Det är något som jag vill lyfta som det alldeles för sällan pratas öppet om.

Hudbesvär hos jaktgoldens har blivit ganska vanligt. Tyvärr är det himla svårt att hitta (korrekt) information om drabbade linjer och individer. Varför är det så?

Lägger uppfödare för stor prestige i att avla fram perfekta hundar?

Man ska ha klart för sig att avel är mycket planering, men också vissa risktaganden och chanser. Den perfekta hunden existerar inte. Inte den perfekta människan heller.

Vi vill avla på mentalt stabila hundar– just den biten tycker jag inte är så svår på just golden, det finns inte så mycket rädslor, reservationer, skärpa eller liknande. Inte som när jag en gång i tiden cirkulerade i schäfervärlden.

Men sen vill vi också ha en bra arbetshund. Lagom med motor, och detta är såklart en smaksak. Det finns ingen individ som passar precis alla tränare. Vi tränar olika och håller på med olika hundsporter. Jag föredrar lite fartigare hundar, eftersom jag brinner för annat än bara jakt och apportering. Jag vill att mina hundar ska kunna jobba med allt: apportera, träna lydnad, drag, uppletanden, bli tjänstehundar och så vidare. Detta är såklart en utmaning, för egenskaper som ger en bra apportör ger inte en bra lydnadshund och tvärtom. Men man får försöka hitta en balans som känns okej. Själv lägger jag hellre lite mer tid på att dämpa en hund än att behöva dra upp den.

Sist och absolut inte minst, utan detta kommer egentligen först: Vi vill ha friska hundar! Vad tittar man då på? Ja, på SKK avelsdata kan vi se HD/AD- resultat, vi kan snoka runt i linjer efter HD/AD och nu även använda index– ett värde du kan läsa mer om här. 

Vi ögonlyser våra hundar och nu har folk även börjat gentesta dem för ögonsjukdomar. Jag har diskuterat detta med några olika veterinärer och uppfödare och jag är kluven till gentest. Jag är kluven till hur långt vi ska dra vissa saker för att helt missa andra. Det är bra att leta sjuka anlag och minska spridningen, det är det. Men när vi selekterar bort vissa anlag kommer vi även att selektera bort andra. Vi vet inte vad detta får för konsekvenser. Jag tycker gentest kan vara ett bra verktyg i väldigt spridda sjukdomar, annars kan jag tycka att det är överkurs.

Vi kan fortsatt titta efter inavelsgrad och denna bör vara låg, men kan i vissa fall bli högre. Ja, för det är ju inte en jättebred avelsbas vi har på just jaktgolden och vill man därutöver hålla sig till bara vissa linjer, t.ex kanadensiska eller engelska, eller något annat man fallit för, så blir det ännu svårare. Jag tror dock att de flesta som är något så när uppdaterade på modern forskning och genetik håller med om att inavel, även så kallad linjeavel, inte är att förespråka.

Men sen då, var hittar vi info om huden? En frisk kostym är ju himla viktigt. Jag har själv haft en hund, min kära schäfertik Fiddeli, som var allt annat än frisk i sin hud och det är först nu, men friska hundar i mitt hem som jag inser hur sjuk hon faktiskt var. Varje vår, sommar och höst var ett helvete med klåda, fukteksem, utslag över hela kroppen och bitande på tassar. Hundägare brukar vara ganska duktiga på att upptäcka sånt här. Förhoppningsvis hör de av sig till sin uppfödare, som i sin tur bör sprida ordet.

Men jag vet inte hur mycket rykten som går om kliande hundar, men många är de, och det är allt som oftast faktiskt och tyvärr inte uppfödaren som sprider det. Rykten tenderar ju också att ändras, byta skepnad och till slut bli till något det inte var. Så varför inte förekomma detta? Varför inte bara lägga in info om hudproblem på hemsidor, berätta för kullsyskons ägare, prata om det öppet, vitt och brett?

Två hundar ur min senaste kull har haft vissa besvär med sin hud. Det är inte helt klarlagt, och ingen är utredd, vilket såklart underlättar om de är. Men visar det sig att det handlar om allergier kommer jag berätta om det, garanterat. Det försöker jag göra redan nu, för även om besvären går över och det är lugnt, så ska det inte vara en hemlighet. Jag hoppas från hela mitt hjärta att det inte är eller blir något allvarligt, men faktum kvarstår: två valpar är inte fullt så friska som jag strävar efter. Ska jag skuldbelägga mig själv för detta? Självklart kan jag göra det. Borde selekterat hårdare, förekommit. Men ingen uppfödare kan förutspå allt. Och all avel innebär vissa risker. Man väljer bara vilka. Och ibland väljer man inte alls och det blir fantastiskt, men likväl ibland inte. Det enda man kan göra, det är att lära sig till nästa gång.

Ibland tror jag att uppfödare låser sig i sin avel. Man har en stamtik, behåller en valp, fortsätter sin avel. Ibland i många generationer. När det sen dyker upp ett större problem, vad det än må vara, som betyder att man egentligen borde börja utesluta individer, så hänger hela ens verksamhet på detta och det tar emot. Både känslomässigt och praktiskt. Man har svårt att kännas vid problemet och man skyfflar det under mattan.

Låt oss inte göra detta!

Kom igen, tillsammans kan vi jobba mot en frisk och sund ras, våra gyllenpälsade vänner förtjänar det! Låt oss vara lite osvenska och skryta om det som går bra och svära om det som går dåligt. Högt!