Foto: Malin Wijk
Kategori: Uncategorized
Favoriter i repris: Astridkullen
Om val av avelshanar
Hade ett trevligt samtal igår med en uppfödarkollega och det är alltid intressant. Ibland fastnar nog vi uppfödare i vår egen lilla bubbla och val man gör känns så självklara att man inte alltid lyfter och förklarar varför och hur man tänker. Det är jättekul att diskutera med andra! Det ger också inspiration att dela med sig här.
Ibland känns det nog som att våra tankar och planer kan ligga på en rätt nördig nivå, och man tänker inte att valpköpare i sig har samma intresse för linjer och så vidare. Men vi ska inte underskatta våra köpares kunskap heller. Det finns så oerhört många sätt att ta reda på information om hundar nu. Hunddata, Avelsdata, SBK Tävling, Youtube, hemsidor, Facebook, tävlingar och prov och så vidare och så vidare.
Jag tror också att man i hundvärlden ofta är lite dåliga på öppna dialoger, öppen kritik och svar på denna. Det mesta kommer fram på omvägar. Jag är väldigt förskonad från elaka rykten eller ifrågasättanden (vad jag vet).
Men en fråga som dykt upp, mer eller mindre på direkt väg och som jag gärna öppet vill svara på är:
Varför har jag nästan enbart använt ”kändishanar”?
Det här är rätt kul, för jag har inte tänkt på det så. Jag gillar inte matadoravel. Jag tycker att hanar ska utvärderas efter sina första kullar i precis samma utsträckning som med tikar. I vår avel på en tik blir det oftast en naturlig paus för återhämtning vilket ger tid för att se vad det blir av avkommorna innan vi tar en ny kull.
De hanar jag har använt har inte varit välanvända när jag gjort mina förfrågningar. Odin hade två kullar när vi träffades första gången, och jag måste ge AnneCharlotte en eloge för att hon var noggrann med att hon ville utvärdera dessa. Filur hade en kull så han går väl inte in under ”kändishane”. Baccus hade också en kull men när jag började kika på honom från första början var han inte pappa. Fido hade heller inga avkommor när jag och Lisa först pratade om honom och Ronja. Sen ville det sig inte första gången vi försökte, så Fido hann bli pappa till ett gäng innan vi kunde prova på nytt – den gången med bättre resultat.
Givetvis är det tryggt för uppfödare att använda hanar i aveln som har utvärderade kullar och bollen kommer rätt snabbt i rullning efter några kullar. Jag tycker inte att det är fel, men givetvis är det bra för rasen att även använda nya hanar. Ett sätt är också att sprida användandet utanför Sverige, något som blir allt vanligare och som är bra för rasen.
Men det betyder inte att man varje gång måste hitta något helt nytt, något oprövat. Varför jag ville använda Baccus till Glimmas sista kull var dels för att jag visste att Glimma och Odin lämnade en helt fantastisk kull med enorm arbetsvilja och god mentalitet, men också för att den kullen är helt och fullt frisk, det finns absolut ingenting som gått fel och de är fyra år nu (om några dagar). Det är faktiskt inte helt vanligt. Det var också för att Baccus kom med något nytt, han är från Belgien och man får inte glömma att bakom varje hund finns två föräldar, inte inbart en pappahund.
Vi har alla (förhoppningsvis) samma mål med aveln, friska och trevliga hundar. Vad vi känner är trevligt och exakt hur mycket motor eller vilken typ vi strävar efter handlar i mångt och mycket om personliga preferenser, och det är inte fel. Det är väl toppen för valpköpare som kan hitta en uppfödare som gillar samma typ som en själv.
Avel är inte lätt. Jag skulle inte kalla det en konst, utan ett hårt arbete. Ibland gör man chansningar och ibland väljer man säkra kort.
När jag väljer en hane har jag några grundkrav:
Jag vill träffa hunden och jag vill självfallet gilla det jag ser när jag träffar den.
Jag vill att den ska vara frisk.
Jag vill inte använda en hane med alltför många kullar, för jag tror inte att det gynnar vår ras. Vad hanhundsägaren gör efter att jag använt den kan inte jag stå för, det är inget jag kontrollerar.
Jag vill att den tillför något som jag tror gynnar min kombination, både linjemässigt men givetvis också egenskapsmässigt.
Jag vill alltid prata med uppfödaren som fött upp hanhunden, då det är denna person som vet mest om hela kullen som hanen kommer ur. Det här är något som jag är förvånad över att alla inte gör. För mig är det självklart att ha kontakt både med föraren/ ägaren samt uppfödaren.
Jag vill inte ha för hög inavelsgrad, och om jag väljer en kombination som blir lite närmare vill jag gå ut till något annat i nästa led (t.ex. Glimma-Odin, Ronja-Fido.) Jag tror inte på linjeavel. För dig som ifrågasätter det rekommenderar jag en kurs i genetik. SLU har en bra: Hund- avel, utfodring och hälsa.
Det finns givetvis mer att berätta. Det gör det nästan alltid. Och jag berättar gärna. Ställ bara frågan. Det är kul och lärorikt med diskussioner!
Herr och Fru
Glimma och Filur
Fotograf: Malin Wijk
Den där om att ha en stor och fin valphage
Den här hagen köpte jag för några år sedan och skrev då nedanstående inlägg. Vi provade faktiskt spån och blev fast! Det är så mycket lättare att städa, att slänga, det håller sig rent och det luktar gott med spån. Att fällar och filtar blir fulla med spån kan vi stå ut med.
Precis som många andra uppfödare har jag tidigare använt mig av tidningar, kompostgaller med buntband, vaxduk, mopp och städat mig smått galen under mina valpveckor. Återbruket i Enköping har varit ett alldeles för välbesökt ställe för att dumpa de oansenliga mängder nedkissade och nedbajsade tidningar som ett gäng så söta valpar helt ofattbart kan skapa.
Nu testar vi lite nytt.
Jag har investerat i en ordentlig hage som ser ut såhär:
Mycket nöjd!
Den står stadigt och är lätt att bygga som man vill.
Jag köpte till extra sektioner för att få den större. Ni är flera som frågat var jag köpt den. Hagen finns hos LS Produkter. Det som jag skulle ändra på om jag fick är grinden. Den kunde varit öppningsbar bara i övre halvan så kan tiken hoppa in/ ut ur hagen, men valparna stanna kvar (underlättar). Nu är min tanke att sätta ett halvt kompostgaller eller en skiva för så att det blir lagom hopphöjd och rymningssäkert. Detta med att kunna stänga in valparna vissa stunder kan vara väldigt skönt och känns tryggt om man behöver åka iväg en stund eller två.
För att skydda golvet har jag lagt en ganska rejäl våtrumsmatta.
Jag har hört väldigt mycket gott om att använda spån eller liknande istället för tidningar och jag funderar på att ge det ett försök.
Känns som att det kan bli renare!
Hur man lär en gammal man att sitta
Välkommen
Kom in
Varsågod och sitt
Här kan du sitta
Jag sätter mig här så kan du sitta där
Slå dig ner du
Om vi sätter oss och pratar lite först
Jackan kan du hänga där
Ja, ja du kan även sitta där på britsen
Okej, vad bra, då börjar vi!
Scenario med en patient i mitt behandlingsrum på jobbet.
Pratar vi likadant till våra hundar, och varför eller varför inte?
Den där om att ha en bästa vän
Idag är en sådan dag då hjärtat bara svämmar över av lycka över att få ha en hund som Glimma.
Glimma som kryper tätt intill och sover tryggt och lugnt. Som vaknar och viftar på svansen som ingen annan kan. Och jag minns den gången jag lät någon frisera hennes svans och tyckte hon såg stympad ut i månader för att aldrig låta en sax komma nära någonsin igen.
Glimma som springer bredvid cykeln med den där fina svansen i vädret och pigg blick, trots gråvita strån runt ögon och nos.
Som springer backintervaller med mig och avslutar varje med att pussas och leka. 10 vändor blir till 10 pussar och några extra ändå.
Glimma som aldrig skulle göra något annat än springa hela backen med mig och hoppa lite extra av glädje att idag är det bara hon och jag. Glimma som snabbt förstår vilken stolpe det är man ska runda för att sen springa upp igen – för den där Glimma hon är smart.
Glimma som inget hellre vill än att bära saker ur matkassen på väg från affären och som trippar fram med en påse tomater med stolthet och fast grepp. Hon skulle aldrig tappa – aldrig.
Och som när vi kommer hem svarar på frågan vill du ha mat, är du hungrig? med att trampa tramp tramp tramp, hämta sin skål och sluka sin mat på sisådär två sekunder.
Att svara på frågan: varför föder en upp hundar?
2014-10-28
Ja ni, här tickar dagarna på. Vi, liksom valpintressenterna, räknar ned.
Vi längtar såklart vansinnigt till valptiden. Jag har en väldig tur som arbetar så fritt som jag gör och kan ta den här tiden till detta. Visst behöver även den här flocken och vi tvåbenta pussla lite för att få ihop det, men det är så väldigt värt det.
Ibland frågar personer varför jag gör det här, varför jag föder upp hundar. Och ja, det slår mig, att det har jag faktiskt inte skrivit här. Jag menar, liksom många andra hunduppfödare, har jag skrivit vad målet med min uppfödning är. Jag har nog någonstans skrivit att jag älskar det. Och jag har skrivit hur jag tänker kring egenskaper, träning och tävling, hälsa och ohälsa. Jag har skrivit vad för typ av hundar som jag förmedlar.
Men varför föder jag upp hundar för att sedan sälja dem?
Jag kan komma på oändligt många skäl. Men någonstans bottnar allt i kärlek. Kärlek och ren och sann glädje. Jag menar, vem kan inte må sådär bra när man ser något sånt här:
eller det här:
eller detta:
Jag har ynnesten att få leva ett liv med några fyrbenta som varit och är mina bästa vänner. Idag sa en kollega till mig att hennes son drömt om en hund så länge hon kan minnas. När han var två år hade han sin första hundkontakt och det var kärlek vid första ögonkastet. Sedan det var han fast. Det står på önskelistan på varje födelsedag, varje jul. Hon sa att hon önskar att hon en dag ska kunna uppfylla hans önskan.
Och någonstans är det ju faktiskt därför. Just detta. Jag uppfyller människors önskan om en bästa vän. Jag ger dem det finaste de någonsin kunnat köpa för pengar. Jag ger dem ett redskap att utöva ett intresse, ibland gammalt och ibland helt nytt. Jag säkrar deras promenader för, förhoppningsvis, minst tio år framåt. Rena rama hälsoboosten! Jag försöker såklart ge dem det allra bästa också. Så som jag anser att det bästa är. Och ja, där kommer avelsbiten, planeringen och utvärderingen in i bilden. Men det är ju inte det arbetet i sig som gjort att jag valt att föda upp hundar från allra första början. Varför jag valt att föda upp hundar är för att jag älskar dem och för att andra kommer att älska som jag. Och det, ja det är ju inte en dum anledning det.
En serie om de valpkullar vi haft, del 5
När Ronjas valpar var några veckor dök det upp en efterlysning i sociala medier. En amma behövdes och det var bråttom! Vi fick tre extra små welshkillar att pyssla om och det var en fantastisk upplevelse.
Att ställa upp när det krisar!
2014-12-12
Ja, som ni förstod fick vi tre små extra valpar att ta hand om. Det är tre fina welshkillar på snart 2 veckor. Deras mamma lever, men kan inte ta hand om dem. Hon fick livmoderinflammation och las in akut för en vecka sedan. Nu är hon hemma igen, opererad. Hon verkar må bra, efter omständigheterna.
I lördags kom tre av kullens nio valpar till oss. De andra är hos två olika tikar.
Ronja tog sig an de små direkt, men visst har hon lite svårt att förstå att dessa behöver mat ungefär hela tiden. Jag har satt klocka på nätterna för att gå upp och se till att de får dia. Nu har Cocktail-gänget börjat äta lite vanlig mat, vilket underlättar.
I onsdags kom Elina på besök och ställde upp som hund- och valpvakt på eftermiddagen när jag var inne på jobbet en sväng. Vilken matte mammahund har!
Nu ser jag fram emot helg med lite besök från valpköpare och vänner.
En serie om de valpkullar vi haft, del 4
Eftersom jag inte kan importera gamla bloggen hit så koperar jag över sådant som kan vara roligt att gå tillbaka och läsa om. Här kommer sista delen av fyra om valpningarna! Denna gång när Danskullen föddes.
VÄLKOMMEN DANS-KULLEN!
2015-03-15
Inatt födde Glimma 5 valpar, 4 levde och en liten ängel.
Vi har tre killar och en tjej och detta är vår fjärde kull, vår D-kull som kommer att namngivas efter Danstema.
Glimma och valparna mår bra och jag kommer höra av mig till er som står på intresselistan snart för besked!
Fler uppdateringar och bilder finns på Facebooksidan.
En serie om de valpkullar vi haft, del 3
Eftersom jag inte kan importera gamla bloggen hit så koperar jag över sådant som kan vara roligt att gå tillbaka och läsa om. Här kommer tredje delen av fyra om valpningarna! Denna gång om Cocktailkullens ankomst.
VÄLKOMMEN COCKTAIL-GÄNGET!
2014-11-19
Igår kväll drog den igång – valpningen.
Tempen gick upp och ned lite för att sen sjunka och sen stiga. Skolboksexempel, sånt har aldrig Glimma ägnat sig åt. Hon brukar nöja sig med att sova sista natten under sängen. Fråga mig inte hur hon ryms där, högdräktig och allt.
Åter till Ronja, som har varit och är en riktig pärla! Hon har varit en kämpe och är en oerhört duktig mamma!
Elina kom hit precis lagom till första valpen och hon har också varit en pärla och deltagit precis så som jag ville. Aron har varit en pärla, Birk och Glimma har varit två pärlor.
Jag är så tacksam för att allt gick bra! Ronja kan röra sig normalt nu, så det råder inga tvivel om att det var valparna som tryckte på.
Och i valplådan ligger nu 6 ljuvliga små valpar. 4 killar och 2 tjejer. Jag har spenderat förmiddagen med att dela ut valpbesked. Känner mig som jultomten eller något. Tråkigare när det inte finns en valp att erbjuda men sånt är livet ibland, vi hoppas på bättre lycka för er nästa gång istället!
Tikarna går ut som fodertikar, en åt mig och en åt Lisa. Sicken tur att det i alla fall blev två!
Nu ska jag bara njuta! Och kanske sova lite, vi höll på till strax efter fyra och gick upp innan åtta igen. Jag applåderar Aron och Elina som åkte till jobb respektive skola imorse.
En serie om de valpkullar vi haft, del 2
Eftersom jag inte kan importera gamla bloggen hit så koperar jag över sådant som kan vara roligt att gå tillbaka och läsa om. Här kommer andra delen av fyra om valpningarna! Denna gång om Beatleskullens ankomst.
Here comes the sun
2012-11-01
Igår vid 20-tiden började det hända saker, och imorse kl 06.44 kom den första Eldflamman ut.
2 stycken ute än så länge, en tjej & en kille.
Fortsättning följer.
8.54 Det har gått undan, 5 stycken ute varav 3 tjejer. En var stilla när hon kom ut och min första reaktion var bara Åh nej och ett tungt hjärta, men hon kom igång med lite skrubb, slick från mammahund och mat!
Nu laddar G med lite vila och blodpudding och så hoppas vi att de sista 2 kommer ut lika fint som dessa.
6 ute- en till tjej blev det.
Sista rycket nu. Och Glimma är fantastisk! Så lugn och fin och duktig med valparna.
11.40 Ja, Kikki du fick rätt! 5-2 fast denna gång omvända ordningen med 5 tjejer.
Nu har vi bäddat rent, duschat av mammahund och gett henne en god måltid, bäddat in bäddsoffan i vardagsrummet som var vår sovplats inatt (fast vi sov inte mycket), nu har vi vinkat av husse till jobbet och jag sitter i soffan och njuter av valppip och smaskande, runda magar och friska, fina, pigga bebisar! Hurra!
En serie om de valpkullar vi haft, del 1
Eftersom jag inte kan importera gamla bloggen hit så koperar jag över sådant som kan vara roligt att gå tillbaka och läsa om. Här kommer första delen av fyra om valpningarna! Denna gång om Astrid Lindgren-kullen.
Gangstergänget har anlänt!
2011-04-22
Igår/ inatt kom 7 underbara gangstrar till världen!
Tempen sjönk onsdag kväll och natten till torsdag sov Glimma under sängen hela natten (vet inte hur hon fick plats där med magen). På morgonen var hon lite skakig och ville mest vara i valplådan.
Dagen och timmarna gick och det var en seg väntan. Glimma spenderade den mesta tiden med att vara i valplådan eller korta rastningar på tomten.
När kvällen kom började det kännas som att det hände lite mer, så då ringde jag hit Leena som lovat att hjälpa till vid valpningen. Leena var här ett par timmar men inget hände och vi såg inte skymten av några krystvärkar så vi antog att det fortfarande inte var riktigt dags än. Leena trodde att det antingen skulle hända under natten eller nästa dag. Men tji fick vi, Leena hann inte mer än hem och stänga hönsluckan innan jag fick ringa hit henne igen för då var första valpen på g och den kom snabbt. En hane!
Sen flöt allting på, mellan 30-60 minuter mellan valparna och resultatet blev 5 hanar och 2 tikar. Glimma har varit oerhört lugn och skött allt fantastiskt bra. Valparna ligger på mellan 430 g (minsta tiken) och 562 g (största hanen).
Tyvärr är internet rätt segt här på landet så bilder tar tid att ladda upp, men under dagen hoppas jag kunna få upp några.
Om detaljer i apporteringsarbete och progression i träning
Ibland när jag tränar med personer som bara tränar apportering och ingen annan hundsport så tycker de att jag gör rätt svårt rätt snabbt.
Jag tror att det här är en effekt av att jag kommer från en annan hundsport från början och där tänker man progression tidigt. Om hundra delar skapar ett helt moment så ska vi träna varje del med cirka tre lyckade repetitioner innan vi avancerar. Tre, inte tjugo eller femtio.
Jag tycker att man kan se att apporteringsträning ibland handlar väldigt (för) lite om de hundra delarna utan snarare om tio delar, där vi kör väldigt många repetitioner på varje del. Inte tre, utan snarare tjugo.
Det är viktigt att grunda, men det är också viktigt att våga avancera. Att ha en planering.
Om vi inte tränar för att underhålla, utan för att utveckla så måste stegring finnas med i tanken.
Jag vill dra ett exempel som jag hör väldigt ofta.
Påstående: Kasta aldrig dummies till valpar eller unghundar. Jobba aldrig med markeringar. Du kommer få en stressad hund som piper eller knallar.
Ok, våra jaktprov innehåller markeringar. På nybörjarproven så består hälften av arbetet av markeringar. Varför skulle vi inte träna detta tidigt med våra hundar? Det låter helt omvänt för mig. Jag tror visst att vi ska träna det, men ta ner det i små delar. Tänk hundra delar, tre repetitioner på varje. Varje del har ett syfte.
Man kan dela i det i tio block där varje block består av tio övningar. För mig känns det inte svårt att tänka såhär, för jag har alltid petat i detaljer. Men för någon som tränar apportering genom att gå ut och kasta lite hur som i skogen så kan hundra övningar för att få en markering kännas väldigt omständigt.
Om man tänker de första blocken så handlar de i mångt och mycket om grundfärdigheter, exempelvis självkontroll, förväntansplacering, det kan färdighetsmässigt handla om gripande, hållande, inlämning. Progressionen kan handla om utökad självkontroll, minnesträning, fart eller annat.
Jag förbjuder inte mina valpköpare att kasta till sina hundar. Varför inte börja med det svåra tidigt och lägga grunden för vad vi förväntar oss av hunden? Det är att nedvärdera våra egna färdigheter som hundtränare att säga att kast per automatik ger en hund utan självkontroll. Bättre än så kan vi väl?
Träna kast men tänk på hur du vill att ditt slutresultat ska se ut. Jobba med var förväntan ligger och på vilken nivå du tillåter den. Jobba med vad man gör av sin förväntan.
Jobba med allmänlydnaden och relationen till din hund. Det är oftast där det brister, inte övningarna i sig.
Jag jobbar jättemycket med externbelöningar och riktningsändringar, både i jaktträning och i lydnadsträning. Mina externbelöningar kan bestå av en skål gotte eller en markering. Jag vill att hundarna jobbar för att få det som de vill ha. Det är samma princip som att valpen ska kunna hålla en sak i munnen fast, eller just för att, jag har en godis framför nosen.
Avel, hälsa och hud
Det är något som jag vill lyfta som det alldeles för sällan pratas öppet om.
Hudbesvär hos jaktgoldens har blivit ganska vanligt. Tyvärr är det himla svårt att hitta (korrekt) information om drabbade linjer och individer. Varför är det så?
Lägger uppfödare för stor prestige i att avla fram perfekta hundar?
Man ska ha klart för sig att avel är mycket planering, men också vissa risktaganden och chanser. Den perfekta hunden existerar inte. Inte den perfekta människan heller.
Vi vill avla på mentalt stabila hundar– just den biten tycker jag inte är så svår på just golden, det finns inte så mycket rädslor, reservationer, skärpa eller liknande. Inte som när jag en gång i tiden cirkulerade i schäfervärlden.
Men sen vill vi också ha en bra arbetshund. Lagom med motor, och detta är såklart en smaksak. Det finns ingen individ som passar precis alla tränare. Vi tränar olika och håller på med olika hundsporter. Jag föredrar lite fartigare hundar, eftersom jag brinner för annat än bara jakt och apportering. Jag vill att mina hundar ska kunna jobba med allt: apportera, träna lydnad, drag, uppletanden, bli tjänstehundar och så vidare. Detta är såklart en utmaning, för egenskaper som ger en bra apportör ger inte en bra lydnadshund och tvärtom. Men man får försöka hitta en balans som känns okej. Själv lägger jag hellre lite mer tid på att dämpa en hund än att behöva dra upp den.
Sist och absolut inte minst, utan detta kommer egentligen först: Vi vill ha friska hundar! Vad tittar man då på? Ja, på SKK avelsdata kan vi se HD/AD- resultat, vi kan snoka runt i linjer efter HD/AD och nu även använda index– ett värde du kan läsa mer om här.
Vi ögonlyser våra hundar och nu har folk även börjat gentesta dem för ögonsjukdomar. Jag har diskuterat detta med några olika veterinärer och uppfödare och jag är kluven till gentest. Jag är kluven till hur långt vi ska dra vissa saker för att helt missa andra. Det är bra att leta sjuka anlag och minska spridningen, det är det. Men när vi selekterar bort vissa anlag kommer vi även att selektera bort andra. Vi vet inte vad detta får för konsekvenser. Jag tycker gentest kan vara ett bra verktyg i väldigt spridda sjukdomar, annars kan jag tycka att det är överkurs.
Vi kan fortsatt titta efter inavelsgrad och denna bör vara låg, men kan i vissa fall bli högre. Ja, för det är ju inte en jättebred avelsbas vi har på just jaktgolden och vill man därutöver hålla sig till bara vissa linjer, t.ex kanadensiska eller engelska, eller något annat man fallit för, så blir det ännu svårare. Jag tror dock att de flesta som är något så när uppdaterade på modern forskning och genetik håller med om att inavel, även så kallad linjeavel, inte är att förespråka.
Men sen då, var hittar vi info om huden? En frisk kostym är ju himla viktigt. Jag har själv haft en hund, min kära schäfertik Fiddeli, som var allt annat än frisk i sin hud och det är först nu, men friska hundar i mitt hem som jag inser hur sjuk hon faktiskt var. Varje vår, sommar och höst var ett helvete med klåda, fukteksem, utslag över hela kroppen och bitande på tassar. Hundägare brukar vara ganska duktiga på att upptäcka sånt här. Förhoppningsvis hör de av sig till sin uppfödare, som i sin tur bör sprida ordet.
Men jag vet inte hur mycket rykten som går om kliande hundar, men många är de, och det är allt som oftast faktiskt och tyvärr inte uppfödaren som sprider det. Rykten tenderar ju också att ändras, byta skepnad och till slut bli till något det inte var. Så varför inte förekomma detta? Varför inte bara lägga in info om hudproblem på hemsidor, berätta för kullsyskons ägare, prata om det öppet, vitt och brett?
Två hundar ur min senaste kull har haft vissa besvär med sin hud. Det är inte helt klarlagt, och ingen är utredd, vilket såklart underlättar om de är. Men visar det sig att det handlar om allergier kommer jag berätta om det, garanterat. Det försöker jag göra redan nu, för även om besvären går över och det är lugnt, så ska det inte vara en hemlighet. Jag hoppas från hela mitt hjärta att det inte är eller blir något allvarligt, men faktum kvarstår: två valpar är inte fullt så friska som jag strävar efter. Ska jag skuldbelägga mig själv för detta? Självklart kan jag göra det. Borde selekterat hårdare, förekommit. Men ingen uppfödare kan förutspå allt. Och all avel innebär vissa risker. Man väljer bara vilka. Och ibland väljer man inte alls och det blir fantastiskt, men likväl ibland inte. Det enda man kan göra, det är att lära sig till nästa gång.
Ibland tror jag att uppfödare låser sig i sin avel. Man har en stamtik, behåller en valp, fortsätter sin avel. Ibland i många generationer. När det sen dyker upp ett större problem, vad det än må vara, som betyder att man egentligen borde börja utesluta individer, så hänger hela ens verksamhet på detta och det tar emot. Både känslomässigt och praktiskt. Man har svårt att kännas vid problemet och man skyfflar det under mattan.
Låt oss inte göra detta!
Kom igen, tillsammans kan vi jobba mot en frisk och sund ras, våra gyllenpälsade vänner förtjänar det! Låt oss vara lite osvenska och skryta om det som går bra och svära om det som går dåligt. Högt!
eldflammanskennel.se 