Kommer ni ihåg hur det var när man var barn? När sommarlovet kändes oändligt och alla hade vuxit och ändrats, bytt frisyr och köpt nya kläder.

Valptider är 8 långa veckor, men det är även 2 korta månader. Tiden flyger, och ändå tror jag inte att en stannar upp någonsin så mycket som just precis då.

En växande varelse som börjar med att vara så oerhört liten och sårbar blir till en gormande, klättrande, bitande egen liten, men ändå så oerhört mycket större, person. Den börjar med en hög med syskon som inte är så mycket mer än just det. När några veckor har gått och ögonen har öppnats, benen börjat användas, munnen likaså är det så väldigt mycket mer än det. När några veckor har gått får de varsitt halsband med en färg. De börjar heta Grönisen, Lilla Blå och vissa, ja vissa får namn ganska tidigt. Som Pricken, den där lilla killen med en vit prick i pannan. Eller som Birk. Som inte ens var bestämd vem han var, men ändå var det just den där lockiga, mörka lilla valpen som började få bära namnet. Hur kunde jag tro att jag efter det skulle kunna byta individ att bära hans namn? Jag hade bestämt mig långt innan jag själv förstod det.

När 8 veckor har gått är min kärlek aldrig nog. Valparna behöver egna flockar, egna tvåbenta som kan älska bara just hen. Vissa frågar mig om det inte är svårt att sälja dem, att skiljas åt. Självklart är det svårt, men det är också faktiskt ganska lätt. De behövde mig sådär otroligt mycket först. Men sen behöver de ännu mer.

Och inte tar tiden slut där. Nej, sen får jag följa på avstånd och ibland kommer hela högen till Torsvi och vi samlas och vi andas samma luft igen. Och man ser mönster. Man ser den där som sprang hela vägen till vedboden, den där som med hög svans träffade en väldigt stor hund och som aldrig var det minsta rädd, man ser den där som var lite försiktigare och den där som pratade högt och glatt.

8 veckor går väldigt fort, men 8 veckor är två månader och två månader är lång tid. Nästan som ett sommarlov.

Foto: Malin Wijk