Tänk, att natten till igår föddes vår 7:e valpkull. Vi assisterade lite när första valpen kom men Eira visade snabbt att hon hade koll på läget. Jag fascineras så oerhört av deras starka instinkter, av det så väldigt naturliga i ett djurs födande. Denna gången hade vi med Malin som stundvis höll i kameran och det är så kul att ha dessa ögonblicksbilder att se tillbaka på.
Redan natten innan kände vi på oss att något var på gång. Eira hässjade lite och bäddade i lådan. På morgonen hade tempen dippat och som vanligt gick timmarna och dagen passerade över i kväll och så småningom också i natt och då, ja då liksom nästan alla andra gånger, var det dags. Vi satt där på golvet och pratade, jag och Malin. Hon hade kommit nån timme innan och vi hade precis bara konstaterat att nog skulle vi allt försöka vila lite åtminstone, för än verkade det inte riktigt vara dags, så satte krystvärkarna igång. Efter en timme var den första valpen ute. En flicka. Hannas flicka. Ja, för en av mina bästa och äldsta hundkompisar har önskat en tik och det var givet att om det så bara blev en enda, så skulle den gå till henne.
Sen flöt allt på väldigt bra. Stora, starka valpar föddes. Men så kom en liten en och han slank ut nästan helt utan kraft från värkar och så låg han där och jag kände direkt när jag tog honom i min hand att det här var inte bra. Han var så väldigt liten och helt utan liv. En liten ängel på inte ens 200 gram.
Men sen kom nya krystvärkar och inombords snurrade en ramsa att snälla rara gode gud låt den leva. Och det gjorde han! En stor valp föddes och så var de till slut 5 stycken syskon, 2 tikar och 3 hanar.
Foto: Malin Wijk
Den här valpningen blev lite annorlunda för oss, för nu finns ju Lennon i vår familj. Att ha en bebis som vaknar väldigt ofta på nättaerna och helst av allt tröstas via amning var lite av en utmaning, för jag visste ju att just den här natten behövde jag ha allt mitt fokus på Eira och det som skedde i den där lådan. Men vet ni, det gick så bra. Jag kunde smita in i sovrummet och mata honom i en lugn stund och Aron vaggade honom därefter i selen.
Och så mitt i allt behövde Lennon en ny blöja och han skrek och skrek men sen vaknade han till lite mer ordentligt och blev tyst och blicken for runt i rummet. Sitt livs första valpning. Något väldigt speciellt.
Nu ska vi landa lite i de här livets allra första dagar.