Min stjärna! Så envis, knasig och stark. Ålderdomen visade det jag egentligen alltid visste: Glimma har ett sånt jävla pannben. Hon hör nästan inget och hon halkar och stapplar. Hon har artros lite överallt och jag vet att hon har ont. Hon släpar med ena bakbenet om hon går för långt, hon är stel. Men hon är glad! Hon har fortfarande gnistan, livslust. När jag klär på mig för att ta en springtur står hon och stampar bredvid, otålig för att få följa med. Jag säger till henne (fast hon inte hör): inte idag lilla gumman, du orkar ju inte. Besvikelsen i hennes gråskuggade blick. Jag tror att det kanske är så farfar känner när snön kommer och han inte längre orkar skotta. Jag antar att vi alla kommer känna så, om vi får chansen att bli tillräckligt gamla och vi får fortsätta känna oss som de vi är, de vi var. Inuti.
