Ibland när jag tränar med personer som bara tränar apportering och ingen annan hundsport så tycker de att jag gör rätt svårt rätt snabbt.

Jag tror att det här är en effekt av att jag kommer från en annan hundsport från början och där tänker man progression tidigt. Om hundra delar skapar ett helt moment så ska vi träna varje del med cirka tre lyckade repetitioner innan vi avancerar. Tre, inte tjugo eller femtio.

Jag tycker att man kan se att apporteringsträning ibland handlar väldigt (för) lite om de hundra delarna utan snarare om tio delar, där vi kör väldigt många repetitioner på varje del. Inte tre, utan snarare tjugo.

Det är viktigt att grunda, men det är också viktigt att våga avancera. Att ha en planering.

Om vi inte tränar för att underhålla, utan för att utveckla så måste stegring finnas med i tanken.

Jag vill dra ett exempel som jag hör väldigt ofta.

Påstående: Kasta aldrig dummies till valpar eller unghundar. Jobba aldrig med markeringar. Du kommer få en stressad hund som piper eller knallar.

Ok, våra jaktprov innehåller markeringar. På nybörjarproven så består hälften av arbetet av markeringar. Varför skulle vi inte träna detta tidigt med våra hundar? Det låter helt omvänt för mig. Jag tror visst att vi ska träna det, men ta ner det i små delar. Tänk hundra delar, tre repetitioner på varje. Varje del har ett syfte.

Man kan dela i det i tio block där varje block består av tio övningar. För mig känns det inte svårt att tänka såhär, för jag har alltid petat i detaljer.  Men för någon som tränar apportering genom att gå ut och kasta lite hur som i skogen så kan hundra övningar för att få en markering kännas väldigt omständigt.

Om man tänker de första blocken så handlar de i mångt och mycket om grundfärdigheter, exempelvis självkontroll, förväntansplacering, det kan färdighetsmässigt handla om gripande, hållande, inlämning. Progressionen kan handla om utökad självkontroll, minnesträning, fart eller annat.

Jag förbjuder inte mina valpköpare att kasta till sina hundar. Varför inte börja med det svåra tidigt och lägga grunden för vad vi förväntar oss av hunden? Det är att nedvärdera våra egna färdigheter som hundtränare att säga att kast per automatik ger en hund utan självkontroll. Bättre än så kan vi väl?

Träna kast men tänk på hur du vill att ditt slutresultat ska se ut. Jobba med var förväntan ligger och på vilken nivå du tillåter den. Jobba med vad man gör av sin förväntan.

Jobba med allmänlydnaden och relationen till din hund. Det är oftast där det brister, inte övningarna i sig.

Jag jobbar jättemycket med externbelöningar och riktningsändringar, både i jaktträning och i lydnadsträning. Mina externbelöningar kan bestå av en skål gotte eller en markering. Jag vill att hundarna jobbar för att få det som de vill ha. Det är samma princip som att valpen ska kunna hålla en sak i munnen fast, eller just för att, jag har en godis framför nosen.