3 veckor sedan parning

Det verkar sannerligen som att Stella är dräktig! 3 veckor sedan parning och helgen inleddes med morgonillamående. Lite bredare om magen och spenarna är svullna.
John-Filip ska hjälpa oss med ett ultraljud om någon vecka. Vilken lyx detta med veterinärer i kenneln. Kan varmt rekommendera hans klinik Vetopia som ligger strax utanför Uppsala. Gå dit och hälsa från Eldflammans så får ni lite extra kärlek!

Dagens Stella:

Tack förresten för alla mail om valpintresse! Det är helt otroligt hur många ni är som vill ha en Eldflamma och vi tar det som en stor och fin komplimang! Jag vill dock poängtera att vi endast säljer till personer med tränings- och tävlingsintresse eller intresse av praktiskt arbete, och då menar vi tex jaktapportering eller räddning. Vi är priviligierade att ha er alla men det gör också att vi nu kan välja att sälja till personer som verkligen vill lägga tid på hundsport. Med allt det jobb som ligger bakom en valpkull; all meritering av föräldradjur, sökande efter lämplig hanhund, resor till denne och sedan allt jobb med att ha en valpkull: ja, då känns det motiverat att också ha lite förväntningar på hur resultatet, det vill säga valparna, förvaltas. 

Guldrumpor! 

Birdie Nam Nam DC’s Shot And Go

Jag vet att ni är nyfikna på vem Stellas kille är. 


Han heter Keano och här har ni hans stamtavla:


Lite av husse Christers ord om Keano:

Keano är en hund som älskar att jobba och det är väldigt roligt att jobba med honom för han bjuder på så många beteenden och så mycket glädje. Han går inte ner sig om han gör något fel utan mer kavlar upp armarna och kör på tills det blir rätt. Han har en tydlig av och på knapp. Fysiskt är han stark och älskar att följa med på cykel och joggingturer.  Keano är en mycket familjekär hund. Han är inte överdriven i kontakt/hälsning med nya hundar eller människor.

Han är skottfast och i övrigt en stabil kille med mycket ”will to plz”. Många säger att han utstrålar ett lugn vilket verkar ha lugnat en del hundar på exempelvis platsliggande. 

Keano har stort föremålsintresse, han apporterar gärna dummies oavsett storlek och älskar uppletande. Som ung fick han prova fågel och han hade inga problem med detta. Jag har valt att träna lydnad och bruks så jaktträning har bara varit lite på skoj när det blivit tillfälle. Kamplusten är väl utvecklad hos Keano och det är är nog den bästa belöningen han kan få.


Jag är så glad att jag fått använda Keano till Stella. De är ett superfint par och passar väldigt bra tillsammans. I många avseenden påminner de om varandra. De är båda två lättsamma, stabila och trevliga individer som ändå har stor motor och ett stort engagemang och driv i arbete. 

Keano har tävlat lydnadsklass 1 och 2 med förstapris och fina poäng och är godkänd i lägre klass spår. De ska tävla igen nu snart och då håller vi tummarna för uppflyttning!

Tack Christer och Anna för att ni sa ja, för all hjälp kring parningar och för att Stella fått komma och bo hos er!

Nu är det bara att hoppas, vänta och se!

Stella är parad!

Ja, ni kan ju gissa vad det här betyder… Love is in the air! Stella är parad! Mer info om hanhunden inom kort! Jag önskar uppdaterade intresseanmälningar på mailen från samtliga intressenter! 


Guess you see what this means…. Love is in the air! We hope for Eldflammans fifht litter in the fall. More information about the male soon! Email me if you’re interested! 

Man kan inte köpa framgång

Att syssla med hundsport kräver både ett visst mått av tur som av skicklighet. Tur som i att ha en hund som gillar arbete och som ställer upp på träning med engagemang och lust. Och visst kan vi välja raser som har detta med sig genetiskt, mer eller mindre. Det är ju rasavelns stora fördel. Vi kan även försöka välja rätt valp och ibland prickar vi rätt, det vi ser hos den lilla valpen återkommer även hos den vuxna hunden. Men att utvärdera potential hos en några veckor gammal valp sätter sina begränsningar, det förstår de flesta. Miljö och relationer sätter stora spår genom livet och individer förändras. Det är inget konstigt med det. 

Jag och Linda skrattar ofta åt hur vi talade om Stella som valp. Hur tuff hon faktiskt var och hur jag tvekade på om det var rätt valp för Linda. Hur vi till slut bestämde att jag inte kunde motstå denna lilla tjej som ju skulle bli kennelns framtid. Rymmaren. Den som trängde sig genom grindar och galler och klättrade och var vaken och jobbig när alla andra sov. Hur jag till slut sa: du måste ta henne, jag lovar att jag hjälper dig.

Och hur Stella sedan blev den enklaste goldentjej jag vet. 

Ibland förundras jag över hur stor tilltro människor sätter till aveln. Och jag tror att man missar stora delar om man tror att en individ bara är sina gener. 
Lägg inte hela din tilltro till varifrån du köper din hund. Från vilka linjer eller hur många tävlingar släktingarna vunnit. Lägg delar däri och lägg sedan resten i dig själv. I ditt arbete. 

Jag funderar mycket på hur jag ska förvalta flockens nästa lilla medlem. Vilka problem har återkommit i mina tidigare hundar och hur har jag hanterat dem? Vad kan jag göra annorlunda? Och på samma sätt: vilka bitar har jag lyckats med? Var har vi haft våra styrkor?

Man kan inte köpa framgång nej. Du måste själv göra jobbet med din hund. Du måste förvalta och styra er utveckling. Du måste guida och problemlösa. Och det svåra är att du inte vet innan vad som kommer bli era svårigheter. Du måste vara lyhörd och flexibel. Lyckas du är du kompetent. Du är skicklig. 

Och precis som att din hund förändras, förändras du.

Jag vill inte ta ifrån mig själv eller mina uppfödarkollegor erkännandet för vårt arbete med att få fram det där engagemanget och den där lusten i våra hundar. Visst har vi en del i det. Men jag vill påminna om att det är en del.

Valpplanerna 

Ja, det närmar sig tidpunkt för Stellas löp, om hon följer tidigare intervall. Förra löpet blev fördröjt med några månader, sådant händer ju ibland och det gör det lite extra svårt att veta när vi kan förvänta oss nästa. 

Vi har bytt hane av olika anledningar, en resa till Tyskland för parning är ju ganska omständigt att genomföra och nu hittade vi en annan mycket trevlig kille till Stella på närmare håll, vilket förenklade mycket för oss. Det blir säkert en utlandsresa för oss en annan gång, men inte i år. 

Den uppmärksamma har sett att jag skrivit om detta på valpsidan. Nu ligger där en bild på Stella med sin kärlek, som vi träffade i juni. Jag har valt att hålla lite på vem detta är men för er som är intresserade av valp berättar jag gärna mer. Maila i så fall.

Jag har sett denna hane i jobb och har inget negativt att säga. Han är fartig, har ett stort föremålsintresse, stor kamplust och ett jättefint språk. Inga problem alls att släppa honom med hela vårt gäng. Han är mycket trevlig men inte översocial och han älskar sin husse högt, det såg jag direkt och han prioriterar husse och jobb med husse. Han är tyst, har ett fint grepp och är givetvis helt frisk! Han är normalstor men snabb i kroppen, han har ett läckert rörelsemönster. Kombinationen ger en låg inavelsgrad, vilket jag ser som eftersträvansvärt.

Denna hane har tävlat i lydnad och bruks, inte i apporteringsarbete. Detta är inget bekymmer för mig, jag ser inte meriter som en nödvändighet om jag tror på  kombinationen och gillar det jag ser under träning. Blir man alltför insnöad på meriter så blir det tyvärr inte många hundar att använda i aveln. Jag har poängterat detta många gånger men vill verkligen understryka vikt av bredd i avelsurval. Golden retriever må vara en stor ras men jaktgolden är liten i sammanhanget. 

Nu väntar vi på löp och hoppas att vi får lyckade parningar! Vi längtar så efter Eldflammans 5:e kull!

HD/ ED

Ja, den här våren har kantats av några tråkiga nyheter för kenneln. Det gäller Cocktail-kullen och deras HD-resultat.

Först var det Ina som fick C på sina höfter. Det betydde att 100 % friska leder inte längre existerade i kenneln. Kändes helt okej ändå, ett C är ju inte hela världen. Sen kom Charlies resultat: D-höfter. Vi blev chockade, ledsna. Det är ingen nyhet att vår ras är en drabbad ras, och någon gång blir det ju såhär. Förr eller senare, för alla uppfödare. Men det kändes extra tråkigt att det var just Charlie, som också haft oturen att drabbas av entropion (inåtrullade ögonlock) som han behövt opereras för flera gånger. När brevet från SKK kom visade det sig att ena höften var fri (B), vilket någonstans kändes lite bättre.Sist ut i kullen var Nalle och vi höll tummar för bättre resultat. Tyvärr hjälpte inte det och faktum kvarstod: Nalle fick också D (C på den ena).

Det här skapar huvudbry. Trots friska föräldrar och släktingar slår det ibland så fel. Det genetiska lotteriet, eller vad man ska kalla det. Kombinationer som inte slår väl ut.

Vi hoppas att dessa Eldflammor får hålla och må bra i sina höfter i många år, trots HD. Ingen av pojkarna verkar ha några bekymmer alls i dagsläget. Med noggrannhet avseende vikt och muskler tror jag att man kommer riktigt långt.

Vi är också glada att alla har friska armbågar!

Som att det inte var nog kom sedan en annan tråkig nyhet. My från Beatleskullen fick en cancertumör. Som tur var hittade matte den tidigt och operationen var lyckad. Vi hoppas verkligen att det inte blir någon vidare spridning, utan att hon får vara frisk i många år till.

Det här med att föda upp hundar alltså, ibland är det lite av en berg och dalbana. Jag tror alla som läser här inne vet hur mycket jag värderar hälsa. Den är A och O. Och det är jätteviktigt att vi pratar om den. Vitt och brett och öppet. Det ligger ingen prestige i om en hund blir sjuk. Det är bara oerhört tråkigt. För hunden, för matte och/eller husse. För uppfödaren. Men vi gör alla vårt bästa.

 

 

 

 

 

 

Om att följa på avstånd, med spänning

Det är helt nytt för mig att vara hanhundsägaren. Att vara matte till pappahunden. Birk väntar valpar med två olika tikar, Vinna och Mynta. De är båda konstaterat dräktiga och tiden flyger fram. För när man inte själv är den som ska förbereda för valparna, utan står vid sidan av, ja då går det verkligen undan. En dräktighet hos hund är ju egentligen väldigt kort. Men det känns aldrig så när man väntar egna valpar. Då är väntan lång och långsam och man längtar något oerhört till dagen man äntligen får träffa de små. Ofta ligger det ju år och månader bakom med planer, funderingar, letande av hanhund, att träffa intressenter/ potentiella köpare och så vidare. Nu – en helt annan historia.

Jag bestämde mig för länge sen hur jag skulle vara i denna roll. Hur mycket ansvar jag vill ta, som jag tycker att man bör ta för den avel som blir resultatet. För hur jag önskar att parningar går till och hur jag förhåller mig till dessa valpar. Valpar som ju inte ingår i Eldflammans, men någonstans på ett sätt ändå gör. Det är också delvis därför som jag sagt nej till andra förfrågningar, för jag tar det inte helt lättvindigt.

Jag vet att ni är många som läser här som står på kö för Birks barn. Som hoppas och längtar. Jag vill att ni ska veta att vi finns här, och vi vill gärna följa dessa små i livet, vi också. Men det är helt upp till er. Och nu, innan de är födda, är ni hemskt välkomna med frågor och funderingar så ska jag svara så gott jag bara kan. Jag vet själv hur nyfiken man kan vara.

DSC_0781

 

 

 

 

 

 

Allmän update

Veckorna flyter på, februari är väl inte en favoritmånad för någon av oss, men nu är vi äntligen inne i mars och ljuset börjar bli påtagligt både på morgnarna och eftermiddagarna. Härligt! Vi tränar på i ridhuset en kväll i veckan och har ändrat lite tänk, vi får se om vi får de resultat vi önskar. Med Birk hoppas jag på ökad tålighet gällande störningar/ kommendering, mindre belöningsförväntan/ frustration kopplad till uteblivna belöningar. Vi ska försöka kedja mycket och hålla ingångarna på planen tävlingsmässiga. Får vi fem minuter på planen/ i ridhuset innan en kedja får jag en helt annan och mycket bättre känsla, men på tävling har vi ju inte planen till förfogande innan start. Därför jobbar jag mer på att hitta rätt nycklar i uppvärmning utanför ridhuset och sen försöker jag jobba så strikt som möjligt inne på planen. Målet är att göra Birk mer känslig för de hjälper vi har till förfogande även under tävling och ta bort stora hjälper. Glimma håller på och lär sig de nya momenten, mest på kul. Men det känns roligt att känna lite på det nya programmet med henne, hon är så enkel och rolig att jobba med.

På måndagarna när jag jobbar hemma är Ruth hos oss. Vi jobbar lite med kroppskontakt och beröring. Hon är, liksom sin mor, social på ett sätt som utgår en del från egna premisser. Jag skulle inte kalla henne osocial för hon är väldigt nyfiken och intresserad av all kontakt men hon är inte lika bekväm med nära kropsskontakt som våra andra hundar är. Ihop med detta är hon impusiv och glad  och tar gärna i hårt och mycket i sina sociala kontakter, så vi jobbar lite på att vara nära på ett lugnt och fint sätt. Det är intressant att fundera på vad i detta som är genetik och vad som är prägling. Ruths pappa Fido är en väldigt kramgo kille. Jag är i alla fall övertygad om att man kan påverka dem en hel del i hur deras socialitet tar sig uttryck, om man vill. För mig personligen känns det viktigt med hundar som är bekväma med att jag tar i dem, när och hur jag vill, och att de uppskattar att vara nära mig. Det är givetvis en balansgång, Birk är ju helt klart av den mer klängiga typen och det är inte alla som tycker om den sidan, men för mig har det många gånger varit ”räddningen”. Att han kan komma till ro så helt och fullt när han annars är så intensiv.

För ett tag sedan fick vi den tråkiga nyheten att Charlie har HD D. Vi bestämde att vi avvaktar lite med valpplanerna efter Ruth så vi hinner utvärdera hälsan lite mer på Cocktailkullen. Jag utesluter ingenting och är väl medveten om att för hård selektering inte heller är bra för vår ras. Det är en balansgång att vara petig med hälsan och att ändå hålla det genetiska urvalet på en bra nivå. Vi hade tänkt para Ruth under 2017, men det känns bra att vänta och se att det inte dyker upp något annat bland syskonen. Vi fick dock reda på att Charlies D bara gällde ena höften, han är friröntgad på andra sidan. Givetvis en lättnad då det minskar risken för symptomutveckling. Vi väntar fortfarande in Nalles röntgenresultat, sedan är alla röntgade. De har alla fria höfter förutom Ina som har C och Charlie då som har D på ena sidan. Det är givetvis tråkigt när allt inte är topp, men såhär är det med avel ibland. Men det känns extra tråkigt att Charlie drabbades, eftersom han även haft entropion (inåtrullade ögonlock) som han fått operera flera gånger. Vi hoppas att han med en stark och slank kropp ändå ska hålla och må bra i sina höfter.

Vi väntar några år och ser hur hälsan utvecklar sig i kullen. Är de fullt friska i övrigt, ingenting annat dyker upp och vi känner att de kan tillföra rasen något gällande andra aspekter (arbete, mentalitet osv) kanske det blir valpar efter Ruth i framtiden. Med tiden vet vi mer helt enkelt. Nu väljer vi att fokusera på valpplanerna efter Stella.

Till några glädjande nyheter istället så har Birks båda tjejer Vinna och Mynta konstaterats dräktiga och vi hoppas att de får må bra under sin fortsatta dräktighet och att allt går väl med valpningar. Det ska bli så spännande att se vad det blir för valpar!

Vi invigde sportlovsveckan med ett pass apportering med fodertjejerna, kallt men vacker sol mötte oss i hagen. Måste säga att de alla gjorde ett väldigt fint premiärpass för året. Både Ruth och Stella har utvecklats enormt i apporteringsarbetet.

img_2523

 

 

 

 

Om val av avelshanar

Hade ett trevligt samtal igår med en uppfödarkollega och det är alltid intressant. Ibland fastnar nog vi uppfödare i vår egen lilla bubbla och val man gör känns så självklara att man inte alltid lyfter och förklarar varför och hur man tänker. Det är jättekul att diskutera med andra! Det ger också inspiration att dela med sig här.

Ibland känns det nog som att våra tankar och planer kan ligga på en rätt nördig nivå, och man tänker inte att valpköpare i sig har samma intresse för linjer och så vidare. Men vi ska inte underskatta våra köpares kunskap heller. Det finns så oerhört många sätt att ta reda på information om hundar nu. Hunddata, Avelsdata, SBK Tävling, Youtube, hemsidor, Facebook, tävlingar och prov och så vidare och så vidare.

Jag tror också att man i hundvärlden ofta är lite dåliga på öppna dialoger, öppen kritik och svar på denna. Det mesta kommer fram på omvägar. Jag är väldigt förskonad från elaka rykten eller ifrågasättanden (vad jag vet).

Men en fråga som dykt upp, mer eller mindre på direkt väg och som jag gärna öppet vill svara på är:

Varför har jag nästan enbart använt ”kändishanar”?

Det här är rätt kul, för jag har inte tänkt på det så. Jag gillar inte matadoravel. Jag tycker att hanar ska utvärderas efter sina första kullar i precis samma utsträckning som med tikar. I vår avel på en tik blir det oftast en naturlig paus för återhämtning vilket ger tid för att se vad det blir av avkommorna innan vi tar en ny kull.

De hanar jag har använt har inte varit välanvända när jag gjort mina förfrågningar. Odin hade två kullar när vi träffades första gången, och jag måste ge AnneCharlotte en eloge för att hon var noggrann med att hon ville utvärdera dessa. Filur hade en kull så han går väl inte in under ”kändishane”.  Baccus hade också en kull men när jag började kika på honom från första början var han inte pappa. Fido hade heller inga avkommor när jag och Lisa först pratade om honom och Ronja. Sen ville det sig inte första gången vi försökte, så Fido hann bli pappa till ett gäng innan vi kunde prova på nytt – den gången med bättre resultat.

Givetvis är det tryggt för uppfödare att använda hanar i aveln som har utvärderade kullar och bollen kommer rätt snabbt i rullning efter några kullar. Jag tycker inte att det är fel, men givetvis är det bra för rasen att även använda nya hanar. Ett sätt är också att sprida användandet utanför Sverige, något som blir allt vanligare och som är bra för rasen.

Men det betyder inte att man varje gång måste hitta något helt nytt, något oprövat. Varför jag ville använda Baccus till Glimmas sista kull var dels för att jag visste att Glimma och Odin lämnade en helt fantastisk kull med enorm arbetsvilja och god mentalitet, men också för att den kullen är helt och fullt frisk, det finns absolut ingenting som gått fel och de är fyra år nu (om några dagar).  Det är faktiskt inte helt vanligt. Det var också för att Baccus kom med något nytt, han är från Belgien och man får inte glömma att bakom varje hund finns två föräldar, inte inbart en pappahund.

Vi har alla (förhoppningsvis) samma mål med aveln, friska och trevliga hundar. Vad vi känner är trevligt och exakt hur mycket motor eller vilken typ vi strävar efter handlar i mångt och mycket om personliga preferenser, och det är inte fel. Det är väl toppen för valpköpare som kan hitta en uppfödare som gillar samma typ som en själv.

Avel är inte lätt. Jag skulle inte kalla det en konst, utan ett hårt arbete. Ibland gör man chansningar och ibland väljer man säkra kort.

När jag väljer en hane har jag några grundkrav:

Jag vill träffa hunden och jag vill självfallet gilla det jag ser när jag träffar den.

Jag vill att den ska vara frisk.

Jag vill inte använda en hane med alltför många kullar, för jag tror inte att det gynnar vår ras. Vad hanhundsägaren gör efter att jag använt den kan inte jag stå för, det är inget jag kontrollerar.

Jag vill att den tillför något som jag tror gynnar min kombination, både linjemässigt men givetvis också egenskapsmässigt.

Jag vill alltid prata med uppfödaren som fött upp hanhunden, då det är denna person som vet mest om hela kullen som hanen kommer ur. Det här är något som jag är förvånad över att alla inte gör. För mig är det självklart att ha kontakt både med föraren/ ägaren samt uppfödaren.

Jag vill inte ha för hög inavelsgrad, och om jag väljer en kombination som blir lite närmare vill jag gå ut till något annat i nästa led (t.ex. Glimma-Odin, Ronja-Fido.) Jag tror inte på linjeavel. För dig som ifrågasätter det rekommenderar jag en kurs i genetik. SLU har en bra: Hund- avel, utfodring och hälsa.

 

Det finns givetvis mer att berätta. Det gör det nästan alltid. Och jag berättar gärna. Ställ bara frågan. Det är kul och lärorikt med diskussioner!

Bild 071.jpg

 

 
 

En serie om de valpkullar vi haft, del 3

Eftersom jag inte kan importera gamla bloggen hit så koperar jag över sådant som kan vara roligt att gå tillbaka och läsa om. Här kommer tredje delen av fyra om valpningarna! Denna gång om Cocktailkullens ankomst.

 

VÄLKOMMEN COCKTAIL-GÄNGET!

2014-11-19

Igår kväll drog den igång – valpningen.

Tempen gick upp och ned lite för att sen sjunka och sen stiga. Skolboksexempel, sånt har aldrig Glimma ägnat sig åt. Hon brukar nöja sig med att sova sista natten under sängen. Fråga mig inte hur hon ryms där, högdräktig och allt.

Åter till Ronja, som har varit och är en riktig pärla! Hon har varit en kämpe och är en oerhört duktig mamma!

Elina kom hit precis lagom till första valpen och hon har också varit en pärla och deltagit precis så som jag ville. Aron har varit en pärla, Birk och Glimma har varit två pärlor.

Jag är så tacksam för att allt gick bra! Ronja kan röra sig normalt nu, så det råder inga tvivel om att det var valparna som tryckte på.

Och i valplådan ligger nu 6 ljuvliga små valpar. 4 killar och 2 tjejer. Jag har spenderat förmiddagen med att dela ut valpbesked. Känner mig som jultomten eller något. Tråkigare när det inte finns en valp att erbjuda men sånt är livet ibland, vi hoppas på bättre lycka för er nästa gång istället!

Tikarna går ut som fodertikar, en åt mig och en åt Lisa. Sicken tur att det i alla fall blev två!

Nu ska jag bara njuta! Och kanske sova lite, vi höll på till strax efter fyra och gick upp innan åtta igen. Jag applåderar Aron och Elina som åkte till jobb respektive skola imorse.

Cocktail_1

 

 

 

 

En serie om de valpkullar vi haft, del 1

Eftersom jag inte kan importera gamla bloggen hit så koperar jag över sådant som kan vara roligt att gå tillbaka och läsa om. Här kommer första delen av fyra om valpningarna! Denna gång om Astrid Lindgren-kullen.

 

Gangstergänget har anlänt!

2011-04-22

Igår/ inatt kom 7 underbara gangstrar till världen!

Tempen sjönk onsdag kväll och natten till torsdag sov Glimma under sängen hela natten (vet inte hur hon fick plats där med magen). På morgonen var hon lite skakig och ville mest vara i valplådan.

Dagen och timmarna gick och det var en seg väntan. Glimma spenderade den mesta tiden med att vara i valplådan eller korta rastningar på tomten.

När kvällen kom började det kännas som att det hände lite mer, så då ringde jag hit Leena som lovat att hjälpa till vid valpningen. Leena var här ett par timmar men inget hände och vi såg inte skymten av några krystvärkar så vi antog att det fortfarande inte var riktigt dags än. Leena trodde att det antingen skulle hända under natten eller nästa dag. Men tji fick vi, Leena hann inte mer än hem och stänga hönsluckan innan jag fick ringa hit henne igen för då var första valpen på g och den kom snabbt. En hane!

Sen flöt allting på, mellan 30-60 minuter mellan valparna och resultatet blev 5 hanar och 2 tikar. Glimma har varit oerhört lugn och skött allt fantastiskt bra. Valparna ligger på mellan 430 g (minsta tiken) och 562 g (största hanen).

Tyvärr är internet rätt segt här på landet så bilder tar tid att ladda upp, men under dagen hoppas jag kunna få upp några.

P1010234P1010235P1010241P1010249

Avel, hälsa och hud

Det är något som jag vill lyfta som det alldeles för sällan pratas öppet om.

Hudbesvär hos jaktgoldens har blivit ganska vanligt. Tyvärr är det himla svårt att hitta (korrekt) information om drabbade linjer och individer. Varför är det så?

Lägger uppfödare för stor prestige i att avla fram perfekta hundar?

Man ska ha klart för sig att avel är mycket planering, men också vissa risktaganden och chanser. Den perfekta hunden existerar inte. Inte den perfekta människan heller.

Vi vill avla på mentalt stabila hundar– just den biten tycker jag inte är så svår på just golden, det finns inte så mycket rädslor, reservationer, skärpa eller liknande. Inte som när jag en gång i tiden cirkulerade i schäfervärlden.

Men sen vill vi också ha en bra arbetshund. Lagom med motor, och detta är såklart en smaksak. Det finns ingen individ som passar precis alla tränare. Vi tränar olika och håller på med olika hundsporter. Jag föredrar lite fartigare hundar, eftersom jag brinner för annat än bara jakt och apportering. Jag vill att mina hundar ska kunna jobba med allt: apportera, träna lydnad, drag, uppletanden, bli tjänstehundar och så vidare. Detta är såklart en utmaning, för egenskaper som ger en bra apportör ger inte en bra lydnadshund och tvärtom. Men man får försöka hitta en balans som känns okej. Själv lägger jag hellre lite mer tid på att dämpa en hund än att behöva dra upp den.

Sist och absolut inte minst, utan detta kommer egentligen först: Vi vill ha friska hundar! Vad tittar man då på? Ja, på SKK avelsdata kan vi se HD/AD- resultat, vi kan snoka runt i linjer efter HD/AD och nu även använda index– ett värde du kan läsa mer om här. 

Vi ögonlyser våra hundar och nu har folk även börjat gentesta dem för ögonsjukdomar. Jag har diskuterat detta med några olika veterinärer och uppfödare och jag är kluven till gentest. Jag är kluven till hur långt vi ska dra vissa saker för att helt missa andra. Det är bra att leta sjuka anlag och minska spridningen, det är det. Men när vi selekterar bort vissa anlag kommer vi även att selektera bort andra. Vi vet inte vad detta får för konsekvenser. Jag tycker gentest kan vara ett bra verktyg i väldigt spridda sjukdomar, annars kan jag tycka att det är överkurs.

Vi kan fortsatt titta efter inavelsgrad och denna bör vara låg, men kan i vissa fall bli högre. Ja, för det är ju inte en jättebred avelsbas vi har på just jaktgolden och vill man därutöver hålla sig till bara vissa linjer, t.ex kanadensiska eller engelska, eller något annat man fallit för, så blir det ännu svårare. Jag tror dock att de flesta som är något så när uppdaterade på modern forskning och genetik håller med om att inavel, även så kallad linjeavel, inte är att förespråka.

Men sen då, var hittar vi info om huden? En frisk kostym är ju himla viktigt. Jag har själv haft en hund, min kära schäfertik Fiddeli, som var allt annat än frisk i sin hud och det är först nu, men friska hundar i mitt hem som jag inser hur sjuk hon faktiskt var. Varje vår, sommar och höst var ett helvete med klåda, fukteksem, utslag över hela kroppen och bitande på tassar. Hundägare brukar vara ganska duktiga på att upptäcka sånt här. Förhoppningsvis hör de av sig till sin uppfödare, som i sin tur bör sprida ordet.

Men jag vet inte hur mycket rykten som går om kliande hundar, men många är de, och det är allt som oftast faktiskt och tyvärr inte uppfödaren som sprider det. Rykten tenderar ju också att ändras, byta skepnad och till slut bli till något det inte var. Så varför inte förekomma detta? Varför inte bara lägga in info om hudproblem på hemsidor, berätta för kullsyskons ägare, prata om det öppet, vitt och brett?

Två hundar ur min senaste kull har haft vissa besvär med sin hud. Det är inte helt klarlagt, och ingen är utredd, vilket såklart underlättar om de är. Men visar det sig att det handlar om allergier kommer jag berätta om det, garanterat. Det försöker jag göra redan nu, för även om besvären går över och det är lugnt, så ska det inte vara en hemlighet. Jag hoppas från hela mitt hjärta att det inte är eller blir något allvarligt, men faktum kvarstår: två valpar är inte fullt så friska som jag strävar efter. Ska jag skuldbelägga mig själv för detta? Självklart kan jag göra det. Borde selekterat hårdare, förekommit. Men ingen uppfödare kan förutspå allt. Och all avel innebär vissa risker. Man väljer bara vilka. Och ibland väljer man inte alls och det blir fantastiskt, men likväl ibland inte. Det enda man kan göra, det är att lära sig till nästa gång.

Ibland tror jag att uppfödare låser sig i sin avel. Man har en stamtik, behåller en valp, fortsätter sin avel. Ibland i många generationer. När det sen dyker upp ett större problem, vad det än må vara, som betyder att man egentligen borde börja utesluta individer, så hänger hela ens verksamhet på detta och det tar emot. Både känslomässigt och praktiskt. Man har svårt att kännas vid problemet och man skyfflar det under mattan.

Låt oss inte göra detta!

Kom igen, tillsammans kan vi jobba mot en frisk och sund ras, våra gyllenpälsade vänner förtjänar det! Låt oss vara lite osvenska och skryta om det som går bra och svära om det som går dåligt. Högt!

Svar på frågor

Vissa frågor/ funderingar dyker upp. Jag delar gärna mina svar.

 

Varför låter du valparna vara ute redan efter 3-4 veckor?

För att jag anser att tid utomhus är en hälsofaktor. Jag tror inte på att valpar ska spendera all tid inomhus under sin tid hos uppfödaren för att sedan helt plötsligt kastas in i en helt ny värld med promenader och rastrundor i ibland betydligt mycket tuffare miljöer än den jag kan erbjuda här på landet. Av samma anledning låter jag mina valpar åka bil, se och höra dammsugaren, andra vuxna hundar, barn och så vidare. Jag ser tiden hos mig som en viktig grund för att bygga trygghet och för att skapa äventyrslystna, glada individer. I början är vi ute korta, korta stunder och både jag och tiken är med. Om man har kullar på vintern får man såklart spendera betydligt mycket mer tid inomhus än ute, men tiden ute fyller ändå sin funktion. Jag tror inte att man ska göra all miljöträning den sista tiden inför leverans, utan jag tycker det är betydligt snällare att börja smått för att kunna öka äventyren lite i taget. Därför får mina fyraveckorsvalpar redan nu spendera korta stunder ute på gräset.

 

Hur viktigt tycker du meriter är i avelsarbetet?

Jag anser inte att aveln ska utgå efter meriter, utan efter egenskaper. Meriter kan säga oss en hel del om egenskaperna, men det säger även en hel del om matte/ husse och särskiljer inte hunden från tränaren. En bra tränare kan komma riktigt långt med en halvbra hund och en dålig tränare kanske inte kommer någonstans med en toppenhund. En bra tränare och en bra hund utgör givetvis bästa duon.

Jag tycker att meriter fyller sin funktion även i avelsarbetet, som den objektiva bedömning den faktiskt utgör. Men jag tycker inte att man ska lägga allt värde i meriter.

 

Vad är din träningsfilosofi?

Jag tror inte så mycket på koncept, utan på träning anpassad efter individen. Jag är inte extrem åt något håll. Jag vill såklart ha en träning och relationer med hundar som ger mig de resultat jag önskar men jag utgår från vissa grundläggande principer.  Jag använder hela skalan av kommunikation men vänder mig starkt emot metoder som bygger på maktutövande av individer som är beroende av oss. Jag tror på kärlek och tydlighet.

 

Hur ser du på att lämna hundar ensamma hemma?

Jag anser inte att all ensamtid hemma är av ondo. Jag utgår från att vi som valt att leva med hund på detta sätt är aktiva med våra hundar en stor del av tiden. Om jag behöver lämna mina vuxna hundar hemma emellanåt så tror jag att det är stunder av lugn och ro, som även hundarna behöver. Jag anser att det är viss skillnad på att lämna en ensam hund eller att lämna flera individer tillsammans.

Jag tycker också att man ska skilja på en valp/ unghund eller en vuxen hund och även titta på hur hunden agerar och mår när den är ensam hemma. Jag har haft nästan alla lösningar när det gäller hundarna: hundvakt, hundgård, bilen, hunddagis, rasta på lunchen, ta med till jobbet etc. Det som är bäst för mig är inte bäst för dig och detta gäller även våra fyrbenta.

 

Vad har du för förväntningar på dina valpköpare?

Jag önskar först och främst att man ger sin hund mycket kärlek och tid. Sen önskar jag att man har en intention att behålla kontakten med oss, på ett eller annat sätt. Det är så roligt att få följa sina valpar även genom det vuxna livet och det är viktigt för att kunna utvärdera aveln. Vi gör detta i liten skala av en anledning. Det finns stora kennlar för den som ”bara” vill köpa en hund och inget mer.

Jag önskar ärlighet och öppenhet.

Jag önskar att man tränar och aktiverar sin hund, gärna tävlar efter sin förmåga. Jag har inga krav på prestationen i sig, men jag hejar alltid på Eldflammorna och hurrar för framgångar. Jag önskar att man HD/ ED – röntgar.

 

Hur kom du på namnet Eldflammans?

Jag tänkte rätt länge och fick mycket förslag från engagerade vänner och bekanta. Men någonstans var det viktigt att det var min egen idé. Jag tyckte det var kul med ett namn kopplat till den vackra färgen. Fantasin gjorde sitt.

 

Hur väljer du valpköpare, har du ett kösystem?

Nej, jag har inget kösystem. Jag väljer efter vad som känns rätt för mig och i detta ingår givetvis att om man stått på intresselista länge komma före de som är helt nytillkomna eller hör av sig i senare skede. Men jag premierar köpare som vill träna och tävla eller använda sin hund i någon form av praktiskt arbete/ tjänstehund. Det är för att jag anser att hundarna har den potentialen och jag tycker det är roligt att den utnyttjas. Jag har ingenting emot att sälja till nybörjare. Jag bryr mig heller inte om var/ hur man bor, men det är roligt om vi får se valparna lite trots långa avstånd. Jag är jätteglad att många av mina köpare har kommit långväga ifrån för att vara med på kennelläger och liknande.