Jag skulle vilja lyfta det här med att förlora sin bästa vän.
De flesta av oss som har hundar har någon gång varit med om det. Och det är fruktansvärt. Hemskt, svart.
Jag har förlorat två fyrbenta vänner. Den första gången kom det som en chock, det var ett akut och väldigt snabbt förlopp. Jag minns fortfarande hur jag berättade på idrottslektionen i skolan – att nu var Timmy död. Det gick inte att greppa. Han var ensam hund i familjen och tomheten, ja tomheten var oändlig och märklig. Hur hans hörna i hallen helt plötsligt var utan hans bädd. Hur det inte gick att förstå vad som skulle kunna passa där istället. Hur djupt vissa vanor satt, att lägga undan rester eller tänka att nu är det matdags, finns det vatten i skålen är det inte dags för kvällsrastning och plats i bilen och en hund på grushögen i solen på landet.
Den andra gången förlorade jag min vackra schäfervän. Fiddeli. Det var ett långsamt, plågsamt förlopp. Hon mådde inte bra men att ta beslutet kändes omöjligt, otänkbart helt osannolikt och orimligt. Ska jag? Bestämma över liv och död? Jag hade turen att träffa en veterinär som kunde hjälpa mig, guida mig och ge mig stödet, hjälpen och ta en del av beslutet med och åt mig. Jag är evigt tacksam.
Sorgen var ofattbar och stor. Kändes som att den aldrig skulle ta slut. Saknaden var stor, men tomrummet mindre för där fanns två andra hundar vid min sida. Att lägga undan rester eller tänka nu är det matdags, finns det vatten i skålen är det inte dags för kvällsrastning och plats i bilen och en hund på grushögen i solen på landet. Var kvar. Allt var kvar och på ett sätt alldeles som innan.
Första gången förlorade vi en identitet som hundfamilj. Andra gången förlorade jag inte det. Det var lättare tack vare det. Ändå – hopplöst svårt och nattsvart. Men det blir bättre.
—————————————————————————
2011-11-13
Sista natten med världens vackraste schäferflicka, med min Fina Fiddeli. Vi ligger i sängen, Rosanna är här som stöd och det krossar mitt hjärta och ändå snuddar jag bara vid det, landar lätt vid tanken för att sen lyfta därifrån. Man kan inte, det går inte.
Du och jag, jag och du. Du är den bästa!
Jag släpper dig nu, min vackra vän.
eldflammanskennel.se 
Aldrig aldrig aldrig tänker jag utsätta mej för det igen, det som du gick igenom med Timmy, been there done that. Det är så oerhört plågsamt ändå när en älskad hund försvinner, blir det sen helt tomt så blir hela livet helt tomt. Jag vet att det är mitt ansvar, jag vet att jag måste ta beslutet och jag gjorde det senast 28 september när min älskade Titus inte fick vakna efter en undersökning utan bara fortsätta sova. Jag kunde inte ens glädja mej riktigt när jag var och tittade på min valp, när jag fick den killen jag ville ha trots en fulltecknade kull, när han kom hem. Först nu sen någon månad tillbaka njuter jag fullt ut av Mysak. Att det fanns två fina goldenkillar kvar här hemma var en tröst, men inte tillräckligt.
Bilden på Fina Fideli och Birk är en av de finast jag vet!
GillaGilla