är två och kan hjälpa varandra. Och du är människan, faktum är att du besitter mer intelligens.

Försök åtminstone finna en lösning. Om du är en yes, but -person kommer du med all säkerhet aldrig att nå någon framgång. Oavsett hur duktig hund du har. Alla hundar har svagheter.

Vi läser och tolkar våra hundar varje dag. Men vi läser in mänskliga avsikter och förnimmelser i våra hundars beteenden. Hundar resonerar inte och känner inte exakt som vi gör. Vi är människor. Det finns ett syfte med att teamet utgörs av hund och människa. I tiotusen år har vårt samarbete utvecklats. Vi fyller olika roller och kan ge och ta av varandra.

Glöm inte bort din roll i teamet. Du människa, du som kan tänka, analysera och problemlösa. Var kreativ, var positiv!

img_5205