Det är helt nytt för mig att vara hanhundsägaren. Att vara matte till pappahunden. Birk väntar valpar med två olika tikar, Vinna och Mynta. De är båda konstaterat dräktiga och tiden flyger fram. För när man inte själv är den som ska förbereda för valparna, utan står vid sidan av, ja då går det verkligen undan. En dräktighet hos hund är ju egentligen väldigt kort. Men det känns aldrig så när man väntar egna valpar. Då är väntan lång och långsam och man längtar något oerhört till dagen man äntligen får träffa de små. Ofta ligger det ju år och månader bakom med planer, funderingar, letande av hanhund, att träffa intressenter/ potentiella köpare och så vidare. Nu – en helt annan historia.

Jag bestämde mig för länge sen hur jag skulle vara i denna roll. Hur mycket ansvar jag vill ta, som jag tycker att man bör ta för den avel som blir resultatet. För hur jag önskar att parningar går till och hur jag förhåller mig till dessa valpar. Valpar som ju inte ingår i Eldflammans, men någonstans på ett sätt ändå gör. Det är också delvis därför som jag sagt nej till andra förfrågningar, för jag tar det inte helt lättvindigt.

Jag vet att ni är många som läser här som står på kö för Birks barn. Som hoppas och längtar. Jag vill att ni ska veta att vi finns här, och vi vill gärna följa dessa små i livet, vi också. Men det är helt upp till er. Och nu, innan de är födda, är ni hemskt välkomna med frågor och funderingar så ska jag svara så gott jag bara kan. Jag vet själv hur nyfiken man kan vara.