Det blev inte som jag önskat, drömt och hoppats.

Förra veckan var jag på Albano för att röntga Elda. Det känns redan som en evighet sedan.

Det blev inte som jag önskat. Inte vad jag drömt om och hoppats på.

Elda har pålagringar på båda armbågarna. Vi såg det redan då. Idag fick vi SKK’s bedömning. Grad 2. Att det kunde varit värre är en klen tröst just nu.

Luften gick ur mig. Vi hade tänkt starta i lydnaden nu närmsta veckorna. Siktade mot start på b-prov till hösten. Tittade på fler working test att anmäla till. Avancera. Vidare, framåt.

Nu undrar jag vad jag ska göra, hur jag ska tänka. Inte nog med att aveln skiter sig. Det antar jag är smällar man som uppfödare får ta. Men det är också allt det andra. Måendet. Hälsan. Det allra viktigaste. Och min pärla till tjej som jag sett så fram emot att tävla till högre nivå. Hon har så många fina egenskaper. Men frågorna är ofrånkomliga. Kommer hon att hålla? Till vilket pris ska vi jaga resultat och framgång? Kommer hon må bra? Ska vi ständigt analysera eventuell stelhet, hälta?

Veterinären frågade mig om hon varit halt. Jag önskar jag kunde säga nej. Men förra året hade hon en rätt lång period med diffusa hältor fram. Bara någon vecka innan röntgen körde vi lite tuffare träning och fys och jag sa till Aron att hon såg halt och stel ut när vi kom hem.

Jag förstår att alla hundar inte kommer bli lämpligt avelsmaterial. Men här står vi nu, med tre hundar och en uppfödning med oviss framtid. Vi har alternativ, det finns andra hundar. Men tankarna snurrar.

Vi hade bestämt oss. Tre hundar är alldeles tillräckligt. Jag vill hinna med var och en av dem. Ge dem egen tid, ge dem engagemang och kärlek. Jag tror mitt hjärta rymmer hur många hundar som helst. Men vårt liv gör det inte. Jag vill inte ha en stor flock där du och du och du ersätts med ni. Vi vill kunna inkludera var och en av dem. Ta med dem, vara med dem.

Kanske får vi tänka om. En till hund. För vi hade ju också hoppats och drömt om en egen tik att använda i avel. Men det får komma sen, i så fall.

Elda är en fantastisk tjej. Aveln är sekundärt. De större frågorna återstår. Vilket liv ska vi erbjuda henne? Jag vet att vi kan ge henne en härlig tillvaro, en meningsfull vardag. Men är det moraliskt försvarbart att köra en hund in i smärtans land? Ni är många nu som skriver det. Kör på med träning och tävling så länge hon håller. Det betyder ju delvis att jag går mot bättre vetande och utsätter henne för belastning som kommer att ge henne besvär. Som gör ont. Det blir inte en fråga om om, utan när. Åtminstone när vi pratar om den nivån av träning och tävling som jag har tänkt mig. Och jag tror inte att man kommer till en magisk gräns där nog är nog utan gränserna är diffusa, luddiga. Samtidigt älskar hon att jobba. Jag förstår hur ni tänker.

Så många frågor och än så länge inga svar.

Det finns kanske inte rätt och fel.

Nu är orden slut, för nu.

En reaktion till “Det blev inte som jag önskat, drömt och hoppats.

  1. Lider med er. Mycket att ta in och tänka över, omvärdera när sådana resultat kommer in. Hade själv en hund med AD 2 (medel på den tiden). Som tur var (om man kan kalla det det) så var han en sällskapshund som var tänkt att få ett aktivt liv men inte inom någon tävlingsform eller jaktarbete. Så det är ju inte samma våndor som för en uppfödare och någon med tävlingsambitioner. Men det i grunden, att man vill kunna ge hunden ett fint och så smärtfritt liv så länge som möjligt. Det är ju gemensamt för alla mattar och hussar förhoppningsvis.
    Hoppas verkligen ni hittar en balans som känns bra, en lösning som känns så rätt som möjligt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s