Jag är så oerhört ledsen idag. Glim finns inte mer. Det gick så fort och det är så orättvist. Han var så viktig. Jag är så glad att han fick ge Magnus all sin kärlek. Att han fick lika mycket tillbaka. Jag postar den här bilden från när han var pytteliten. Min allra första kull och den här gulliga lilla valpen med ett vitt stänk i pannan. Han var speciell för mig. De är alla det. När jag letade efter den här bilden hittade jag en text jag skrev någon gång. Säkert i frustration över något dåligt, något hårt. För den här bilden är ju motsatsen till allt det. Den andas så mycket lugn, ro och trygghet. Jag är så oerhört ledsen idag. För allt som var och det som inte blev. Tack Magnus för att du öppnade ditt hjärta för Glim. ・・・
Ibland önskar man att man kunde linda in allt i något mjukt. Att varje hårt och stängt hjärta kunde öppnas. Av någonting. Av någon. Av en liten.
Av någon som behöver dig och som du behöver tillbaka. Lika mycket, eller ännu mer.
Det här var 2011 men det hade behövt vara nu. Nu. Nu. Nu. Och alltid.
