Kategori: Kenneln

Att syssla med hundsport kräver både ett visst mått av tur som av skicklighet. Tur som i att ha en hund som gillar arbete och som ställer upp på träning med engagemang och lust. Och visst kan vi välja raser som har detta med sig genetiskt, mer eller mindre. Det är ju rasavelns stora fördel. Vi kan även försöka välja rätt valp och ibland prickar vi rätt, det vi ser hos den lilla valpen återkommer även hos den vuxna hunden. Men att utvärdera potential hos en några veckor gammal valp sätter sina begränsningar, det förstår de flesta. Miljö och relationer sätter stora spår genom livet och individer förändras. Det är inget konstigt med det. 

Jag och Linda skrattar ofta åt hur vi talade om Stella som valp. Hur tuff hon faktiskt var och hur jag tvekade på om det var rätt valp för Linda. Hur vi till slut bestämde att jag inte kunde motstå denna lilla tjej som ju skulle bli kennelns framtid. Rymmaren. Den som trängde sig genom grindar och galler och klättrade och var vaken och jobbig när alla andra sov. Hur jag till slut sa: du måste ta henne, jag lovar att jag hjälper dig.

Och hur Stella sedan blev den enklaste goldentjej jag vet. 

Ibland förundras jag över hur stor tilltro människor sätter till aveln. Och jag tror att man missar stora delar om man tror att en individ bara är sina gener. 
Lägg inte hela din tilltro till varifrån du köper din hund. Från vilka linjer eller hur många tävlingar släktingarna vunnit. Lägg delar däri och lägg sedan resten i dig själv. I ditt arbete. 

Jag funderar mycket på hur jag ska förvalta flockens nästa lilla medlem. Vilka problem har återkommit i mina tidigare hundar och hur har jag hanterat dem? Vad kan jag göra annorlunda? Och på samma sätt: vilka bitar har jag lyckats med? Var har vi haft våra styrkor?

Man kan inte köpa framgång nej. Du måste själv göra jobbet med din hund. Du måste förvalta och styra er utveckling. Du måste guida och problemlösa. Och det svåra är att du inte vet innan vad som kommer bli era svårigheter. Du måste vara lyhörd och flexibel. Lyckas du är du kompetent. Du är skicklig. 

Och precis som att din hund förändras, förändras du.

Jag vill inte ta ifrån mig själv eller mina uppfödarkollegor erkännandet för vårt arbete med att få fram det där engagemanget och den där lusten i våra hundar. Visst har vi en del i det. Men jag vill påminna om att det är en del.

Ja, den här våren har kantats av några tråkiga nyheter för kenneln. Det gäller Cocktail-kullen och deras HD-resultat.

Först var det Ina som fick C på sina höfter. Det betydde att 100 % friska leder inte längre existerade i kenneln. Kändes helt okej ändå, ett C är ju inte hela världen. Sen kom Charlies resultat: D-höfter. Vi blev chockade, ledsna. Det är ingen nyhet att vår ras är en drabbad ras, och någon gång blir det ju såhär. Förr eller senare, för alla uppfödare. Men det kändes extra tråkigt att det var just Charlie, som också haft oturen att drabbas av entropion (inåtrullade ögonlock) som han behövt opereras för flera gånger. När brevet från SKK kom visade det sig att ena höften var fri (B), vilket någonstans kändes lite bättre.Sist ut i kullen var Nalle och vi höll tummar för bättre resultat. Tyvärr hjälpte inte det och faktum kvarstod: Nalle fick också D (C på den ena).

Det här skapar huvudbry. Trots friska föräldrar och släktingar slår det ibland så fel. Det genetiska lotteriet, eller vad man ska kalla det. Kombinationer som inte slår väl ut.

Vi hoppas att dessa Eldflammor får hålla och må bra i sina höfter i många år, trots HD. Ingen av pojkarna verkar ha några bekymmer alls i dagsläget. Med noggrannhet avseende vikt och muskler tror jag att man kommer riktigt långt.

Vi är också glada att alla har friska armbågar!

Som att det inte var nog kom sedan en annan tråkig nyhet. My från Beatleskullen fick en cancertumör. Som tur var hittade matte den tidigt och operationen var lyckad. Vi hoppas verkligen att det inte blir någon vidare spridning, utan att hon får vara frisk i många år till.

Det här med att föda upp hundar alltså, ibland är det lite av en berg och dalbana. Jag tror alla som läser här inne vet hur mycket jag värderar hälsa. Den är A och O. Och det är jätteviktigt att vi pratar om den. Vitt och brett och öppet. Det ligger ingen prestige i om en hund blir sjuk. Det är bara oerhört tråkigt. För hunden, för matte och/eller husse. För uppfödaren. Men vi gör alla vårt bästa.

Det är helt nytt för mig att vara hanhundsägaren. Att vara matte till pappahunden. Birk väntar valpar med två olika tikar, Vinna och Mynta. De är båda konstaterat dräktiga och tiden flyger fram. För när man inte själv är den som ska förbereda för valparna, utan står vid sidan av, ja då går det verkligen undan. En dräktighet hos hund är ju egentligen väldigt kort. Men det känns aldrig så när man väntar egna valpar. Då är väntan lång och långsam och man längtar något oerhört till dagen man äntligen får träffa de små. Ofta ligger det ju år och månader bakom med planer, funderingar, letande av hanhund, att träffa intressenter/ potentiella köpare och så vidare. Nu – en helt annan historia.

Jag bestämde mig för länge sen hur jag skulle vara i denna roll. Hur mycket ansvar jag vill ta, som jag tycker att man bör ta för den avel som blir resultatet. För hur jag önskar att parningar går till och hur jag förhåller mig till dessa valpar. Valpar som ju inte ingår i Eldflammans, men någonstans på ett sätt ändå gör. Det är också delvis därför som jag sagt nej till andra förfrågningar, för jag tar det inte helt lättvindigt.

Jag vet att ni är många som läser här som står på kö för Birks barn. Som hoppas och längtar. Jag vill att ni ska veta att vi finns här, och vi vill gärna följa dessa små i livet, vi också. Men det är helt upp till er. Och nu, innan de är födda, är ni hemskt välkomna med frågor och funderingar så ska jag svara så gott jag bara kan. Jag vet själv hur nyfiken man kan vara.