Att se sin egen roll i hundens prestation

Det här inlägget fick en titel redan i juli, men har sen blivit liggande i utkasten. Ingen av de jag tränat med på sistone behöver således känna sig träffad.

Jag skulle vilja lyfta det här med teamet. Hunden och föraren. För det är ju just så, att ingen prestation i hundsport står att hylla ena parten för. Man är alltid, alltid, alltid två.

Och idag vill jag att vi riktar några tankar till förarens del i prestationen.

Emellanåt möter eller pratar jag med förare som är väldigt entasuastiska och flitiga med sin träning. Men de presterar aldrig riktigt så bra som de egentligen önskar för de har fastnat i fel tänk. Ett tänk om att problem i hundens (observera, hunden inte teamets) prestation urspringer i hur hunden är och hur hunden gör. Den är si och så, den gör si och så. Hen kan inte, det fungerar inte.

Inte sällan finns det tankar om att den egna hunden är så väldigt svår eller besitter egenskaper som i princip gör det omöjligt att lyckas.

Det finns tusentals förklaringar till varför ingen lösning är den riktigt rätta. Oftast har de här förarna väldigt specifika idéer om varför träningen eller vissa moment i träningen eller prov/tävling inte fungerar och de har ofta varit hos flera olika tränare och provat en rad olika metoder. Tränar man med dessa personer finns det också många faktorer att ta hänsyn till, allt ifrån hur hunden bör förberedas, hur övningen ska designas och så vidare. Hunden fungerar, men med en väldig massa anpassning.

En anpassning som aldrig kommer finnas på prov eller tävling. Och just därför en anpassning som aldrig kommer ge resultat.

Istället för att se till hur man kan lösa problemen går man alltså runt dem. Håller sig där man är säker och genomför allt så att det fungerar. Föreslår man lösningar, eller övningar där man faktiskt utsätter hunden för svårigheterna får man ofta en väldigt tveksam respons.

Just det här fenomenet beskrev den här bloggaren alldeles utmärkt:

The handler may be quite skilled indeed and the dog appears to be relatively normal but with some random flukes or shortcomings.   My first impression is that we’ll have a fairly straightforward training progression. And then this happens:

Me: Does your dog like toys?

Handler: No.   I worked at it but he doesn’t play.

Me:  “That’s okay. We can use food and throw it.

Handler:  I can’t throw food. If I throw food then he sniffs.

Me:  If you don’t want to throw food then we could use a Manners Minder at a distance.

Handler:  He’s afraid of the sound of the Manners Minder.

By the time we’ve gotten to this point in the conversation, I know what the problem is, and it has nothing to do with the dog.

I have a “yes but ” handler.

While all of the above may be true, the dog may not enjoy toys, and the dog might sniff, and maybe the dog is sound sensitive or has some physical issue, the difference between this case and an engaged and optimistic handler is their willingness to look for solutions with me; to work with what we have and grow our success from there.

To make matters worse, some handlers seem to take a certain joy in having an “impossible” dog.   They’ve been to all of the trainers! Their situation is absolutely unique! Unfixable!  It’s not the handler’s behavior or their handling or their skills. It’s the dog. 100% the dog.  No one could fix this dog because it’s that unusual.

Now we have a “yes but” handler with a serious passive aggressive streak.

The fact is, even if the dog IS perfectly normal, if the handler is determined not to find success with their dog, then that is the way it will be.

Ni hittar hela texten här.

Och det är just där man har missat något. Hundträning handlar inte alltid om att man ska ge hunden uppdrag som den redan klarar galant. Hundträning handlar ju om att lära hunden. Och då måste problemlösning få ingå. Om man inte har en tilltro till att man som förare kan hitta lösningar som passar den egna hunden och har en mängd förklaringar till varför den egna hunden inte fungerar med olika lösningar, då kommer man heller inte lyckas lösa sina svårigheter.

Alla team har sina svårigheter. Det kan handla om hunden, föraren eller samarbetet.  Men om man har en förmåga att hitta en, eller ibland, flera förklaringar till varför man har problem och det  nästan alltid landar på hunden, yttre faktorer, omständigheter, eller tidigare erfarenheter – ja, då har man missat något väldigt viktigt.

”Det där provet förstörde honom.”  ”Han är för het.” ”Hon förstår inte sånt här.” ”Min hund är lite trög.”  ”Den här miljön fungerar inte.”

Osv. Osv. Jag säger inte att dessa påståenden är osanna. Men de är inte en del i att finna framgång.

Visst kan vi färga våra hundar med erfarenheter. Negativa upplevelser kan sätta spår och vi kan inte alltid sudda ut minnen vi, eller hunden, varit med om. Kanske var det ett väldigt svårt prov som byggde osäkerhet, frustration, ljud eller liknande. Kanske tar hunden det med sig. Kanske är hunden faktiskt lite trög. Hundar bär ju med sig egenskaper som vi inte alltid valt. De har personlighet, precis som vi människor. De är alldeles egna, unika varelser. Kanske gillar du inte alla sidor hos din hund. Men du kanske inte gillar exakt alla sidor hos din partner heller? Förhoppningsvis gillar du väldigt många. Och då kanske de där sämre sidorna inte spelar så stor roll? Ni kanske får acceptera läget och jobba utifrån det ni har och vad ni är.

Kanske har hunden sämre förståelse för just det du önskar. Men då är det ditt jobb att finna en lösning. Det var ju det som var så fiffigt att ni är ett team. Ni är två och kan hjälpa varandra. Och du är människan, faktum är att du besitter mer intelligens.

Försök åtminstone finna en lösning. Om du är en yes, but -person kommer du med all säkerhet aldrig att nå någon framgång. Oavsett hur duktig hund du har. Alla hundar har svagheter.

Vi läser och tolkar våra hundar varje dag. Men vi läser in mänskliga avsikter och förnimmelser i våra hundars beteenden. Hundar resonerar inte och känner inte exakt som vi gör. Vi är människor. Det finns ett syfte med att teamet utgörs av hund och människa. I tiotusen år har vårt samarbete utvecklats. Vi fyller olika roller och kan ge och ta av varandra.

Glöm inte bort din roll i teamet. Du människa, du som kan tänka, analysera och problemlösa. Var kreativ, var positiv!

img_5205

 

One thought on “Att se sin egen roll i hundens prestation

  1. Jättebra skrivet verkligen! Kan inget annat än att hålla med! Teamarbetet är ju viktigast – och det är man två om! // Michaela.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s