De senaste 2 åren har Birk betett sig allt märkligare i vattnet. Till en början förstod jag absolut ingenting. Han började krångla på vattendirigeringarna, simmade krokigt, höll sig nära land, vände. Han fick en stirrig blick i vattnet och ljudade massor. Han kändes otroligt stressad. Först tränade jag mer, försökte lösa problemen men mer träning gjorde bara allt ännu värre. Vi tog lite paus, började klura på om något var fel. Hade han ont? Vårt allra sista jaktprov fick jag bryta då han till slut vägrade gå ut i vattnet. Han exploderade i frustration, i ljud. Han försökte länge, men där sa det stopp. Min pojke, som alltid älskat att simma, bada, ja till och med dyka. Förra sommaren ville han bara bada nära land. Simmade han ut till mig, om så bara några meter blev blicken åter stirrig och tekniken helt fel. Han har ju haft problem med sin rygg, det förstod vi till slut, och jag har helt förlikat mig med att några prov eller tävlingar blir det inte mer. Men jag har verkligen sörjt hans glada baddagar. Men så nu har det hänt något. Han hoppar i från bryggan, nästan som förr. Simmar med Elda utan oro. Vi tar det försiktigt, lagom är bäst. Men ändå, Birk har badat. Han har simmat en varm sommardag. Nästan som förr. #eldflammansbirkborkason
